Men denna skatt har jag i lerkärl för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från mig. 2 Kor. 4:7
Mina bloggkalendrar har blivit verkligt bortglömda denna mycket hårda vinter som burit så mycket sorg med sig på alla håll och kanter-även här. Jag såg så fram emot en tidig fasta men inte förrän idag kom orken till fastekalendern tillbaka.
Det som kommit allra tyngst och närmast av dessa sorger är att jag efter en vädermässigt fasansfull vecka* hittade min äldsta häst död i hagen. Chateaux, älskade Chatuxen-fuxen, min vän och guide i livet. Hon som lett mig till så många vänner och till och med ledsagat mig hit. Hon som var som en del av mig. Hon som fick hela vår familjs liv att ändras i en underbar riktning. Hon som hälsade mig med ett mjukt hurmlande från dag ett hos oss. Min lilla blå häst. Guldponnyn, låg död i hagen. Hon blev 32 år. Hon fick ligga under sitt täcke omgiven av gravljus tills hon kunde hämtas på måndagen. Chocken har inte gått över ännu. Sorgen får jag leva med tills vi möts igen, som det är med alla stora förluster.
Bibelordet ovan fick en ny belysning i dagens andakt på radion denna morgon. Paulus var ju jude och judiska berättelser avslöjar hur idévärlden Paulus och de första kristna levde i. Inte minst Jesus använde ju sig av denna tradition med liknelser och berättelser som öppnar ordet för oss. När man sedan hör en judisk variant av liknelsen eller metaforen får man ett nytt ljus över ordet. Detta hände mig i morse.
Då berättade Nike Snijders om en kvinna som bara hade ett sprucket lerkärl att hämta vatten med från brunnen. Varje gång hon kom hem var krukan halvfull. Så fortsatte det dag efter dag och hon bekymrade sig över sitt hårda slit som alltid resulterade i bara en halvfull kruka vilket tvingade ut henne nästa dag igen. Men så en dag märkte hon att hon inte vandrade på torr sand längre, utan på en grästäckt stig. Runtomkring hennes stig var landskapet torrt men just där hon vandrat varje dag med sin läckande kruka spirade grönt gräs. En annan utveckling av Paulus tanke om det spruckna lerkärlet har jag fått från ytterligare en jude, Leonard Cohen; "there is a crack in everything, that is where the light comes in."
Japaner lagar med guld, Själva sprickan är det fina, påminde Nike Snijder om. Så tänker jag att Jesus helar oss. Sackeus blev inte bara sedd och slutade fuska med tullen. Han gav tillbaka och dubbelt upp, vad han fuskat till sig tidigare och fick en vän i Jesus. Den lame som firades ner från taket till Jesus blev inte bara frisk i benen utan fick också sin synd förlåten. Maria Magdalena, Tornet, blev inte bara fri från sju demoner utan hon blev också den apostel som fick bära budet om Jesu uppståndelse till världen. Jesus målar ,ed varsam pensel guld på våra sprickor men låter oss också vattna jorden där vi går fram genom torra marker och skatten lyser ut ur sprickorna i mörkret. Dessutom sprider Guds lysande sol ljuset i oss genom sprickorna.
Den stora sprickan som Chateaux' plötsliga död skapade i mig hoppas jag får fungera på detta sätt. Men mest är det nog dags för vårsolen att lysa in genom sprickan. Just nu känns det omöjligt att något gott kan läcka ut från mitt frostskadade inre.
*måndag 40 cm blötsnö och nollgradigt. I fyra timmar fick jag dra runt med snöslunga för att kunna ta mig ut från gården dagen därpå. Det gick knappt att köra hem från jobbet på oplogade vägar. Torsdag morgon var det några minusgrader och sol utlovades. Chateux blev av med täcket. Under dagen sjönk plötsligt temperaturen till minus 20. När jag hittade henne var hon redan kall.