Sublimerad Gudslängtan

Jag har just börjat min dag med Andliga sånger i P 2. I slutet av programmet spelades en fin version av psalm 228 . Denna psalm betyder mycket för mig. Innan den kom med i psalmboken var den en stamsång i min familj där mina föräldrar båda var storsångare och spelade piano och gitarr. Min farmor var dessutom kantor så musiken var en ständig ledsagare genom barndomens outforskade landskap. Denna sång får mig alltid att gråta av den starka närvaron av Helig Ande och gemenskap med hela kyrkan i den. Tid och rum upphör att existera, jag och Gud dansar i ett tillstånd av den gränslöshet som kallas evigheten eller himmelriket. Jag sjunger "den sällsamt nya sången likt stora vattens brus" tillsammans med alla de heliga.

Då blev jag påmind om att det vi alla innerst önskar av erotiken inte är att bli ett par eller föröka oss utan att bli uppfylld av Helig Ande. Det vi längtar efter är gemenskap med Gud. Denna totala uppfyllelse som psalm 228 ger mig upplever jag inte alltid lika tydligt, men det är den verklighet jag lever i jämt. Endast den treeniga kan motsvara den längtan som vi söker uppfylla i erotiken. Inget är fel eller dumt med denna längtan. Den är och den ska vara, den är oundviklig. Erotikens mål är att uppfyllas av Anden. Men när vi inbillar oss att vi kan fylla denna längtan med att hitta "den rätte" och låta denne komma in, går vi alltid fel. Såvida nu inte den vi släpper in är just Gud. Det vanliga är dock att vi tror oss bli uppfyllda och totalt älskade på det sätt Gud älskar oss, av en människa som är lika bristfällig som vi själva. 

Hela vår kultur bygger på denna villfarelse. Kärlekssånger och konstens alla övriga uttryck handlar ständigt om detta: pojke möter flicka och då blir allt bra. Inte konstigt att vi blir besvikna för vi är bara människor allihopa. Och även om vi lever lyckliga i alla våra dagar kommer vi till slut att berövas varandra av döden. En människa räcker inte till.

Jag har ägnat en del lästid i sommar åt Ulf Lundells Vardagar 3 och om något blir tydligt i denna spretiga, pratiga, näst intill oredigerade, text så är det att romantisk kärlek par om par bara är sublimerad Gudslängtan. Lundell söker det han endast kan finna i den Heliga Ande hos kvinnor som i förhållande till honom blir allt yngre. När de gör honom besvikna tar han till alkoholen som betecknande nog kallas "spirits" på engelska (och många andra språk). Hans forna "kärlekar", hans alkoholism och hans hat mot religion är tre röda trådar i denna härva av olikfärgade garntåtar i Vardagar 3  och de visar sig, ju mer jag försöker reda ut härvan och och nysta upp dessa tre trådar, att de egentligen är en och samma tråd.

Ulf Lundell på sin ålders höst är inte alls ensam om detta misstag: att söka Gud och leta på fel ställen för att om och om igen bli besviken. Vi får ständigt itutat i oss att vi behöver sex för att må bra och intressenter i den stora slavhandel som kallas prostitution av hederliga, och "sexarbete" av dem som tjänar pengar på denna form av slaveri ,hävdar ju att de fyller ett mänskligt grundbehov. Fast det säger ju sig självt att just sex inte är ett basbehov. De flesta människor lever i decennier utan sex både i början av livet och i slutet och i perioder däremellan. Många lever helt utan sex hela livet. Men testa hur många decennier du kan leva utan vatten.

Sex är alltså inte ett grundbehov, det är att bli vidrörd som är behovet. Spädbarn far direkt illa av sex men dör utan beröring. Precis som vatten släcker törsten, släcker beröring "hudhungern" som Lundell kallar det i boken. Det är lätt att leva ett gott liv utan sex och förökning ,men utan gemenskap är det lika omöjligt som att leva utan vatten. Jag tror många skulle bli oerhört mycket lyckligare om vi vågade säga som det är: "Du kan aldrig få detta behov av kärlek helt tillfredsställt av en människa och sex har mycket litet med saken att göra. Men ditt behov av vänlig beröring och gemenskap kan du få uppfyllt av en vän, en hund, en församling. Ditt djupa behov av kärlek och bekräftelse kan däremot bara Gud fylla. Allt annat kommer alltid att göra dig besviken. "

Kristus och den samariska kvinnan samtalar om livets vatten av Angelika Kauffmann 1796 Lägg märke till hur de ser varandra i ögonen, detta är vad vi behöver: ögonkontakt med någon som vill oss väl.

Det som släcker kärlekstörsten är det vatten som den Heliga Ande ger och då som en källa inne i oss själva. Ingen människa kan ge oss det vattnet. Inte ens Jesus lovar att alltid stå där och fylla på från utsidan. Nej han säger till kvinnan vid Sykars brunn i Johannes evangelium kap. 4:

Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.

Det vattnet är den erotiska kärlekens riktiga mål. Det är nog ingen slump att just kvinnan vid Sykars brunn hade fem förhållanden bakom sig. Hon hade sökt det levande vattnet men på helt fel ställe. Om alla kunde förstå det kvinnan vid brunnen förstod skulle världen bli en bättre plats för alla. Besvikna äkta makar skulle sluta kräva det omöjliga av sina makar och eventuella barn. Singlar skulle slippa känna sig halva eller tvingas gå i kloster utan att egentligen ha den kallelsen. Vänner skulle bli generösa mot varandra i stället för att svartsjukt vakta på varandra. Sex skulle få sin rättmätiga lagoma plats vid sidan av bastubad, motion, hjälparbete, körsång och massage. Alla dessa goda aktiviteter utlöser signalsubstanser som ger oss lugn, glädje, belöning och välbefinnande: oxytocin, dopamin och serotonin. Jag inbillar mig också att en del som utnyttjar prostituerade skulle sluta leta tillfredsställelse i att vara slavägare för en stund* och i stället gå till frisören där de kan få en skön massage av hårbottnen och lite mänsklig närhet en stund utan att behöva förnedra eller förnedras. Alla dessa fina signalsubstanser sätter nämligen igång också av hårbottenmassage.

Men det grundläggande behovet av att vara på djupet och villkorslöst älskad kan bara Gud fylla. Filosofen och teologen Augustinus, biskop av Hippo, har ägnat sig mycket åt detta omättliga bekräftelsebehov hos människan och uttrycker saken så här: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. Ju längre jag lever desto mer inser jag sanningen i detta.

Den rätte som vi måste släppa in är alltså Gud själv. Innan vi gjort det kommer vi att famla omkring i en ständigt otillfredsställd jakt efter lycka på helt fel ställen vilket skadar oss själva och den som vi för tillfället sätter i Guds ställe i våra liv. 

Augustinus som utforskade detta tema redan på 300-talet får också avsluta denna bloggpost: 

"Gud älskar var och en av oss som om det bara fanns en av oss."

                               Augustinus som Sandro Botticelli uppfattade honom i detta porträtt målat 1480

* Men de flesta som söker sig till prostituerade är förstås av den sorten som får serotoninpåslag genom mobbing och tortyr av andra så de behöver nog låsas in och gå i terapi i stället.

Kyrkans fixering vid par om par om par

 

 

Noah's Ark Thomas Hicks 1846 De perfekta paren av djur vandrar in i arken: tigerparet ser på kaninparet, björnparet följer kamelparet  i hasorna,  lejonparet mitt bland getter och får. Konstnären sorterar djuren efter par, inget annat system.

 

Noa hade med sig djur på arken som skulle rädda skapelsen från syndafloden. Noa som fick sitt namn, "ge oss lättnad" eftersom hans pappa hoppades på att få en hjälp i jordbruket när han föddes blev i stället en båtbyggare och sjöfarare som gav lättnad till de djur som fick följa med på arken. Gud talar till Noa:

Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.

Nürnbergkrönikans (samtida med 10-åringen Martin Luther) framställning av den arbetsamme Noas bygge av arken. Här märks inte att Noa fostrades till jordbruksarbetare. 1493 tyckte man sig se en rik byggförman i Noa som sorterade djuren först och främst i gräsätare och köttätare, paren är inte i fokus här.

Berättelsen om Noa är slagkraftig och majoriteten barn i världen känner till den eftersom de flesta på

jorden är kristna och denna berättelse finns också utanför judisk-kristen-muslimsk tradition. Den är alltså en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv. I kristendomen betyder arken också frälsning. Noa ses som en föregångare till Jesus och vi ser fram emot att jorden än en gång ska gå under och förnyas som på Noas tid. Kyrkan tolkade också berättelsen om Noa som en förklaring av det kristna dopet: genom vatten räddas vi till den förnyade skapelsen som ska komma. Regnbågen och arken är viktiga symboler för det kristna hoppet och dopets kraft i människans liv. Det kristna Armenien identifierar sig starkt med Noa och anspelar därför på denna berättelse i sitt statsvapen.

Men det kyrkan tagit till sig i sin vardag är detta med par om par. I varje kristen församling ses singlar, om de inte är munkar eller nunnor, som "på väg" till parbildning. Familjer är kompletta men singlar betraktas som halva.

Detta kan drabba änkor och änklingar i vissa  radikallutherska sammanhang, men oftast kan änkan/änklingen slappna av mer än den som aldrig "blivit gift". På något sätt hade jag fattat detta när jag var tre år och svarade på frågan i en familjegudstjänst om vad jag skulle bli när jag blir stor: "Jag ska bli änka , för karlar är så besvärliga."

Jag minns tillfället, men det blev ju också nerskrivet av min faster som något roligt ett barn har sagt. Mina tankar då gick till änkan Hanna som möter Jesus när han bärs fram i templet och hade bott i templet hela livet. Jag ville på den tiden bo i kyrkan. Jag längtade efter att vara som Samuel som fick bo i templet. För mig blev ju Samuel aldrig stor, jag hade söndagsskolans bild av Samuel där han var barnet som fick växa upp i templet och talade med Gud. Just då frågan ställdes var det kyndelsmäss och jag fick ytterligare en förebild som bodde i templet, nämligen änkan Hanna.

Detta visar hur även ett litet barn i kyrkan trodde att alla vuxna var par utom de som blivit änkor/änklingar. Detta är så tragiskt på många sätt. Många människor behandlas som ofärdiga, i behov av komplettering vilket leder till mycket ont. De som borde förbli singlar stressas in i äktenskap som förminskar alla inblandade parter. De som inte "lyckas hitta någon" ömkas och skiljs ut från parnormen och befinner sig i ett limbo i ständig väntan på denna "komplettering". Otaliga öknamn finns på denna person: "hen har blivit över", "hemmapojke", "nucka", "gammpojke" etc och alla talar om någon som lite barnslig och efterbliven, ratad och övergiven, om de förblir singlar livet ut.

Jag tror många förlamas i denna situation eftersom omgivningens förväntningar styr våra tankar om oss själva, vad vi än tycker om saken. Hur ska en människa våga använda sina gåvor fullt ut när man bara tycker att hon borde söka sig en partner? Om någon vill fokusera på helt andra saker ses de som konstiga för de borde ju först och främst hitta "den rätta" men ingen människa är halv. Ingen behöver kompletteras. Vi är kompletta som vi är. Komplett kommer ju av latinet och huvudmorfemet betyder att vara fylld. Och alla är helt ifyllda ända ut i våra konturer. Som kristna är vi dessutom fyllda av Helig Ande, var och en för sig, och vi behöver inte fyllas på utifrån för att vara hela människor.

Med detta menar jag inte att vi alla borde vara eremiter. Till en del är den där märkliga väckelsen i Egypten på 300-talet där var och varannan person drog ut i öknen, och kvinnor bara fick respekt genom celibat, ganska osund. Men i en tid när det var minst lika viktigt som nu att bilda familj, och för en kvinna nästan oundvikligt om hon inte fick en celibatkallelse, var det nog ändå mest en befrielse. Men pendeln har definitivt slagit över i motsatsen i dagens kyrkor, även de historiska kyrkorna, där det enda sättet att förbli ogift utan att bli utpekad som inkomplett, är att gå i kloster. 

Kan vi istället enas om att både parskap och enskap är rätt sätt att vara på? Hela livet eller i perioder kan en människa leva utan partner utan att det på något sätt är en bristsjukdom. Däremot tror jag ingen någonsin kan leva ett helt liv ensam, kyrkan är en gemenskap "de heligas samfund" behöver vi alla oavsett civilstånd. Just därför är det viktigt att vi alla inser att alla hör hemma i kyrkan, gift, ogift eller änka. Evig singel betyder inte ensam, utan bara att just denna person inte är en del av ett par och samtidigt en fullvärdig del av Kristi kropp:kyrkan.

I slutändan är det ändå så att vi var och en och på egen hand mest av allt är Guds barn och en medlem i den kropp som består av många lemmar, var och en direktkopplade till Jesus, som förresten också var singel.

                             Thomas Cole The Subsiding of the Waters of the Deluge 1829

Simon de Myle Noas ark på berget Ararat 1570 här lämnar djuren arken och det utsvultna lejonet kastar sig hungrigt över en drunknad häst.Människorna går två och två men inte alltid i pojke-flickapar. Lägg märke till Hippogrifferna som flyger iväg till vänster i bilden.

Hittar denna debattartikel i Dagen. Ämnet verkar vara aktuellt!