Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

måndag 27 april 2020

Minne

Just nu letar jag på alla sätt jag kan komma på efter vännen Lars. Det innebär också att jag letar genom alla spår i min dator efter honom. Om det inte vore så oroligt i mig hade det varit lite småtrevligt, som att vara privatdetektiv.

Då hittade jag detta you tube tips från min älskade lilla H-f. Ett kärt minne:


söndag 26 april 2020

Påsktiden: livets ord

Ibland förlorar ord sin innebörd genom att de slitits ut. Därför borde det var lag på att ingen får ta bibelcitat som namn på sin kyrka eller sammanslutning. Snacka om att saltet mister sin sälta när maranatha, Guds barn och livets ord missbrukats som namn på mer eller mindre obskyra sekter. Nej tacka vet jag självförhärligande, alternativt hoppfulla, namn som Filadelfia* eller Katolska kyrkan.**

Det ska mycket till för att få liv i dessa missbrukade bibelcitat, men det hände mig just denna söndagsmorgon i påsktiden. Jag lyssnade på Andliga sånger i P2 och dagens fördjupning har varit Lena Hellström. Bland annat spelades hennes inspelning av psalmen "Jag kom inte hit för att jag tror" men hon kallar den "Mer än ord".

Jag har sjungit denna sång så många gånger att jag kan den utantill, vilket är både en välsignelse och ett effektivt sätt att inte höra vad sången säger.  Nu hörde jag den. Antagligen på grund av den annorlunda titeln, var det kanske Hellströms intention med namnbytet? Jag hörde orden " Man har sagt att du är livets ord, mer än ord jag ber om i min nöd." Plötsligt var det som om jag hört "livets ord" för första gången och förstod dess innebörd.

Det är Jesus som är livets ord, genom detta ord skapades allt. Jesus har gett liv åt allt och upprätthåller livet här på den planet han önskade och talade, kanske sjöng som Aslan i Narnia, fram.  Lika säkert som amen i kyrkan uttalades orden  "Låt det bli liv!" och det blev liv. Och döden har inte övervunnit livet, tvärtom. Det lär oss påsken varje år.
Bilden kommer från denna församlings hemsida: Lefkoşa Protestant Church . Detta är ett exempel på ett föredömligt namn på en församling. Informativt : vi får veta var församlingen bor, i en stad i Cypern, och vilken gren på kyrkans vinträd hon tillhör. Ödmjukt: inga utfästelser eller storvulna önskningar om att vara den enda församlingen i Cypern, eller världen. Och det bästa av allt: inga bibelcitat urvattnas och mister sin sälta.



* få församlingar vill kalla sig Efesos (förlora sin första kärlek är inget man vill ska hända) eller Thyatira (känna Satans djup är inget en någorlunda sund församling sysslar med) men Filadelfia "har bevarat ordet" och det är förstås en fin önskan för sin närmaste kristna gemenskap.

** det var när jag kom till Tanzania och stämde in i trosbekännelsen på kiswahili som jag insåg att katolsk betyder allmännelig för där bekänner vi oss tro på kanisa katolika fast det var den lutherska kyrkan som var mitt kyrkliga hem där.

lördag 25 april 2020

Kvinnliga* kardinalsynder

Dagen har ibland en rent bisarr rubriksättning på sina debattartiklar skrivna av fristående skribenter.Nu senast fick en stackars intressant debattör sin artikel slaktad av rubriken:
"Gud som mor obegripligt". Artikeln handlar alltså inte om den åsikt Anders Gerdmar  förfäktar;  Gud som man och inget mer, utan om hur patriarkalt kyrkan har styrts vilket lett till allehanda oönskade konsekvenser. Debattörens huvudsakliga fokus hamnar i hur till och med synden blir skevt presenterad som ex-vis kardinalfelen (dödssynderna) tydligt visar. Saker som den styrande manligheten gör men den underordnade kvinnligheten sällan förfaller till räknas upp i medeltidens lista över kardinalfel som kan leda till synd:

Girighet, avund, lättja, högmod, lusta (latinets luxuria säger mer vad det handlar om), vrede och frosseri menar debattören är mer manligt inriktade medan de motsvarande dygderna i sin tur förknippas med kvinnlighet sedan medeltiden. 

Han tar även upp intressanta vinklingar som att äktenskap varit kvinnans enda karriärväg (då måste han rimligen avse reformationskyrkorna där det länge varit omöjligt med kommunitetsliv) och han formulerar sig vasst och tydligt: "den man som inte begriper att det finns strukturer i samhället, språkbruk på arbetsplatser, traditioner i kyrkan och later i hemmet som gynnar män har inte tänkt färdigt."

Läs alltså artikeln och strunta i den mycket missvisande rubriken.

Jag tänkte vidare på det han sa om hur androcentrisk kyrkan är i tex kardinalfelen och jag tycker han verkligen hittat rätt där. Jag försökte skriva en motsvarande lista över det som den kvinnliga könsrollen leder till i stället:

Manlig: Lusta, luxuria                Kvinnlig: skambeläggande (av sig själv och därmed också av andra)
Manlig : Lättja                            Kvinnlig: motsatsen, arbetsnarkomani, att alltid ha något för          händer,                   lägga sig i och styra upp och skämmas om man inte ständigt gör något tills man springer in i väggen (se ovan).
Manlig: Högmod                          Kvinnlig: timiditet och mindervärdeskomplex
Manlig: Girighet                          Kvinnlig: självutplåning
Manlig: Frosseri                           Kvinnlig: självskadebeteenden
Manlig: Avund                             Kvinnlig: behagsjuka, jag gör vad som helst för att duga (se ovan)
Manlig: Vrede                              Kvinnlig: konfliktskräck

Överskriften på de manligt kodade kardinalfelen är som jag ser det aggressiv konkurrens medan överskriften på de kvinnligt kodade är bitterhet.

Här kan man dra många slutsatser. Kardinalfelen ska ju alla leda till synd, och hur mycket lidande och död har inte de manliga kardinalfelen lett till. På samma sätt är det med de kvinnliga: kvinnor som av skam dödar sina barn,  gifter bort sina döttrar, förgiftar andras liv med sin egen skam som de för vidare till andra med elakt skvaller och fördömanden. Skulle vi ens kunna föreställa oss ett patriarkalt samhälle utan den skam vi kvinnor bär med oss från födseln? Vem skulle gå med på att gifta sig i traditionella samhällen där kvinnan enbart är en slav till mannen om det inte vore skamligt att bli över? Vilken kvinna skulle stympa sina döttrar om inte skammen styrde henne? Vilken kvinna skull döda sin ofödda flicka om inte skammen styrde henne?

Vidare: vad går vi inte med på av behagsjuka? Hur många kvinnor skulle stå ut med våld i hemmet om inte den styrde oss? Hur länge hade vi stått ut med ojämlika förhållanden i arbete och hem om vi inte hade som högsta mål i livet att bli accepterade och omtyckta? Kvinnor kommer ju aldrig till punkten "bli fruktade" utan stannar envist kvar i att bli älskade av alla vilket ofta gör oss falska.

Sedan kommer  vår arbetsnarkomani som hör ihop med det andra. Aldrig sitta still. Mormor skämdes om hon satt ner utan en stickning och virkade fick man inte göra innan barnen blivit stora. Att vara blyg och självutplånande hör ihop med detta. "Jag får inte finnas om jag inte gör nytta".  Steget därifrån till självskadebeteenden är inte långt. Det hör ju också ihop med behagsjukan förstås: "Om jag blir tillräckligt smal, om jag opererar mina läppar, om jag skär bort mitt lösa magskinn..."

Vi ger och ger och ger tills inget finns kvar av oss själva.  Vi ger och ger tills inget finns kvar ÅT oss själva. Kvinnan sitter vid spisen för att servera de ätande vid bordet. Själv äter hon smulorna som blir kvar när alla vilar sig och hon fortsätter städa upp efter maten. Den traditionella kvinnorollen konstrueras ju så att vi ständigt får veta att vi aldrig kan vara för unga eller för smala. Vi ska alltså helst aldrig födas och inte väga något alls. Men när det nu är så olyckligt att vi existerar gör vi allt för att ingen ska märka det. Vi förminskar oss och gömmer oss och försöker att inte märkas. Skam över oss när vi misslyckas med detta.

Vi kvinnor har som normaltillstånd att vända andra kinden till och hoppas att allt till slut ska bli bra "om jag inte bråkar".  Vi hoppas och hoppas. Vi hoppas att han håller sig nykter, att han inte ska slå barnen, att han ska bli snällare om jag blir en bättre fru, att lönerna ska bli lika till slut, att vi ska få erkänsla för vårt arbete, att någon en gång ska stå ut med oss.  Vi ber i tysthet att kyrkans män  ska släppa taget om makten och formuleringsföreträdet, men stöder sällan ens denna manliga debattör offentligt för att "hålla frid så mycket det kommer an på oss." Vi blir "kvinnliga eunucker", som Germaine Greer så träffande formulerade det, som försöker manipulera oss fram i tillvaron eftersom vi saknar reell makt.

Och allt sparar vi inom oss som en stor stark bitterhet som förgiftar oss och dem vi älskar.


Har ni som läser andra idéer om detta? Kanske alternativa kvinnliga kardinalfel?
 *kvinnligt kodade alltså, jag menar INTE att kvinnor och män är två helt olika arter och har motsatta egenskaper. Självklart, men värt att påpeka.

onsdag 15 april 2020

Nu är det påsk igen och påsken varar intill pingsten!

Jo,nu är det påsk. Världen lever fortfarande i corona-fasta men många länder lättar på restriktionerna och börjar blåsa faran över. Jag känner mig inte helt trygg med den bedömningen. Som de flesta känner jag mig inte personligt hotad, vi vill ju ogärna definiera oss själva som med i en riskgrupp eller "sköra". Med hjärnan vet jag ändå att alla människor är en riskgrupp för detta virus. OCH KATTER!

Framförallt är jag rädd för en andra muterad virusvåg när de flesta länder bottenskrapat sina resurser på denna våg. När de flesta stater som kunnat välja valt att satsa på skattesänkningar för de rika och jobbat med just-in-time leveranser av nödvändig sjukvårdsutrustning. Varken Sveriges eller någon annans beredskap har varit god pga decennier av nyliberal skit-i-framtiden-allt-nu-politik och om alla lagren nu töms till botten...

Men naturen mår bra, jorden fröjdar sig, luften går att andas, delfinerna kan simma utanför Cagliari och svanar simmar i Venedig. I Cornwall filmas utrotningshotade planktonätande hajar som inte synts i vattnen på decennier. Och fler och fler talar om medborgarlön som ett hållbart och stabilt sätt att möta kriser i stället för miljardrullning till kapitalägare vid varje kris.

Fastekalendern 2020 är i alla fall helt slut och här på bloggen råder påskafröjd. Jag måste dock erkänna att fastekalendern har varit en fröjd den med. Den har varit en livlina, en liten platta av kork att flyta på när vardagen hotat med drunkningsdöden. Den har också varit en bokblogg om böcker som läser mig. Och ibland har den varit en kärkommen kontakt med er som trofast läser här, den kontakten är ovärderlig. Tack alla ni som hört av er på olika sätt!

 Bild: @FolkelindForm


lördag 11 april 2020

11 april 1979 och Påskafton 2020

Den 11 april 1979 vann tanzaniastödda Ugandiska frihetsarmén (UNLA) över Idi Amins styrkor som mestadels bestod av libyska soldater efter ett års krig som börjat med att Idi Amin annekterade den norra Kagera-regionen i Tanzania. Tanzaniska och UNLA-styrkor intog denna dag Kampala där motståndet var svagt, deras största bekymmer sägs ha varit att de saknade kartor över Kampala. Idi Amin var en mycket hatad diktator som blivit mer och mer blodtörstig, paranoid och bisarr de närmast föregående åren. Han flydde förstås landet och levde resten av sitt liv i Saudi-Arabien.

I stället för Amin fick Uganda nu tillbaka sin förre president Milton Obote som levt i exil i Tanzania sedan Idi Amins libyska trupper avsatt honom. Han blev nu landets befriare på samma sätt som Tengil i Bröderna Lejonhjärta, dvs en ny diktator. "All makt åt Obote, vår befriare!". 2005 blev Uganda äntligen någorlunda demokratiskt med ett flerpartisystem och fria val.

När jag första gången kom till Östafrika var det till nordvästra Tanzanias Biharamulo-distrikt där kriget ännu märktes genom överfyllda barnhem och kvarvarande ugandiska flyktingar. Ca 20000 flydde landet tillsammans med Milton Obote 1971 och ju mer Idi Amins förtryck mot befolkningen ökade desto fler flyktingar kom över gränsen i norr. Berömd utomlands blev väl mest Amins fördrivning av alla ugandier med indiskt ursprung. Många av dem flydde till Tanzania där det redan fanns en stor indisk-afrikansk befolkning. Östafrikas restauranger är ofta indiska av högsta kvalitet och filmerna är oftast från Bollywood, inte Hollywood eller ens Nollywood.*

Tanzania var den plats på jorden där jag genast kände mig hemma, jag som alltid känner mig som en oönskad främling överallt. Det märkliga är att vi är så många som upplevt detta hemmahörande. Hur kort vår tid i Afrika än varit har den perioden definierat oss som människor mer än mycket annat. Karen Blixen är bara ett av otaliga exempel där den afrikanska erfarenheten blev avgörande. För henne blev den tiden lika kort och avgörande som rallarepoken blev för Malmfälten. Jag minns ännu inledningsorden i filmen med Meryl Streep i rollen som Blixen: "Once I had a farm in Africa." 

Det nyss avslutade kriget, detta var vintern 1979-1980, märktes alltså men det var inte den överväldigande katastrof som krig ibland kan vara. Troligen för att ingen fanns kvar på förlorarsidan. Ytterst få, väldigt militanta, jihadister följde med Amin ut ur landet. Soldaterna från Libyen återvände förstås dit. Ingen saknade boxningsmästaren och muslimen Amin och hans storhetsvansinniga drömmar om en stormakt kring sig själv i Uganda.

När jag återvände till Östafrika senast var det inte till Kenya eller Tanzania utan just till Kampala i ett skolutbyte mellan kommunerna Kalix och Kampala. Kampala var nu en vanlig afrikansk storstad med fattiga och rika sida vid sida. Extrem terrorkontroll råder överallt, väskor och kläder visiteras när man passerar den välbevakade porten in till hotellen där rika (som vi svenskar) bor. Islam har inte blivit mindre militant under åren mellan Idi Amins regim och nutiden. Krigen har inte tagit slut i östra Afrika. Men nu är Uganda landet man flyr till. Uganda har till och med fått beröm av FN för sitt flyktingmottagande. Jag tycker ju Sverige kunde lära av detta lilla land hur man på ett värdigt sätt tar emot människor på flykt.

I Tornedalen finns bördig jord och övergivna gårdar. När de gamla dör vill ingen ta över pga det mödosamma arbete som är vardag på ett småbruk i norra Sverige. Många , framförallt kvinnor, i Afrika och Mellanöstern är vana vid jordbruksarbete. Deras vardag är betydligt mödosammare jordbruksarbete än det som det vattenrika landet i norra Sverige erbjuder. Sedan EU-inträdet har nästan alla jordbruk i norra Sverige lagts ner vilket lett till att Sverige nu inte är självförsörjande med mat. Ugandas flyktingmottagning borde inspirera. men tyvärr vill Sverige aldrig lära sig något av afrikaner. Man framhärdar med en svindyr flyktingmottagning för ett försvinnande fåtal. Ytterligare en effekt av den korkade omedvetna rasism som råder i Sverige.

Corona har stängt ner världen i fysisk bemärkelse. Detta är en lösning på gott och ont. Till det goda hör att mord och våldsbrott i Sydafrika minskar med hundratals procent och luften går att andas i Kinesiska storstäder. Men i flyktinglägren är denna farsot bara hemsk.Kunde vi denna påskafton fokusera en liten stund på andra än oss själva, liksom Jesus gjorde. Vi kan försöka glömma alla våra umbäranden  och i stället fundera på en lösning på att de fattigaste är de som hjälper de fattigaste och de rikaste bara låser in sig med sin rikedom.Efter påskaftonens tunga sorg kommer en uppståndelse med 40 dagars påsk. 40 dagar som förändrade världen. Den som inte tro på det kan ju bara titta på rubriken: 2020. 

Vår tideräkning räknas efter Jesu födelse. Alla andra kalendrar förhåller sig till denna tideräkning. Om man gillar det eller ej kom något nytt med denna försiktiga början. Vågar vi tro på en påsk som förändrar samhället till det bättre efter Corona-fastan?

Varje Påskafton måste jag lyssna till och sjunga med Ruht wohl ihr heiligen Gebeine avslutningskoralen i Bach Johannespassion:




Billy Butt, den ökände musikproducenten, tillhör denna grupp indier och skrev en insändare 2003 i vilken jag håller med om varje ord (men han glömmer bort att nämna de indier som flydde inom Afrika) om denna humanitära katastrof: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0EQpeg/vi-glommer-inte-idi-amin

torsdag 9 april 2020

Skärtorsdag och Pesach

Vi kristna är de naivaste som finns i vissa lägen och därför kan vi också, liksom barn, bli bottenlöst grymma. Vi tycker att vi firar påsk, samma påsk som judarnas Pesach. Påsk är för oss bara Pesach PLUS.

 Tycker vi. Fråga judarna. They beg to differ.

Just nu firas också Pesach, det är inte så varje år att våra firanden sammanfaller det allra minsta. Båda följer vi månår och solår för att beräkna påsken/Pesach, men på något sätt diffar det oftast. Men detta coronaår som på alla sätt blivit eljest med en fastetid som firats av alla oavsett religion eller livsåskådning är ett undantag. Somliga har firat den med stor motvilja, det är ingen skräll att dessa oftast är kapitalisterna och de andra som sätter sin lit till Mammon. Andra har hållit fasta med större tacksamhet, som jag. Sorg och tacksamhet hör ju ihop. Sorg kan vi bara känna inför det/ den vi tacksamt bär i minnet.

Jag känner också sorg över fascismens återkomst utan att vara det minsta tacksam för det. Detta snack om "riskgrupper" som tar ifrån en stor grupp människor sitt människovärde och samtidigt vaggar in oss andra i falsk säkerhet, är ju de första stegen mot en holocaust av dessa. Inser vi inte att vi människor alltid är en enda stor riskgrupp vad gäller virus som ingen är immun mot, är vi illa ute.

Däremot är jag tacksam för att fascisterna inte har all makten. Det finns så många tecken på motsatsen denna tid. Inte bara Jair Bolsonaro tycker att det är bra att bli av med de gamla och "sköra" som bara är en belastning för unga och starka skattebetalare men de som vill ha speciella koncentrationsläger för "riskgrupperna" för att låta business as usual pågå har ännu inte fått gehör och det är jag djupt tacksam för. Att den judisk-kristna etiken ännu sitter så djupt så kriser ryggmärksreflexmässigt inte får en fascistisk lösning gör mig djupt tacksam.

Jag vet att det jag just skrev "judisk-kristna etiken" retar judar. Vari bestod den judisk-kristna etiken när Holocaust genomfördes? Vilken etik drev kristna pogromer mot judar genom tiderna?

Då svarar jag, det är inte judisk-kristen etik som driver judehatet. Det är dess motsats. Allt viktigt vi lärt oss om hur man är en hederlig människa lärde vi oss av judar.

Jag fortsätter alltså, helt naivt och irriterande för en folkgrupp och religion som har all anledning att misstro mig och alla andra hednakristna, fira flykten från Egypten denna Skärtorsdag tillsammans med Jesu sista måltid före avrättningen och instiftandet av nattvarden, vår Seder-måltid. Därför är jag extra tacksam denna Stilla vecka och Påsk som sammanfaller med Pesach, liksom den självklart gjorde för de första kristna, som nästan alla var just judar. Vi kristna har bara glömt det mellan varven. Vår tacksamhet till judendomens förvaltarskap av etiken och de urgamla texterna får aldrig blekna. Antisemitismen är från avgrunden. Även när den kallas anti-globalism eller anti-sionism.

Skärtorsdagsmässans påminnelse om vår tacksamhetsskuld mot judendomen välkomnar jag varje år. Naivt tigger jag brödsmulor från Seder-bordet och blir alltid ljuvligt mättad med bröd och vin i den måltid som skulle riva ner skiljemuren. "Här är inte jude eller grek-alla är ni ett i Kristus."

Judar som idag tar emot Jesus som Messias kallas messianska. En sådan tillbedjan i en Messiansk församling är denna version av något vi ser som julsång, men den är förstås helt och hållet anpassad till Stilla veckans och Påskens budskap. Tack Lars för tipset!

Här kan ni höra Skärtorsdagens morgonandakt som handlar om detta att Pesach börjar idag.


Något stämmer inte med förpubliceringen därav återigen en dag sent inlägg. Inte superviktigt, men lite irriterande.


onsdag 8 april 2020

Stilla veckan den heliga tisdagen och dymmelonsdag

Under Stilla veckan (tisdagens kväll egentligen men något hände med tekniken så detta inlägg publicerades inte och raderades delvis) sjungs nunnan Kassias mest berömda hymn i alla grekisk ortodoxa passionsgudstjänster. Kassia är en av medeltidens mest berömda kompositörer och en av de äldsta kompositörer vars verk går att tolka och framföra idag.

Men hon skrev också annat än musik. Hennes aforismer är berömda och denna är en favorit som i engelsk översättning blir : "I hate the rich man moaning as if he were poor.""Jag hatar den rike mannen som klagar som vore han fattig." Hennes hymn på Askonsdag är också en hymn om när dyrbar nardusbalsam används för att smörja Jesu fötter och Judas klagar på att pengarna kunde i stället ha gått till de fattiga.

Hon var själv långt ifrån fattig. Hon hade till och med avvisat ett erbjudande om att gifta sig med Östroms kejsare men avböjt. En fattig hade aldrig avböjt och en fattig hade så klart aldrig blivit tillfrågad. Hon förblev kejsarens vän livet ut. Lite som Ester-Blenda Nordström som aldrig gifte sig men ändå hade vänner som höll ut till livets slut för någondera av dem. Men fattig var hon inte , den vänfasta Kassia.

Hon skrev alltså "Gnomiska verser" korta aforismer i stil med Bibelns ordspråksbok eller Predikaren som den ovan citerade. Men nu i Stilla veckan tycker jag hennes anvisning till dem som hade hand om sjukstugan, kyrkan , oftast genom klostren, var ju den första institution som gav sjukvård till alla , inte bara till dem som hade råd med en husläkare. I engelsk översättning*:

To the keeper of the infirmary. 
Oh blessed task, to bear the sick man's load!
That work is thine, my child. Then labour well, in diligence and zeal to run thy course.
When daylight dawns, stand thou by every couch, to minister to each with fitting words, and then bring the timely gift of food, to each what suits him best, as reason bids; each one belongs to thee. 
Neglect him not, thus shall thy service reap a rich reward. Light inapproachable, the joy of Heaven.
Kassias hymn:

* Min egen översättning till svenska: Till den som har hand om sjukstugan:
Åh välsignade uppgift att få bära den sjukas börda!
Det verket är ditt, mitt barn.
Därför arbeta väl, med skicklighet och iver för att värdigt löpa ditt lopp.
När dagning gryr, stå vid varje bädd, för att betjäna med passande ord och dela sedan ut den dagliga maten, till var och en det som passar hen bäst, som förnuftet bjuder; var och en hör till dig.
Försumma ingen, så skall din tjänst ge rik belöning.
Det ouppnåeliga ljuset /ljuset ingen kan närma sig, himmelrikets glädje.




tisdag 7 april 2020

7 april 1878

föds den kvinna som troligen var den legendariska rallarkockan Svarta Björn; Anne Rebekka Hofstad. Precis som Pierina Morosino har hon fått symbolisera något mer än sig själv, kanske så till den grad att det inte alls handlar om henne längre. Svarta Björn skulle dock aldrig räknas som "junfrumartyr" av JPII. Hon har istället fått symbolisera motsatsen: den sexuellt frikostiga kvinnan som slogs ihjäl av en rivaliserande dito.

Det vi vet om Svarta Björn är egentligen inte mycket. Hennes berömmelse beror nog till stor del på detta mysterium och på att Ernst Didring i sina fascinerande Malm-böcker, del II (1914) som betecknande nog heter Männen som gjorde det, skriver om henne i starkt romantiserad form. Redan 13 år efter sin död var hon alltså lite av ett mysterium och mycket av en legend som kunde låna sig till en romankaraktär. Min pappas bästis, framlidne kyrkoherde Jan-Erik Kuoksu (fd. Johansson), skrev och illustrerade en vacker liten bok om henne 1999* som gavs ut i samband med Rallarfestivalen i Narvik och Kiruna.**

Där har han samlat det mesta som någorlunda trovärdigt dokumenterats om Svarta Björn och det bygger i sin tur på John-Ivar Jäléns efterforskningar.***  I Jan-Eriks bok redovisas till och med en liten notis om en alkoholiserad tiggarkvinna som decennier efter Anne Rebekka Hofstads död drog runt med en lika alkoholskadad man och lurade folk på pengar med historien om att hon var den legendariska rallarkockan.

Vad kan ha fascinerat eftervärlden så mycket med Svarta Björn så det gick att skaffa sitt leverbröd genom att utge sig för att vara hon? På en av få bilder av henne kan man lätt se att hon var riktigt vacker. Det kan säkert ha påverkat ryktesspridningen. Sedan var själva rallarepoken , kort , intensiv och farlig. På randen av människans förmåga att skapa under svåra förhållanden levde under åren 1898- 1902 en mängd unga människor längs med banans sträckning mellan Gällivare och Narvik. De flesta var män men unga kvinnor anställdes också som kockor. De hade det tunga arbetet att sköta allt i en barack full av unga män som innan arbetet skulle få frukost och efter sina tolv timmar ute på banbygget skulle få middag i en nystädat och nybäddad barack.

Under , även för den tiden, primitiva förhållanden skulle dessa kockor hushålla på alla sätt i barackerna med en avsevärt mycket längre arbetstid än männens. Ved och matförråd skulle hållas och de skulle tvätta och städa barackerna under dagens lopp. Några av kockorna var gifta med rallare och slog sig senare ner som banvaktare, eller på annat sätt järnvägsanställda, i ensligt belägna banvaktarstugor eller i de små samhällen som började växa upp längs banan. Banans sträckning tog ingen hänsyn till var folk bodde förut så inga tidigare byar knöts samman av den. Malmbanan var just en malmbana. Den byggdes för att frakta malm till Narviks ständigt isfria hamn. Att det sedan kom igång persontrafik på den var en sidoeffekt och aldrig målet med bygget.

När jag var barn diskuterades en bilväg till Narvik för alla dem som bodde längs banan. Men de var nästan alla knutna till SJ på något sätt och fick billiga resor med tåg och rälsbuss till skola och service inne i Kiruna. Vi jukkasbarn åkte tåg till friluftsdagarna i fjällen och det vara sannerligen heldagar. tågen gick åt ett håll på morgonen och ett annat på kvällen. Björkliden var det vanliga resmålet. I gymnasieåldern åkte vi fortfarande tåg till Abisko på hösten och Björkliden på våren trots att det fanns buss. Numera är det väl få skolresor som görs på järnväg någonsin.

Men jag blev tågälskare av dessa utflykter på den hisnande malmbanan. Jag förundrades över hur man kunnat buygga denna järnväg på de branta fjällsluttningarna, över broar och genom tunnlar. Av pappa och Jan- Erik fick jag veta om rallarlivet. När jag i gymnasieåldern började guida i Kiruna och Jukkasjärvi med omnejd fick jag läsa på ännu mer om denna period och som 16-åring läste jag Malm. Jag hade fascinerats ,som så många andra av rallarlivet och det storslagna företag de genomförde, men hade på något sätt fått för mig att det pågick jättelänge, typ 20 år. Det fanns så många historier om så många "original" men då när jag var 16 och förvånat insåg att det varade i 4 år, förstod jag varför denna korta epok ändå kallades just epok- det var tillräckligt med livsöden för att fylla en epok även om alla levde tätt tillsammans i tiden.

Svarta Björn var alltså en av alla dessa fascinerande gestalter och den enda som riktigt lever kvar i allmänt medvetande. Hennes slitsamma liv var inte långt men inflytelserikt. Hon dog nog inte så där romantiskt som  Ernst Didring beskriver det i ett svartsjukegräl med en annan  kocka. Det känns inte så jättetrovärdigt att det var kvinnorna som slogs om männen. Det var ju en enorm skillnad i andel män och kvinnor under järnvägsbygget , en obalans som ännu lever kvar i norra glesbygden, om än inte lika gigantisk som under rallarepoken. Och det var männen som var i majoritet. Många kockor var dessutom gifta med män vid banan.

Nej, enligt trovärdigare källor än Didring (Jukkasjärvi sockens dödsbok) dog Svarta Björn av en aggressiv variant av tuberkulos, vilket inte är ägnat att förvåna, eftersom hon städade baracker där TBC-drabbade män trängdes på fritiden. Precis som dagens vårdpersonal drabbas av extremt höga halter corona-virus och blir sjuka och dör pga det.

Jag tycker att Anna Rebekka Hofstad , liksom Pierina Morosino, är värd ett rättvisare eftermäle. Hon var en arbetare, precis som Pierina, hon verkar inte alls ha varit politiskt intresserad som PIerina var men hon var stark "som en björn" och jobbade under tuffa förhållanden på olika platser från det hon fyllde 16 år. Att hon skulle ha tid, eller ork, med otaliga romantiska förvecklingar med utmattade rallare på sin snålt tilltagna fritid är väl inte så troligt. Hon var nog som de flesta unga kvinnor, glad åt ytlig uppvaktning från någon trevlig person, leds på ytlig uppvaktning från de flesta och kanske känslomässigt engagerad i någon enstaka person.

Det hon borde symbolisera är alla kvinnor som deltog i samhällsbygget på alla möjliga områden. Hon visar den normala kvinnan (om man med normal menar vanligast) som inte alls var en glad hemmafru utan en hårt arbetande människa , bara med ett ännu större ansvar, mycket längre arbetsdagar och lägre lön än männen i hennes liv. På så sätt är det faktum att Svarta Björn blev en legend ett hoppets tecken. Årtusenden av osynliggörande av kvinnor och vårt arbete bet inte på henne. Vi såg henne och med henne trädde alla andra kvinnor som lyfte de tyngsta bördorna under de längsta dagsverkena fram ur männens långa skuggor.

Trots att den mest kända bilden av henne, en bild av Borg Mesch, visar henne just i bakgrunden av det rallarlag hon hushöll åt, är det idag henne alla ser. Det är hon som har ett namn, alla andra är glömda. Hon står i dörren till sitt drottningdöme, den ofullbordade rallarbaracken. Hon ser lätt road ut som om hon var den vuxna bland en massa ynglingar. I denna bild, som jag måhända övertolkar, framträder en helt annan kvinna än legendernas flirtiga flicka. "Stor, stark, sträng", nej kanske inte sträng, som "Oxen i Sjöga", detta arbetarklassens och Lukasevangeliets eget symboldjur; nej, hon är snarare stor, stark, stolt.

Detta vill jag minnas om rallarkockan Anne Rebekka Hofstad som föddes 1878 i Norge och dog 1900 i Sverige under en epok som skapade många legender, men ingen lika stark och livskraftig som den om henne själv, Svarta Björn.****

En tågset med gospel train -sånger får fira hennes minne i Stilla Veckan:
Först ut, så klart, Carola och Per-Erik i hans Gospel Train.

Golden Gate Quartet med  Gospel Train, en härligt onomatopoetisk låt.
Och här en rallarromantisk video med Jeff Beck och Rod Stewart som framför "People Get Ready" av Curtis Mayfield, lite mer naturtroget än Bob Marleys "One Love"-inbäddning:
Det finns en massa Gospeltrain -låtar, men jag avslutar nu med "This Train" med sister Rosetta Tharpe :





*Johansson, Jan-Erik (1999). Rallarkockan Svarta Björn: legend och verklighet : Rallarkyrkogården (2. rev. uppl.). Kiruna: Rallarfesten. Libris länk. ISBN 91-630-7958-5

**Tyvärr har den festivalen upphört i Kiruna men i Narvik finns en nedbantad version kvar.

*** Både Jan-Erik och John-Ivar var präster i Jukkasjärvi församling. Det är inte svårt att dras med av de människoöden som kyrkböckerna innehåller och historieforskning blir nog därför lätt en sidogren av prästämbetet.
**** På sidan fjorton i denna Kommuninformation från 2017 kan man läsa om Kirunas nya centrum och dess gatunamnen där Svarta Björn har en självklar plats.

måndag 6 april 2020

6 april 1957

mördades Pierina Morosini när hon på väg hem från sitt arbete blev överfallen av en våldtäktsman som mördade henne när hon kämpade emot. Detta hände i Bergamo i Italien, en föreningstät del av Italien, där nu Coronaoffren är legio. Hon var ogift och medlem i en katolsk lekmannaorganisation för arbetare som hade bekämpat fascismen när den plågade landet: Azione Cattolica. Hon gick med i organisationen som 11-åring 1942. Egentligen  ville hon gå i kloster men hennes föräldrar motsatte sig detta, i stället höll hon fast vid tidebönerna morgon och kväll.

Hon räknas till en grupp speciella saligförklarade "Jungfrumartyrer" och saligförklarades 1979 tillsammans med ytterligare en "jungfrumartyr" från Italien och en man som dog i koncentrationsläger dit han deporterats för sitt motstånd mot nazisterna i det ockuperade Frankrike. När han deporterades såg han det som Guds kallelse och menade att han for som missionär till Tyskland. Om mannen hade haft sex med någon  innan han dog framgår icke.

Missförstå mig rätt: dessa våldtäktsoffer förtjänar av olika skäl att hedras, så klart, men jag mår illa av uttrycket "jungfrumartyr". Jag har aldrig hört talas om manliga martyrer där deras sexuella erfarenhet nämns i själva epitetet. Naturligtvis ska dessa mördade aktivistkvinnor uppmärksammas, de var arbetarkvinnor som kämpade för demokrati och rättvisa. Den kamp de var del av blev organiserad i Kristdemokratiska partier, partier som i Italien och Tyskland har gjort det Socialdemokraterna gjorde för Sverige. Men den kristdemokratiske mannen benämns bara som martyr. Det skulle absolut räcka också för de två mördade kvinnorna. Man skulle i stället för deras heroiska kamp för att slippa ha sex med en galning ha kunnat fokusera på deras aktivism när de levde. Det borde höras i själva namnet: arbetarklassmartyrer eller demokratimartyrer tex. 

Som feminist måste jag också ta upp att de dog när de slogs för sin rätt till sin kropp. Kvinnors frysreaktion vid våldtäkter har sannolikt räddat kvinnoliv så länge att det numera är en medfödd reaktion hos majoriteten kvinnor. De udda individer som reagerar med aggression bör inte anses som mer heroiska än de som "frös" och överlevde attacken. Det är inte mindre rätt att frysa vid ett överfall. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att begreppet "jungfrumartyrer" skapar skam hos kvinnor som överlevt våldtäktsförsök och våldtäkter.

Det är dessutom inte alls otroligt att Pierina Morosino blev överfallen just för sin kamp för arbetares rättigheter och demokrati i Italien. Jag tycker därför det förnedrar henne att påven gick med på hennes saligförklaring först när han blev övertygad om att hon bevisligen dog "in defensum castitatis", "i försvar av sin kyskhet". Detta hade varit ett utmärkt tillfälle att ta upp sexuellt våld som del i terror mot politiska motståndare och i krig. Men istället tog dåvarande påven tillfället i akt att sälja in en urgammal föreställning om horor och madonnor i saligförklaringen av Pierina Morosino.

Pierina Morosino fick bli en symbol i så stor utsträckning att hon själv glömts bort. Hon blev snabbt förtingligad till en symbol för kvinnlig dygd trots att det verkar ha varit hennes kort livs minsta bekymmer. Hon ville mycket mer än förbli oskuld. Troligen ville hon väl allra mest överleva attacken. Men innan den inträffade hade hon mål och drömmar och ett forum för att tillsammans med andra förverkliga dem. Det borde vara grunden för hennes saligförklaring. Varför ska en våldtäktsmördare få definiera henne för alltid?

Jag vill förklara hennes salig på helt andra grunder: hon var kristen och politisk aktivist för arbetarklassen i Italien från 1942, 11 års ålder, fram till sin död 1957 när hon var 26. Hon var en av många gräsrötter som gav Italiens bräckliga demokrati fotfäste och hade antagligen förblivit anonym om inte en kvinnohatare, och kanske också fascist, hade satt stopp för henne där hon skyndade från arbetet till sina tideböner i hemmet. 

Hon blir för mig en påminnelse om hur kvinnor som vill något annat än bara foga sig i sakernas tillstånd  därmed uppfattas så hotfulla att de måste stoppas med alla medel. En kvinna som helst vill gå i kloster i stället för att drömma om äktenskap är ett fundamentalt hot mot patriarkatet som alltid haft skammen som sitt främsta vapen. För de flesta kvinnor i alla tider och länder har äktenskapet varit en förlust av liv och frihet oavsett om hon överlever barnsängarna eller inte. Patriarkatet har dock sålt in skammen att "bli över" så framgångsrikt att den i de flesta kvinnor utgör en inre destruktiv drivkraft att ändå stå ut med detta slaveri.

Pierina Morosino tillhörde de kvinnor som struntade i skammen. Vid 26 års ålder levde hon ogift i ett "privat" kommunitetsliv mellan skiften på textilfabriken och drömde om ett liv utan man och barn. Hon är en martyr för kvinnors rätt att välja ett liv utanför normen. Det räcker så. Hennes sexuella "karriär" är helt ointressant, precis som Marcel Callos som såg sig som missionär i det koncentrationsläger där han dog 1945.
Kyrie ur Påve Marcellos mässa av Palestrina framförd av Tallis Scholars passar till att hedra leksystern Pierina Morosino som fick ansiktet krossat av en sten och dog 6 april 1957.

söndag 5 april 2020

5 april 2002

föddes min näst yngste son. Vi firar alltså två barn i faste- och påsktider. I år är det Palmsöndag när vi firar hans 18-årsdag. Stilla veckan inleds med en av de större festerna i kyrkoåret och ett av livets största kalas inleder Stilla Veckan för honom.

När han föddes fanns inget BB i Kiruna längre och eftersom jag som vanligt gått en bra bit över tiden fick åka till Gällivare för igångsättning. Men när vi kom fram var förlossningen igång och vi promenerade runt på stan medan värkarna jobbade på. Den kvällen blev det aldrig minusgrader. Det slaskade och plaskade och på natten föddes vår älskade fyra.

Sedan blev det aldrig minusgrader igen. I slutet av april kom ryssvärmen och jag satt och jobbade med C-uppsatsen i Engelska i järnvägsparken , i skuggan under ett träd med min lilla bebis i vagn och jag ammade mellan hans sovstunder. Ett mer lättsamt barn kan man inte tänka sig. Redan elva dagar gammal skrattade han högt när jag lutade mig ner över honom. Och så bara fortsatte det. Han kom med solsken till oss. Varmaste sommaren i mannaminne ,till råga på allt myggfri, kom han med.

Han har visat sig vara ett solsken till sinnet också. Han visade sig vara allergisk mot nästan all mat och pollen av alla de slag när helamningen tog slut. Han fick eksem överallt även i ansiktet. Vi flyttade efter vår häst ner till en by i Norrbotten pga hans torra hud och astma. Eksemen blev inte mycket bättre av det, men luften i Kiruna var inte bra för hans astma. Ändå var han alltid glad, trots att mungiporna blödde när han log och sjöng, som han gjorde jämt.

Nu är han mycket äldre och kan äta det mesta. Men han är en lugn och glad unge fortfarande. Och även denna hans 18-årsdags morgon skiner solen. Men med 18 minus i natt lär det inte slaska.

Här en Palmsöndagssång som passar min glada humoristunge:


Vill ni se sonen på besök i Kiruna klicka här.

lördag 4 april 2020

4 april 1968

mördas Martin Luther King Jr när han går ut på en hotellbalkong under en av sina talarturnéer i medborgarrättsrörelsens tjänst. I min familj och deras vänkrets var han mycket beundrad. Mamma grät när hon såg nyheten på TV. Hos en prästfamlij vi var hos ibland hade de en affisch med den kända svartvita porträttbilden på väggen. Många år efter att han mördats handlade många sena samtal
Affischen jag minns från min barndom
kring köksbordet om honom och pappa förklarade för mig varför det var så viktigt det han gjort. Jag lärde mig om fredlig kamp för det sanna och rättvisa. Jag läste "Samvetets trumpet" och inspirerades för livet.

Än i denna dag påminns jag ofta om Martin Luther King JRs betydelse eftersom jag använder hans "I Have A Dream"-tal med svenskelever som ska lära sig retorikens grunder. För en tid sedan diskuterades , åter, hans kvinnosyn. Även jag gjorde det. Jag har vsårt att förstå hur så många män och kvinnor här på jorden kan kämpa för medborgerliga rättigheter för en utsatt grupp men alltid utesluta kvinnor ur mänskligheten.

Nu är det inte detta som var det viktiga Martin Luther King JR gjorde, om det ens är helt sant det som ryktas.  Jag tycker i så fall att detta bevisar att vi skröpliga människor kan göra mycket gott även när vi inte är perfekta. Nu talas mycket om "sköra" och "riskgrupper" som om det var en annan sort än jag. Det är så dumt. Att vara människa är att tillhöra en riskgrupp, vi är alla sköra-speciellt förstås när det gäller virus. Men det gäller även andligt och moraliskt.

Ska vi döma Gandhi, Moder Teresa , Martin Luther King JR, ja alla som gjort något stort för mänskligheten, tex hela kyrkan, bara efter dess allra mörkaste sidor återstår inte mycket hopp för mänskligheten. Men nu citerar jag en klok kvinna: " Vi måste bygga våra relationer på våra styrkor." Att ständigt fokusera på det ämliga, dåliga, irriterande, osunda, "sköra" och småsinta skapar inget gott. Vi måste inse: i våra egna liv och andras finns en hel del som man måste kämpa och stå ut med. Det innebär inte att vi aldrig kan göra något bra. Martin Luther King Jr var ett offer för 1950-talets patriarkala könsmaktsordning men trots detta gjorde han allt han kunde för att förändra världen i en bättre inriktning.

Jag ser inte att Ayatollah Khomeini med sin öppet hatiska kvinnosyn, som han inte alls försökte dölja, är bättre än Martin Luther King Jr som ändå gjorde det han kunde och faktiskt hade vett att inse att det han gjorde mot kvinnor var fel. Om vi lyssnar på Jesus som säger: " På frukten ska trädet kännas." ser jag det som självklart att det Martin Luther King har åstadkommit är god frukt. Ja, det goda sprider sig ännu så många fler idag ser kvinnor som en självklar del i mänskligheten på exakt samma sätt som män. Även inom den rörelse där Martin Luther King Jr. var en av ledarna. Medan Iran är en frukt som förskräcker. Allt har blivit dåligt för alla, kvinnor som män, sedan Khomeini utropade islamisk republik.

 Jag ser detta att MLK inte var perfekt som uppmuntran till mig att handla i gott syfte och inte låta mig skrämmas till passivitet för att inte avslöja hur "skör" och "riskgruppig" även jag är i fråga om vårt släktes arv av synd och död.

Varje anledning att spela Mahalia Jackson tar jag tacksamt emot. Och denna dag är det så självklart med medborgarrättskämpen Mahalia Jackson så det inte behövs förklaras, det är bara att lyssna och inspireras.*


*och skulle det visa sig att hon slarvade med handvätten, slog katter och stal godis från barn tar det inte bort allt det goda hon gav oss.


fredag 3 april 2020

3 april 1994

var det Påskdag och jag hade hoppats att min lilla okända bebis i magen skulle födas. Lilla trean var beräknad till den 27 mars men som med de två äldre barnen gick jag över tiden. Eftersom det varit ungefär en vecka fel med  storebror och storasyster så tänkte jag att påskdagen blir perfekt , vilken lyckounge det måste bli som föds söndagarnas söndag. Min barnmorska Maggan , var också troende, aktiv medlem i Frälsis. Hon höll med. 

Men det blev nu inte så. Påskdagen kom och gick utan minsta tecken på förlossning. Vi fick vänta , längta och jag fick oroa mig 17 dagar och nätter till. Min faster ringde farmor (farmor längtade nog mest av alla efter "Olle" som hon kallade bebisen) och sa . "Det är ingen idé att vänta nu, hon får en flicka på pappas födelsedag."

När jag hade gett upp hoppet helt, när jag var säker på att bebisen skulle dö och jag vara gravid tills jag dog satte förlossningen igång. Varje dag hade jag fått åka till BB för CTG-kurva på min livliga lilla hickunge. Jag var så glad att hon hickade ofta, ett livstecken som inte gick att ignorera. Men för varje dag över tiden som inget hände sjönk mitt mod. Jag kunde varken sova eller äta. Inte ens när förlossningen satte igång vågade jag tro att det var annat än meningslösa förvärkar. Min käre Bråddjup sjöng "Jag är förlöst" på melodin som Nordman sjöng med texten "Jag är förlist" och menade att snart skulle jag kunna sjunga så. Men jag trodde inte på det.

Vi for iallafall in till BB fast jag inte tyckte det var lönt, men min man envisades. Han somnade efter en stund och jag gick ensam i förlossningsrummet och jublade av fröjd ju mer värkarna tog i. det var som att jag måste få vara ensam om det skulle vara falskt alarm och önsketänkande. När spinekräkningarna kom efter fyra timmar med värkar vågade jag tro att hon skulle födas och väckte min man. Klockan fem på morgonen den 20 april föddes vår lilla flicka. Vi var så jublande glada och lättade att vi inte ens tittade efter vilket kön hon hade. Barnmorskan sade: "Ska ni inte titta efter vad det blev?" Men det tog en stund innan vi slutade gråta av glädje och krama vår underbart vackra lilla unge och stilla barnmorskans nyfikenhet. Det var Marta Linnea Teresia som föddes, frisk, brunögd redan som nyfödd, med världens sötaste lilla uppnäsa och min farmors pianofingrar.

Aldrig har ett bibelord blivit så tydligt och begripligt som den tiden mellan Påskdagen 1994 till den 20 april:
Johannes 16:20-22 Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.
Och som min barnmorska sa: " Hon kommer ju att fylla år på Påskdagen någon gång." Ingen kan ta min glädje ifrån mig över denna underbara unge som nu pluggar till musik- och engelsklärare i Piteå. Min faster talade då, vilket hon gör ibland, profetiskt. Det går inte att glömma den omsorg om oss på detaljnivå som Gud visade i denna händelse.

Min lyckounge grät av glädje när denna låt vann med sin text som är en parafras av detta ord ur Romarbrevet 8 :31-39:

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.




torsdag 2 april 2020

2 april 1930

dör Etiopiens drottning Zewditu under oklara omständigheter. Sedan 1920 hade hennes kronprins den sedan 14-årsåldern föräldralöse Lij Tafari Makonnen jobbat på att modernisera landet och representerat landet utomlands där de hellre samarbetade med en man än en kvinna som dessutom av
religiösa skäl inte ville delta i alla officiella sammanhang. Kronprins Lij får ta över styret i Etiopien och blir senare samma år krönt till negusa nagast, Konungarnas konung som genom sin faster tillhörde den salomoniska ätten som räknar drottningen av Saba och kung Salomo som sina första föräldrar. Furst Tafari, tar då namnet Haile Selassie=Treenighetens makt.

Redan som Ras Tafari var Haile Selassie en reformvänlig regent och genom att han tillhörde den godkända salomoniska ätten och var en djupt troende ortodox kristen blev han trots relativ ungdom krönt till kejsare och en populär sådan. Han var dessutom en internationell sensation eftersom Afrika 1930 helt behärskades av Europeiska kolonialmakter och den korta period som Italien under Mussolini härskade i Etopien blev kortvarig.

 När Haile Selassie återvände från exilen i Storbritannien var hans position ännu starkare än innan Mussolinis erövringskrig mot Etiopiens urgamla kristna monarki. Han verkade vara det oövervinneliga lejonet av Juda och det var nu Marcus Garvey, en svart människorättskämpe från Jamaica verkade få rätt i sin profetia om att svart kung skulle krönas i Afrika. Detta skulle bli ett tecken för alla svarta  som skulle enas och det nya Eden skulle komma till stånd i Afrika till glädje för hela mänskligheten. Världen skulle samlas i en enad afrikansk kristen kyrka med Haile Selassie som prästkonung.

För Garvey var Selassie ett gudomligt tecken och han själv såg sig inte som en profet men i Garveys hemland Jamaica bildades en ny sekt som kallas Rastafari efter titeln Ras(furste) Tafari som Haile Selassie hade innan drottning Zewditu dog. De såg Garvey som profet och Haile Selassie som en inkarnation av Gud själv. Garvey var både politiker och en varmt troende kristen, kanske var han själv tecknet utan att förstå det och misstog Haile Selassie för tecknet. Garvey blev hur som helt viktig för den amerikanska medborgarrättsrörelsen, black power och i Jamaicas politiska liv även efter sin död 1940. Och med Peter Tosh och Bob Marley blev Rastafarikulten spridd över hela världen.

Haile Selassie var inte alls med på detta förgudligande av honom. Hans titel på engelska lät kanske lite som om han var med på det: "His Imperial Majesty Haile Selassie I, Conquering Lion of the Tribe of Judah, King of Kings (Emperor) of Ethiopia, Elect of God"men det är nog svårt för oss i den europeiska kultursfären att förstå att detta är normalt bland kungar i Afrika än idag utan att de tror sig vara Gud själva. De är kungar av Guds nåde som Europa gjort sig av med och USA aldrig haft.*

Jag besökte en gång Bugandakungarnas grav utanför Kampala (2008)det var som en "levande" pyramid. Fast mindre och inte av solid sten. Men formen och innehållet är detsamma. När de vördnadsfulla guiderna fick veta att jag och de elever jag reste med var svenskar med en född kung som statsöverhuvud, fick vi en hedersplats inne i den jättelika toppiga hydda som rests över gravarna. Där och då insåg jag det jag teoretiskt vetat en längre tid: kungligheter vördas betydligt mer i Afrika än i Sverige. * Men Haile Sealassie såg sig som stolt arvtagare och förvaltare av den kristendom som drottning Kandakes hovman tog med sig efter mötet med Filippos.  Det hindrade dock inte Rita Marley, en av Bobs fruar, att vid Haile Selassies statsbesök i Jamaica få en uppenbarelse som gjorde maken djupt troende Rastafari.

När jag gick på mellanstadiet hörde jag för första gången reggae-musik och blev helförtjust. Bob Marley and the Wailers och, inte minst, I Threes (Judy Mowatt alltså!!)hördes från mitt rum dagligen och stundligen. Pappa blev så förtjust i "No Woman, No Cry" att han gav mig pengar enkomt för att köpa fler inspelningar med Bob Marley.  Jag lärde mig engelska av Bob Marley, såg den legendariska konserten på Gröna Lund på TV och dansade mig varm till hans musik, men religionen förstod jag mig inte på. Mycket är fint i Rastakulturen, vegetarianismen tex. Men det är en mycket lagisk och patriarkal religion som dessutom upphöjt drogmissbruk till en religiös dygd. Nej, jag känner inte igen Herdens röst i deras budskap.

Däremot finns många reggaelåtar som är helt eller delvis baserade på Bibelord och har ett budskap som är helt kristet. Jag tror ju inte att en "felaktig" tro eller märklig sekt kan "kontaminera" ett gott budskap, så här kommer Bob Marleys version av Curtis Mayfields "People Get Ready" fast den är lite svår att känna igen, instucken i Bob Marleys egen "One Love":



*Därför har jag sedan dess försökt få nytta av vår kung genom att få honom att resa till Eritrea för att få Dawit Isaac fri. Hovet svarar alltid samma sak, inget statsbesök till Eritrea finns inplanerat. Jag tror det beror på att kungen inte bryr sig. Men jag hoppas han eller Victoria lyssnar till slut för jag (och andra med mig) vet att kungligheter som fötts till det har en enorm respekt i Afrika, en kontinent som plågats svårt först av kolonialism och sedan av självutnämnda presidenter utan den cred som en kunglig stamtavla ger. Den tysta diplomatin har ju varit helt verkningslös i fallet, vad väntar kungen på? Tills Victoria är drottning? Lever ens Dawit Isaac då?



onsdag 1 april 2020

1 april 1979

utropar ayatollah Khomeini Iran som islamisk republik. Kvinnor klädda i svarta chador firade som galna när han anlände med flygplan från exilen i Frankrike. Jublet har tystnat. Speciellt kvinnornas. Och det gick fort. Några år senare bodde många iranska flyktingar i Kiruna och vi fick nya vänner som lärde oss fira Noruz. Vi fick också på nära hålla erfara vad tortyr gör med en människas fysiska och psykiska hälsa.

Min kära vän Jafar jublade den dag han hörde att Khomeini äntligen var död. Vi stod utanför Konkka när jag fick veta det av honom. Han kunde inte sluta skratta och le av pur glädje. I Iran var det dock påbjuden landssorg. Jublade fick man göra hemma. Och egentligen ändrades inte mycket med Khomeinis död. Den religiösa diktaturen lever ännu och repressionen mot oliktänkande och kvinnor utan åtskillnad fortsätter som förr. 

Den religiösa fanatismen i Iran tog sig i början av Corona-epidemin galet svärmiska uttryck om att man kunde slicka på stenar som troligen var viruskontaminerade pga ett mirakulöst beskydd. Jag blev återigen påmind om hur islams utövare är väldigt mycket mer vidskepliga än intrycket man får av islam i religionskunskapen eller hos dess officiella företrädare. På samma sätt är det förstås med alla religioner; att vara pedagog är att förenkla till lögnens rand. Men jag har en känsla av att svensk religionsundervisning framställer alla religioner utom kristendomen i ett slags västerländskt filosofiskt upphöjt ljus. Det tog också Hagman&Halldorf upp i senaste läsarpodden.

Vi får heller aldrig veta något om det som föder våld i andra religioner bara i kristendomen. Det är bra, visst har det funnits blod och våld, som jag försöker ta upp här i fastekalendern, i kristendomens historia. Men en viktig poäng är att det inte sanktioneras i källorna. De första kristna var radikalpacifister med statusen som privilegierad religion i Romarriket kom också den osunda och våldsamma militarismen in i kyrkan. Men det var bakvägen och utan stöd i urkunderna.

Tyvärr stämmer inte det med Islam som började som en krigisk erövring av oförberedda kristna riken i väst och zoroastriska, hinduiska och buddhistiska riken i öst. Inget "andra kinden "till kan stävja våldet i urkunderna trots att det finns många underbara muslimer som bara vill andra väl. De förblir dock marginaliserade i muslimska länder som Iran och räknas antingen som sekulariserade eller som medlemmar i så kallat "otrogna/ avfälliga" samfund som Ahamaddiya , en variant av islam som bara är tillåten i Israel i Mellanöstern och i västerländska sekulära samhällen som vårt.

Ändå slår det mig hur lätt många muslimer, speciellt från Iran och Syrien, enligt min ringa erfarenhet, tar emot Jesus som sin frälsare. Det är ofta fd. muslimer, konvertiter som berättar om hur de länge längtat efter Jesus. Ibland har de mött Jesus i drömmar och syner eller genom att läsa Koranen(!). Deras väg till tro är ofta full av mirakler som vi knappt vågar tro på. Men med tanke på den grymma repression som råder i Iran, och majoriteten av den muslimska världen, är det svårt att tro att de skulle hitta på dessa uppenbarelser för att få nöjet att förföljas av den religiösa polisen, kastas i fängelse, torteras eller bli mördade. Jag talar alltså inte bara om den lilla minoritet som antingen var kristna när de kom till Sverige eller konverterade här, utan kristna i Iran som på olika vägar sprider sina vittnesbörd över världen trots dödshotet de lever under.

Denna förfärliga minnesdag för det iranska folket i slutet av fastan, får vi ändå be för den underjordiska kyrkan i Iran som lever under prövningar som vi inte ens kan föreställa oss i vår bekväma tillvaro. Coronaviruset har slagit hårdare mot Iran än många andra länder bl.a pga mullornas makt över landet och den vidskepelse de sprider. Vi ska inte inbilla oss att kristna klarar sig undan epidemier. Så bön och fasta där vi lyfter upp Iran och speciellt den förföljda kyrkan i landet blir denna dags slutsats. 

För kvinnorna som i Iran protesterar mot slöjtvånget med risk för liv och frihet , och de kristna som i Iran riskerar detsamma för att de vill höra om Jesus spelar jag "Kyrie/ Sjung syster , sjung" med Sara Parkman:





*som också finns i kristendomen så klart-på 1980-talet vrålade Livets Ordare med sin profet Ulf Ekman "Jag bekänner mig till hälsa, jag tar inte emot -valfri sjukdom(nu hade det varit Coronaviruset)" och uppmanade astmatiker och andra kroniskt sjuka att slänga sina mediciner. Och vad de än påstår idag så var det precis så det var jag var inte med i gänget men på flera möten och såg VHS-band med denna avskyvärda förkunnelse.