onsdag 21 augusti 2024

Kristendomens fördärvliga inflytande

Jesus talar med Marta och Maria


 I den allmänna demokratiskeptiska trenden av idag finns en strömning som kan kallas "Vi saknar Roms maskulina ordning". Trendsättande internet-gurus som Jordan B Peterson vill hos unga män  återupprätta ideal som att bädda sängen och sluta upp med all "kvinnlig" självömkan för att i stället äta enbart rött kött och försörja sina fruar. Om mina söner hade tagit till sig delen om att bädda sängen hade jag varit glad men i övrigt känns det rätt bra att min yngste senast igår pratade om vilken fin barndom han haft och hur artiga och trevliga han och han syskon blivit på grund av denna barndom. Och de är dessutom väldigt snälla både sönena och döttrarna. Fastän de fostrats av en mor som är vegetarian och att de dessutom tillbringat mycket tid med enbart denna mor, alltså mig, eftersom deras far jobbar 30+ mil bort blev det folk av dem. Men de är ju förstås inte "riktiga män" eftersom de inte ogillar demokrati, judar och dessutom är kristna.

I den nya trenden som drivs av många fler än Jordan B Peterson (och de flesta är betydligt värre än Peterson som i jämförelse med sina efterföljare framstår som synnerligen "feminin") ser man det som ett axiom att världen blir sämre av att kvinnor inte längre står på botten av alla samhällspyramider i alla länder. Så fort kvinnor med sina mesiga moderliga värden får det minsta lilla att säga till om faller samhället ner i ett bottenlöst moras av "momism"*. 

När började då kvinnorna femininisera världen? Jo, när kristendomen, genom en kvinna förstås-kejsar Konstantins mamma Helena- blev den dominerande religionen i Romarriket. Med Jesus kom de första larmsignalerna om att tiden började gå ur led.  Hade inte Jesus jämställt kvinnor och barn med männen hade vi fortfarande haft ett robust Romarrike med kortklippta militärer vana vid sunt friluftsliv och tränade att döda statens fiender som samhällets stöttepelare. Vi hade ännu haft en sund ekonomi byggd på slavarbetande krigsfångar och ett rättsväsende som inte såg mellan fingrarna med diverse brott mot ordningen.

Lena Andersson skrev en krönika i Svenska Dagbladet om en svensk bok som flutit upp ur denna trendiga flod: Den mjuka staten av ett gift par med det gemensamma efternamnet Olsson. Andersson  nämner redan  i rubriken att de har en hammare som söker sin spik. En metafor som passar perfekt till en bok med ärendet att misskreditera den kristna civilisationen  och framställa det vaga "förr" som mer hierarkiskt ordningsamt och önskvärt än vårt av kristendomen förklenade välfärdssamhälle. Hammaren är helt enkelt den perfekta bilden för romarriket och kristendomens skärningspunkt: det var ju romarna som spikade upp misshagliga personer på kors där de sedan lämnades att dö en långsam, förnedrande  och plågsam död.

Romarna gjorde alltså ett stort misstag, de korsfäste Jesus. Hade inte det hänt hade kristendomen som vi känner den , inte funnits medan romarrikets maskulinitet hade bevarats. Vi hade sluppit världens femininisering. Vi hade fortfarande kunnat sätta ut oönskade barn i skogen, avrätta gamla utslitna slavar och låtit den starkares rätt gälla i alla lägen. Allt på grund av en hammare som träffade de spikar som drevs genom Jesu kropp in i korset. Man kan alltså säga att när Jesus spikades fast på korset slogs också de första spikarna in i det manliga romarrikets kista. 

Ack, att vi gått miste om sådana maskulina uttryck för ett välfungerande styrelseskick! Låt oss vrida klockan tillbaka 2000 år , skippa folkskola för alla, återinföra slaveriet och låta oss kvinnor inta vår rätta underdåniga position som männens ägodelar i den sköna gamla värld som övervakades av riktiga män till poliser utrustade med piskor,  vilka de inte tvekade att använda. Piskor som kallades fasces-det namn som gett oss ordet fascism.



* Uttrycket myntat av Philip Wylie i hans essäbok Generation of Vipers

fredag 16 augusti 2024

Skärmar

Här ser barnbarnen på en annan historia som 8-åringen upplevde för långsam: "Skrot-Nisse och hans vänner"; enligt mig och barnen, samt 13-åringen, ett riktigt mästerverk på skärm.

Förr var en skärm i allmänhet just det, en lampskärm, en rumsavdelare, ett praktiskt solskydd på en keps. Ibland talade man om en bildskärm, men i allmänhet kunde en skärm betyda många saker som skyddade, beskärmade oss på olika sätt. Nu är skärmar något att frukta och det betyder då alltid bildskärmen på en mobil eller annan internetansluten dator . Och vi har alla blivit skärmberoende och måste begränsa barnens, och vår egen, skärmtid med milt våld. Skärmberoendet handlar inte om kväsares och peaky blinders behov av att se coola ut för mer än hundra år sedan, utan vi sitter fast i att titta in i skärmar där hela världen passerar revy i en vådlig och hela tiden ökande takt.

Jag och barnbarnen har tittat på en riktigt gammal TV-serie om Mumintrollen och kungen framförd som en teaterföreställning med otecknade skådespelare som Gösta Ekman, Birgitta Ulfsson. Lasse Pöysti och Nils Brandt. Tempot var extremt långsamt, de 13 avsnitten hade i dag avklarats på högst tre. Men eftersom 13-åringen är fullkomligt galen i Mumintrollens värld såg vi ändå alla tretton delarna några kvällar i början av augusti. Det var en mycket otidsenlig upplevelse där den långsamma dramaturgin fick mig att somna mellan varven, men då väcktes jag av barnbarnet och det är jag glad för eftersom serien var mycket bättre än jag hade för mig.

Hennes åttaåriga  lillebror var dock inte imponerad utan gjorde som ungdomen gör: tittade på snabba you tube klipp på sin platta samtidigt och klagade på att vi hade ljudet på TVn för högt. Vilket ljud? Replikerna hade pauser långa som 15 tiktok reels och de skrek aldrig i munnen på varandra så som det görs i dessa reels och amerikanska valdebatter. När serien gjordes 1969 tänkte man sig att TV var ett bildmedium och det innebar att långa stunder var det bara lugna bilder vi såg utan replikskiften eller bakgrundsmusik.

Ljudet i dagens "content" är också högt uppskruvat och pauserna obefintliga. Samtidigt som skärmarna lockar vår blick avskärmar de oss också från varandra och världen omkring oss. Effektivare än någonsin en kväsarkeps förblindar de oss för omgivningen  och likt buller i hamnar och lagerhus gör de oss döva för allt annat utom det skrikande smatter av ord, varav lejonparten fantasilösa svordomar, som numera kännetecknar barns och ungas kulturkonsumtion. Men det allra värsta är att vi inte lägger ifrån oss skärmarna annat än med största möjliga viljestyrka. Den som inte kan uppamma denna viljestyrka är räddningslöst förlorad.

Nu låter jag som en frikyrkopredikant på 1930-talet "dansbaneelände", "påhittade romaner", "negerjazz" och på samma sätt som vi nu  ser på dessa "faror" avfärdas alla farhågor inför nya och potentiellt skadliga företeelser. Det sägs att människor alltid varit rädda för det nya. Vilket svammel, vi har väl i alla möjliga sammanhang gjort tvärtom: kastat oss ut i okända vatten utan minsta eftertanke inför något nytt och fräscht koncept: slaveri, brännvin, scheele-grönt, DDT, valbenskorsetter, atombomber och fossila bränslen var en gång nymodigheter som omfamnades av det stora flertalet medan en minoritet gjorde invändningar för mestadels döva öron. Försiktighetsprinicipen har knappast kännetecknat människans teknikhistoria.

Jo, det stämmer, jag har varit på föreläsning för lärare om AIs välsignelser. Och ja, jag är bitter!