Enhetens språk. Panelsamtal 5/10 2019

Med utgångspunkt i Martin Lönnebos bok Religionens fem språk och främst det särtryckta sista kapitlet "Enhetens språk" samtalade Patrik Hagman, Syster Sophie OP, Liselotte J. Andersson, Susanne Carlsson och Peter Halldorf (moderator) om kristen enhet.

Patrik Hagman: Jag tycker mig se en backlash mot kristen enhet just nu, liksom nationalism och identitetspolitik dominerar utanför kyrkan just nu.

Syster Sophie: Enheten finns redan, gå in i den! Olikheterna ryms i själva treenigheten då ryms de också i kyrkan.

Liselotte J. Andersson: I Martins boks sista kapitel, "Enhetens språk", landar han i korset. Då var det 70-tal och den karismatiska väckelsen som kom i alla samfund, inte minst de historiska "gamla" kyrkorna, Anden aktualiserades. har vi nu börjat tappa detta? Har det blivit för andefattigt?

Susanne Carlsson: I England, Anglikanska kyrkan, har jag en biskop som ser enheten i stiftet som viktigare än att få fram sin åsikt. Att ena gruppen är viktigare än att få fram det jag tycker. Han frågar sig vad som är bäst för alla? Kan vi tänka enhet? Att tänka på det som är bäst för gruppen.

Peter Halldorf: Vi kommer in på att biskopens tjänst är enhetens tjänst.

LJA: Biskopens tjänst är lyssnandets tjänst och det praktiska hjälpandet. Det anses vara otidsenligt att behöva vara beroende av andra. Att bära bördan av den andras frihet.

S: Vi kan inte komma ifrån att Gud gav oss en synlig symbol för enhet; Petrus (här räcktes en del viftande händer irriterat upp i luften i den ca 200-hövdade skaran, men Peter Halldorf ignorerar dem) jag har ibland varit priorinna och det är en tung uppgift, det handlar om att lyssna inte bestämma. Som priorinna måste jag vara lyhörd för gruppens vilja. Det handlar mycket om möten och mycket om lyssnande med målet att nå samstämmighet. Priorinnan ska värna om enheten och samtidigt skydda från grupptryck mot enskilda. Ekumeniken löser inte detta. När folk kommer till klostret kan man som priorinna ofta tänka: "Peace is for the guest."

PH: Rowan Williams är antagligen världens bästa teolog just nu. Ändå fick han anstränga sig som ärkebiskop och sa: " De får hata mig men jag ska hålla ihop kyrkan." Det är svårt att se att han gör fel med denna prioritering. Människan är ofta ointresserad av att enas. Vi har glömt hur man ser sin fiende i sitt eget perspektiv. Vår tid lever av konflikter också i kyrkan ser det ut så. Vi måste återupptäcka egenvärdet i enhet.

PHalld: Det handlar om att lyssna till motståndaren. Biskop Martin sa om Pilgrim när vi startade den: "Låt oss försöka hålla polemiken utanför vår tidskrift." Ett sätt är att säga "det ligger något i det du säger " till sin meningsmotståndare.

PH: Tomas av Aquino utvecklade ju metoden att ta motståndarens argument och ta fram den bästa formen på argumentet. Först efter detta ska man argumentera för något ännu bättre.

SC: Jag vill citera Ignatius av Loyola: " Vi ska var mer benägna att rädda vår nästas utsaga- om det inte går ska vi korrigera den med kärlek." I gemenskaper har vi problem med andra hela livet. De som har problem med dig ska du vara mycket med, enligt Ignatius, eftersom vi lär oss mycket av dem.

S: Tomas skrev ju sin Summa-hela teologin för att förstå allt i grunden- utan att fastna i känslor av kränkthet. Med intellektuell klarhet och disciplin i tänkandet undviks konflikter. Intellektuell klarhet var Tomas sätt att komma vidare utan onödiga konflikter.

PH:  Tomas argumentationsteknik verkar nästan omöjlig. Men det gick nog eftersom sanningen var tydlig för honom. Med forskning och samtal skulle alla till slut se vad som var sant. Idag är sanningen inte lika självklar. Känslor kompenserar att vi inte kan resonera oss fram till sanningen. När vi inte har någon idé kommer maktargument, känsloargument i stället. Även om vi har samma strävan som Tomas att nå fram till sanningen.

LJA: Ylva Eggehorn sa : " förkunnelse är dels kunskapsförmedling, dels närvaroförmedling." Den måste lyckas adressera oss djupast där inne där det är fullt av sår och längtan. Vi måste ha Jesus i centrum då kommer vi nära varandra. Gunnar Edman sa: "Den som är rik har råd att vara generös. " Det är inte likgiltighet  utan insikten att vi hellre ska vinna en människa än en diskussion. Som när mitt samfund diskuterade samkönade vigslar. "Försök framförallt att bli vän med den som inte tycker som du." utifrån vänskap har man andra förutsättningar att närma sig varandra.Enheten står på spel när vi konkurrerar med varandra: frågorna - Vem är mest andlig? -Vem jobbar mest? leder ingen vart. Vi ska hitta varandra istället.

S: Generositet finns i gamla klosterregler som säger att den som ger sig först har vunnit.

PH: Varje kyrka/samfund borde ställa sig frågan :på vilket sätt har just vi glömt bort Jesus? Denna fråga bör vi ställa inför varje ekumeniskt samtal.

PHalld: Enhetens språk kan sägas vara liturgins språk, det är det mest universella språket vi har.

PH: Varför är liturgi så svårt? Är det kanske så att vi måste avlära oss saker för att ta oss till oss den. Har man lärt sig den som barn går det bättre.

S: Jag upplever tvärtom att liturgin är ett verksamt språk att nå ut. Människor som söker förstår intuitivt symbolspråket. Klosterlivet får just nu ny fart och blir evangelisationscentraler via liturgin.

PHalld: Det starka beroendet av evangelierna understryks i Enhetens språk som sammanfattas i korset. Korset bryter ner det som skiljer och splittrar-Gud försonar världen med sig själv. Ändå har enhetens språk ett paradoxalt drag av glädje och lätthet.

LJA: Som ett kors ser ut, en famn. Korset säger. "Det är fullbordat." inget kan läggas till. Lättheten finns där.

SC: Vi ska efterlikna Kristus i hans lidande och död och tala in i kyrkan genom att göra som han gör. Inte gapa och skrika utan tyst säga det som behöver sägas. Vi behöver inte hävda oss eller stå på oss.

Liselotte J. Andersson: "Följ mig-den yttre kallelsen och den inre. 5/10 2019

Liselotte J. Andersson inledde sitt föredrag med ett bibelord från profeten Jeremia:
Jeremia 20: 7- 10

"Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.

Du blev mig för stark, du fick övertaget.

Jag har blivit till ständigt åtlöje,

alla gör narr av mig.

Ty varje gång jag talar måste jag ropa,

måste jag skrika: ”Våld och förtryck!”

Ja, mig har Herrens ord

vållat ständigt spott och spe.

Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom,

aldrig mer skall jag tala i hans namn”,

då blir det i mitt bröst som brann där en eld,

instängd i mitt innersta.

Jag försöker stå emot

men förmår det inte.

Ja, jag hör folkhopen viska:

”Skräck från alla håll!

Ange honom! Vi skall ange honom!”

Alla som stod mig nära

väntar nu på mitt fall"

Sedan jämför hon med Marias och Moses kallelser:
Först Marias från Lukas 1: 46-53 :

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort."

Och Mose kallelse 2 Mos 3: 6-12 :

 Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.”

 Det intressanta med dessa exempel är hur olika de tar kallelsen. J. Andersson hänvisar till Synaxariet: trons vittnen för att se hur olika det kan vara men också därför att:
"De heliga har alltid känt igen varandra. Därför är helgonen ekumeniska gestalter, vittnen om att kyrkan i grunden är en och odelad. Enhet går inte att organisera. Kyrkans enhet är en verklighet i den helige Ande, och överallt där människor låter sig uppfyllas av Guds och Kristi Ande, upptäcker de – som det mest självklara – att de är ett. Splittringen är en skandal, en synd vi måste omvända oss från och göra bot för så att såren kan läkas. […] Inget bidrar så verksamt till att föra oss närmare varandra, som igenkännandet av de heliga i varandras traditioner och konfessioner. När vi ser öknens Antonios, Katarina av Siena, John Wesley, Serafim av Sarov och Ida Andersson från Skaraslätten stå sida vid sida som de bästa vänner, inser vi vilken tragedi kyrkans splittring är, men också hur enkel vägen till enhet kan vara."

Hon nämner från synaxariet Albert Schweitzer som vid tillfället för sin kallelse att bli läkare hade en framgångsrik tjänst som teologiprofessor men trots ett på ytan lyckat liv var djupt deprimerad. Bjärka- Säbys synaxarium beskriver Schweitzer så här:

Övertygad om att den enda vägen att verkligen lära känna den historiske Jesus var att följa i hans spår, bestämde sig Schweitzer för att ta läkarexamen. 1913 flyttade han till Gabon i Franska Ekvatorialafrika. Under första världskriget hamnade han i fransk fångenskap, men öppnade senare ett sjukhus i i Lambaréné där han hängivet verkade som läkare under många år. Vördnaden för livet var den princip som drev Schweitzer i hans livsgärning.

Vi kan alltså vara på olika ställen i livet: i ett krigsdrabbat och hotat land, i ditt trygga hem, i landsflykt eller tillhöra en framgångsrik medelklass när vi får kallelsen. Vi kan vara mycket unga , som Maria, eller mycket gamla som den 80-årige Moses. Vi kan ta emot kallelsen på olika sätt. Kallelsen handlar inte om yttre attribut eller om vad vi gör i livet utan om vår karaktär, vilka människor vi ska vara.

Söker vi en kallelse eller vägar att utföra den är 2 Petrusbrevet 1: 5- 8 vårt stöd:

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. 

Tecken på hopp är människor som höjer sig över mängden, vågar sticka ut i gruppen. Men utgångspunkten är där vi är. Vi kan fråga oss: vad kan mitt liv förmedla ? Där kan vi finna vår kallelse. Kanske är vår uppgift den att stödja någon annan som syns mer. Mirjam räddade Mose från döden och stödde honom hela vägen. Vi får inte veta mycket om henne oftast är hennes gärning att ta hand om lillebror utan att synas , som när hon gömde sig i vassen och vakade över hans bädd. När Israeliterna hade korsat Sävhavet och undkommit Faraos här får hon ytterligare en synlig plats i historien genom att leda dans och lovsång:

Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.
Och Mirjam ledde sången:

Sjung till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

Mirjam ger oss ett exempel på uthållighet utan att stå i rampljuset . Hebréerbrevet talar också om vikten av uthållighet i den yttre och inre kallelsen: "Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" Romarbrevet likaså: " Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp." 

 Vi kan också behöva hjälp av andra, vilket alltid är svårare än att hjälpa. Mose fick be om hjälp av sin svärfar till exempel :  

Mose sade till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son*: ”Nu drar vi bort mot det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med, så skall det goda Herren lovat Israel komma dig till godo.” Men Hovav svarade: ”Nej, jag följer inte med, jag vill hem till mitt eget land och min egen släkt.” – ”Överge oss inte”, sade Mose, ”du vet ju var vi kan slå läger i öknen och måste visa oss vägen. Om du följer med oss skall allt det goda Herren ger oss komma dig till godo.”
De bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsmarscher. Herrens förbundsark gick före dem under de tre dagarna för att välja ut deras rastplatser. 

Ibland får någon annan vara den som syns och strider medan Mose får stå vid sidan om som stöd, men även i denna uppgift behöver han stöd:

Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. Då sade Mose till Josua: ”Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.” Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

Mose får också använda en stor del av sin tid till förbön för Israeliterna som ständigt klagar och vill "hem" till köttgrytorna i Egypten . Mose hade tydligen en stor kärlek till folket trots att han lika ständigt som Gud utsattes för folkets missnöje. Han fullföljde ändå sin kallelse och tog folkets parti i förbön inför Gud. Mose kommer aldrig själv in i Kaanans land men han har utsett efterträdare som får gå in i landet, Kaleb och Josua. Gud gör hellre saker genom några än genom en enda. Och även om Mose inte fick fullfölja uppgiften såg Gud till att uppgiften slutfördes genom Mose efterföljare.

Uppgiften var så stor att varken Mirjam, Josua , Kaleb eller ens Mose kunde förstå vidden av den eller se dess fullbordan. Fullbordan kom ju långt senare när Marias kallelse hade lett henne till Jesu kors där Jesus sa: "Det är fullbordat".

När Jesus säger att "Kärleken kommer att kallna hos de flesta" är det viktigt att förstå  att kärleken måste inte kallna. Liselotte J Andersson avslutade med hur vi ska kunna fortsätta leva så att vår kärlek till denna världen inte dör. Hon påminde om när Jesus frågar lärjungarna som Jesus sände ut utan pengar eller svärd : ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” – ”Nej, ingenting”.

J. Andersson uppmanar oss att svara ärligt på frågan: "vad har du saknat?" För visst kan vi ha saknat mycket. Men finns det då något som uppvägt detta? Jesus själv. Johannes 1 brev säger : "Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet."

Har du svårt att formulera din inre kallelse, frågade J. Andersson. Vi frågar gärna Gud: vad vill du med mitt liv?  Liselotte J Andersson vänder på frågan: Vad vill jag med mitt liv? Där kan svaret på min kallelse finnas.

 Detta bibelordsstinna seminarium avslutar Liselotte J. Andersson med Filipperbrevet 3:10 som Paulus skrev i fängelset:

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans.

Om jag ska sammanfatta det som talade starkast till mig i detta seminarium i en punktlista så var det följande:

• Det finns ingen kallelse som är exakt lik den andra.
• Uthållighet är en nyckel.
• Gud låter sällan någon göra saker helt ensam utan föredrar "grupparbeten" (de 72 till exempel)och de långa tidslinjerna. Vi är just nu fortsättningen på Mirjams, Arons och Mose kallelser. 
• Vi måste våga be om hjälp, även från oväntat håll. Hur hade Mose klarat sig utan sin fru och svärfar, prästen i Midjan?
• Kallelsen kan också vara att hjälpa någon som höjer sig från mängden, i skymundan.
• Kärleken måste inte kallna hos mig bara för att den gör det hos de flesta.
• Jesus själv är kompensationen för allt vi kan sakna.
• Fråga "Vad vill jag med mitt liv?" för att få korn på min kallelse.
• Alla är kallade till att lära känna Kristus oavsett hur kallelsen ser ut.

                                    En ovanlig ikon som föreställer storasyster Mirjam vakande
                                 över Mose. I bakgrunden en ängel som vakar över dem båda.

 * Han kallas också Jetro i Andra Moseboken, men Midjanit är han även här i Fjärde Moseboken. Midjan var en av Abrahams söner med Ketura, hans sista hustru som han gifte sig med när Sara dött. Midjaniterna var , liksom Israel, ett folk som höll sig till den ende Guden, JHWH.