Jord

Romarbrevet kapitel 8, vers 16-18

Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.
Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Tisdagen i Pingstnovenan tänker jag på att Guds blåste in sin livsande i människan som skapats av jord i den mellersta skapelseberättelsen. Här är ett gammalt inlägg som fortfarande håller, och läs gärna den långa kommentarstråden som verkligen är intellektuellt stimulerande, tack ni som bidrog till det berikande samtalet! I gamla översättningen sades att "människan blev en levande själ" när Gud gjorde detta.

Pingsten handlar därför om den nya skapelsen när Guds Ande tar sin boning i oss och gör oss till levande själar på ett nytt sätt: nu tas Livsanden aldrig från oss igen och det är inte bara en slags konstgjord andning utan Anden själv bor i oss till den grad att Guds egenskaper nu finns i kyrkan. Vi är Kristi kropp, den levande rörliga kroppen som tillsammans är Guds händer, fötter och goda skaparkraft på jorden. 

Pingsten handlar alltså också om hur Gud skapar om den mänsklighet som en gång skapades av jord. Leran i krukmakarens händer omformas efter den modell som var tänkt från första början. Den pingsten då kyrkan föddes var alltså en fortsättning av Jesu uppståndelse då Gud började sitt skapande av en ny mänsklighet på den jord som ska förnyas på samma sätt som den förnyades på Noas tid.

våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

 

Ljuset

Sakarja kapitel 14, vers 6-9

Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost.
Det skall vara en ständig dag — Herren vet när den kommer — och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust.
Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så.
Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.

Kristi Himmelsfärdsdag inleder pingstnovenan När jag  var ung visste vi i gänget inte om att den fanns eftersom vår superlågkyrkliga tradition inte sysslade med denna sed men vi hittade själva på att fasta denna tid inför Pingstdagen för att göra som de första kristna lärjungarna. Betecknande nog säger den länk jag gav att det bara var 11 män och Maria närvarande trots att Bibeln säger annat, det var många samlade tex när Tomas fick känna på Jesu sår, Cleopas och hans fru var också bland dem, alltså inte bara apostlarna och Maria. Men okej, det är nu en tradition att förminska och osynliggöra kvinnor som en del manliga lärjungar också råkade ut för i bara farten. Låt oss nu återgå till mitt ärende:

Söndagen som inleder denna vecka före pingst har i denna årgång som GT-text en ljuvlig profetia som vi i norr ser besannad varje år vid denna tid. Igår samspråkade jag med en kär extradotter i Filippinerna som jag försöker visa det magiska ljuset här eftersom en anhörig till henne blir svårt deprimerad av eftermiddagen och solnedgången. Jag hoppas att mina filmsnuttar inet ska göra skada utan upmuntra och visa på denna profetias ords uppfyllelse.Men även detta med bäckarna som rinner ut från Jerusalem är ju något vi vet av vid denna tid på året: smältvattenbäckarnas porlande låter dessutom som Helig Ande, i mina öron.

Jag antar att ingen människa hade flyttat hit tätt i hasorna på den tinande inlandsisen om det inte vore för det magiska ljuset så olika sommar och vinter, men lika magiskt. Självklart hade det berusande vårljuset som CS Lewis beskriver så perfekt i slutet av Caspian och skeppet gryningen den inverkan att folk stannade kvar. Men även polarnattens ljus är omöjligt att uppleva på andra breddgrader. De första som, liksom Mumin ensam upplevde jul, stannade kvar en hel vinter hade mycket att berätta för dem som reste söderut under den mörka tiden och fler och fler stannade i sin erämark året runt. Men Sakarja visste inget om detta, ändå beskriver han exakt miessimánnu i Tornedalen.

Nu är det alltså pingstnovena i denna ljusets tid och Nederkalix församling håller fast vid traditionen med pingstandakter om Anden, men i år på nätet: kl. 18 varje afton på www.svenskakyrkan.se/kalix. Idag Anden som vind. 

Säkert finns fler församlingar som gör detta. Här har pingsten alltid inneburit stora samlingar av laestadianer och andra kristna här i norr. Laestadianerna firar till och med tredje och fjärdedag pingst. Om det inte är en tradition hos dig, gör det till det! Jag förstår att jordbruksåret, soltimmarna och myggläget är annorlunda söderöver men jag tycker ändå att ni ska passa på denna korta ljuvliga tid: Pingstnovenan kallar oss ut i Andens frihet. 

"när kvällen kommer skall det vara ljust"

Utsidan inåt på rymmen från sanatoriet

 

Läste denna bloggpost hos Underbara Clara 

https://underbaraclaras.se/2021/05/05/jag-vill-bara-vara-snygg-ar-det-for-mycket-begart/#comments

Jag gillar dessa Clara ryter ifrån-inlägg och läser då också kommentarerna som är så trevliga och informativa hos Clara. Tydligen är vi som följer Clara trevliga typer eller är det Clara som inbjuder till konstruktiva inlägg? Eller har hon helt enkelt tur med läsekretsen precis som jag, som får få men högkvalitiva kommentarer här☺

Nåväl, Clara fick mestadels medhåll på sitt kluriga kåseri men en person ifrågasatte hennes ordval, som jag ser det, på goda grunder:

Moll: Lungsjuk kan man vara. Sinnessvag också. Och man kan hamna på sanatorium. Inget av det särskilt lustigt och inget som kläder kan åstadkomma tror jag. Eller kanske TBC-smitta kan sitta i textilier?
Vad innebär det för dig att “kläder gör din kropp värre?” Hur då värre? Vad är fult enligt dig? (Att se ut som man är sinnessvag? Eller drabbad av TBC?) Vad är det att vara snygg? Hur ser man ut då?
Jobbigt att vilja vara snygg och uppleva sig vara motsatsen. Hur orkar man homsa med allt sådant. Finns så mycket som är roligare än att tänka på än hur man själv råkar se ut. Hel och ren räcker väl. Och ödmjuk inför livet, världen och medmänniskorna. Då brukar folk se alldeles tillräckligt fina ut.

Moll fick på moppo av flera kommentatorer men jag var tvungen att kommentera hennes klart meningsfulla inlägg:

 Du har naturligtvis rätt, samtidigt är nog alla människor intresserade av att känna sig bekväma i sina kläder och en del av denna känsla är att känna sig lik sig i kläderna. Kanske snygg är ordet för de flesta , men jag vill nog mest se ut som mig själv och inte känna mig utklädd. Senaste modet är dock nästan alltid fel. Jag har gärna tantkläder i femtiotalssnitt bara inte armarna kläms fast i smala holkärmar, för jag är i själ och hjärta tant med stor användning för starka armar. Om jag känner mig sinnessvag, som ganska ofta, mår jag ändå bättre i ridbyxor och ridrock på en lång galopptur i den ljusa vårnatten. Snygg, nja, men sinnesstark blir jag av det, som om jag rymt från sanatoriet för att aldrig återvända=)

Och jag insåg i skrivandes stund att prick så är det. Jag har alltid sett mig som noga med kläder men få ser nog det på mig eftersom jag aldrig följer modet annat än på det motvilliga sätt som uttrycker sig i att jeansen måste bytas ut och de får ett annorlunda snitt än det utslitna paret eftersom det inköptes för 20 år sedan, eller eventuellt ärvdes för 20 år sedan och alltså har 30 år på nacken. Men som den uppmärksamme läsaren redan upptäckt: jeans är ett slitstarkt mode som jag följer, liksom de flesta svenskar, slaviskt. Svensk nationaldräkt är jeans. Få svenskar kan sanningsenligt hävda att de inte har minst ett par jeans i garderoben. 

Så inte är jag opåverkad av trender bara långsammare i att hänga med i modenycker eftersom jag fäster mig vid kläder som jag trivs med så till den grad att de får hänga med tills de är utom räddning och får avsluta sitt liv som inslag i en trasmatta. Hel och ren stämmer alltså inte alltid på mig. Jag lappar och lagar, syr om och fixar. Jag har nämligen ett extremt behov av att inte känna mig utklädd jag vill helt enkelt att utsidan av mig ska leda in, så till vida att den som ser min utsida ska få en glimt av min person utan att jag för den skull ska behöva tänka i två timmar innan jag klär mig inför en dag på jobbet.

Ridkläderna då? Numera är ju även funktionskläder en jätteindustri med stor ekonomisk makt så även

"Creates identity"

ridkläder. Köper jag någonsin nytt så är det i allmänhet ridkläder men naturligtvis är även ridbyxorna och tröjorna oftast "Pre-loved". De håller förstås inte i evighet trots mina omsorger. Min sommartröja börjar nu vara färdig för trasmattan och när jag vände den ut och in för att hitta ett sätt att rädda den, såg jag denna etikett. Så här vill ju modeindustrin framställa det: "med kläder väljer vi persona så köp din personlighet av oss". "Som du är klädd så blir du hädd." Och nu kommer kapitalismen inpå bara kroppen som aldrig förr. De som har pengar köper sig till och med kirurgi, som av någon outgrundlig anledning kallas "skönhetsingrepp", för att skapa identitet.

Det märkliga är att identiteten då i allmänhet suddas ut: i stället för att ha sitt eget utseende blir personen en kopia av klanen Kardashian eller någon annan trendsättare som lagt sig under kniven, limmat fast en gardin där endast ögonfransarna en gång fäste eller sprutat in fillers lite varstans i ansikte och rumpa. Och ska denna tröja nu bli trasmatta så har den ju skapat färdigt vad gäller min identitet. Kommer mitt körkort då att gå upp i rök, passet bli ogiltigt, vad händer med fingeravtryck och DNA? Får mattan en del av mig likt en slags vänlig dödsrelik? Här har tröjan skapat min sommaridentitet i snart 20 år och nu är den bortom lagning. Borde jag känna mig vilsen? 

Jag tror nog att jag slutar grubbla nu och sadlar istället Smilla* för att ta en snabb galopptur så den där känslan av att ha rymt från sanatoriet infinner sig. Och så repeterar jag det bästa som skrivits om identifikation:

[…]jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Uppenbarelseboken 2:17b

*Sommaren då Smilla blev till hade jag förstås denna tröja på mig när vi bodde i Pengsjö och väntade på att Manzanillo skulle göra sitt jobb med Isa och Chateau. Hr. Bråddjup fotade oss från balkongen i huset där vi bodde efter att jag varit på morgonpromenad med Aron 5 år och Chateau 18 år. Ridbyxorna har jag också kvar, men de håller nog några år till.

 

Kristi Himmelsfärdsdag

Flugsnapparen har flyttat in i sin holk och svalorna bygger redan bo i stallet, det är Kristi Himmelsfärdstider.

 När jag var barn längtade jag till jul och påsk så det nästan gjorde ont, men samtidigt fick denna längtanstid ett magiskt skimmer över sig som jag inte vill vara utan. Kristi Himmelsfärdsdag har dock blivit en helg jag längtar efter med desperation nu när jag är vuxen. Förr jobbade jag i stort sett varje dag i veckan. Tröttheten var min ständiga följeslagare så dagar som denna söndag på en torsdag var som en oas i en öken då livet är som mest intensivt även om jag då aldriog var ledig sk. klämdagar.

Nu kommer denna helg mitt i den mest intensiva perioden av skolåret. Utan denna helg vet jag inte om jag överlevt för den söndag och klämdag, som för oss lärare är en studiedag, som kommer precis nu när ALLT ska hända samtidigt och det som måste göras är försent på riktigt om bara någon vecka. Myggdödaren och bromsfällan MÅSTE ut NU annars gör de ingen större nytta. Gräset måste krattas NU av samma anledning. Gödseln måste krattas ihop och anv'ndas eller tas bort NU annars är avmaskningen meningslös. Sådden måste i jorden NU annars blir det inga egenodlade grönsaker i år. Proven måste rättas NU för betygen ska vara satta 29 maj för treorna och 16 juni för resten av eleverna.

 

Men det är förstås inte bara denna välsignade oas av tid och återhämtning, som i år är mer nödvändig än någonsin*, som gör denna helg viktigare för vart år som går. Det är innehållet i den. Dagens bibelord hade en väldigt passande utläggning av innebörden av Kristi Himmelsfärdsdag i kommentaren till Markus 16:19**

Närmast Gud sitter någon som vet hur vi människor har det – se där ett sätt att sammanfatta Bibelns budskap. I centrum för berättelsen om människan och den Gud som ville henne finns en person som delat hennes villkor och vill henne väl. Detta är evangelium.

 

* året med corona har varit det mest arbetsintensiva och jobbiga någonsin, vilket inte vill säga lite i mitt yrke.

**När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida.

Kakelugnen Amund

Amund var en kakelugn som fortfarande värmer en hel släkt. Han föddes i Norge där han blev gruvarbetare i Skjommen i Ballangen vars mest berömda medborgare heter Annifrid Lyngstad . När han fick uppbrottsorder av Gud lydde han. Den näst största resan han gjorde var den när Gud sa att han skulle resa till de svenska Malmfälten. Han hörde ett ortsnamn som han inte riktigt uppfattade men på biljettkontoret såg han namnet Gällivare, det lät mest rätt så han köpte tågbiljett till Gällivare.

På tåget kom han i samspråk med en man som i samtalet nämnde Tuolluvaara och att där fanns en gruva. Det klack till i Amund : det var ju Tuolluvaara han skulle till, inte Gällivare! Så han hoppade av tåget i Kiruna och tog sig till gruvan. Där fick han genast jobb och förmannen som anställde honom ville visa honom vägen till hans arbetsplats. " Nej, det behövs inte sa Amund, jag vet vart jag ska." Och när han hittade sin plats inne i gruvan kände han genast igen den.

I gruvan fick han många vänner, en av dem var Assar som , liksom Amund, var pingstvän. Assar  mötte Amund den där dagen och det är han som berättade historien för oss. Amund själv var inte den som berättade dessa saker han bara levde i den mest naturliga lyhördhet för Andens röst i stort som smått. Familjen med hustrun Astrid i spetsen blev naturaliserade Tuolluvaarabor i sin villa på Egnahemsvägen.

I Tuolluvaara föddes Astrids och Amunds sjunde barn och Amund blev söndagsskollärare i sin nya hemby. Alla äldre människor vet vem Amund var och aldrig har jag hört ett ont ord om honom. Det är så ovanligt att man tror att något är fel.  Speciellt som Amund ofta var irriterande trosviss och väldigt socialistisk. När förmän försökte styra upp honom sa han bara "Jag går med Gud och det är bara Gud jag lyder." Även direkt farliga saker gjorde han med motiveringen att Gud skyddade honom från både skut och ras i de farligaste oskrotade gruvorterna. Ändå är alla som berättar om hans envishet och trots fulla av respekt.

En sorg för Amund var att bara ett av barnen fortsatte på den väg han valt som sin egen, men alla barnen respekterade ändå Amund och hans bergfasta barnaskapsförvissning: "Det är evig sant, dertill har jag fått den hellig Ånd till pant." sjöng han utan minsta tvekan. Och när Anden gav ingivelsen till honom profeterade han med en helt vardaglig röst men med gudomlig auktoritet över människor han mötte även om det var det första mötet. Det var inga elakheter utan kärleksfulla och stärkande profetord som kom från Amund. Hans nådegåva var att dela med sig av sin orubbliga inre kärleksstyrka till sin omgivning. Och ännu berättar hans åldrande, hederliga barn med stor respekt om sin helgonpappa. 

Jo, för den heliga Amund är de mest naturliga sättet att tänka på honom. När han dog var han ute och fiskade. Samtidigt som han fick hjärtattacken som lyfte honom rakt in i evigheten drog han upp en stor fisk ur Vättern och hans barn fick olika hälsningar av honom trots att de var utspridda över Norden. Därför visste alla vad som hänt när han inte kom hem från fisketuren: den helige Amund, fiskaren, hade landstigit på den himmelska stranden och därifrån sänder hans brinnande ande ännu värme genom tid och rum i ringar på vattnet som når längre ut och djupare in än de hann under hans livstid.

Eftervärme

Aron dricker vatten från en kallkälla vid Luossajärvi. Hela inlägget här.

 Biskop Martin (Lönnebo) brukar tala om eftervärme. Han vill att vi kristna ska vara kakelugnar och kallkällor som behåller sommarens värme genom hela vintern och så räddas omgivningen från att frysa och törsta ihjäl under en kall, torr tid.

Sådana kallkällor och kakelugnar finns i min släkt, som ni nog förstått vid det här laget. Men egentligen började veden värma kakelugnen när våren bröt ut i full frihet den första påsken. De kristna som fick leva med Jesus mellan uppståndelsen och himmelsfärden värmer ännu oss som lever idag. Den korta tiden de vandrade med Jesus efter uppståndelsen fördjupade och förändrade dem så mycket att de ännu sänder värmande kärleksstrålar omkring sig över hela jorden. 

Vi som värmts av påskens solstrålar blir på så sätt en del av eftervärmen och vi kan i vår tur värma upp vår omgivning och ge dem friskt rinnande vatten även under den torraste ökenvandring över de mest frusna av snövidder. 

En sådan kallkälla och kakelugn vill jag också bli en gång: So help me God!

40 dagar påsk

 

Kökets påskris är en del av tulpanbuketten och står ännu kvar.

När mina äldsta barn var små på 1990-talet köpte jag en liten pärla till bok som handlade om att fira högtider med barn. Den var skriven av en tysk präst som också var engagerad i walldorfskolor. * Hon rekommenderade ett påskris där barnen fick måla ett ägg varje dag under påsktiden att hänga upp i påskriset så det till slut var fullt av färgglada ägg. Mitt tidspressade liv har dock aldrig tillåtit ett sådant påskfirande men jag har det i åtanke inför en lugnare tid då barnbarn förhoppningsvis kan få vara med farmor/mormor under påsktiden. Jag har tänkt mig att de då kan få göra flera ägg om de inte är hos mig hela tiden, vilket ju är svårt när nu två av mina älskade ungar bor på annan ort, och sedan hänga upp när de hälsar på igen. Nu proppar jag i stället riset fullt med köpta fuskägg redan på påskdagens morgon.

Det är som min älskade kloka vän Åsa säger: bor man i periferin och tillhör en liten udda minoritet harman inte samma möjligheter som andra att bo kvar på dagligt kontaktavstånd till vänner och familj. Det är något som majoritetsbefolkningar aldrig riktigt kan omfamna eftersom de föds i tättbefolkade delar av landet. En välmående medelklass har inte alls förståelsen för flyttvånget när man måste söka arbete var som helst i landet och utbildningsorterna alla är på bekväma avstånd för dem. Justnu måste man visserligen söka sig norrut för arbete, men inte om man tillhör den klass som faktiskt är maktbärande i Sverige. Den styrande klassen kan välja att flytta eller stanna kvar utan att sänka sin levnadsstandard, vad de än väljer.

Statarsystemet är inte avskaffat på den punkten att den fattige måste flytta på sig. Det är alltid den som står i en svagare social position som måste vara beredd på uppbrott. Det är, som blivit allom bekant i dagarna, den trakasserade familjen som måste flytta från den våldsamma fadern, inte tvärtom. Filippinska barnflickor och hembiträden tar hand om andras barn över hela jordklotet och får vara glada om de kan ringa till sin egen familj och kanske träffa dem vartannat år. 

För mig**** har därför traditioner blivit viktiga och jag har, från det att jag väntade min förstfödde son när jag var 17 år, försökt förtydliga traditioner som skapar den där sammanhållningen över tid som yttre ting försöker ta ifrån oss. Påskäggsmålning och påskris som står under alla dagarna hör dit. Vi är kristna och tillhör hela den historien. När jag var barn visades en ljuvlig film på barn-TV om traditionell färgning av ägg i dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ukraina: Pysanka.** Så fina ägg har vi aldrig åstadkommit men denna internationella tradition ville jag ta in i min familjs historia.

En annan ny tradition är att barnen ska leta påskägg på kontinentalt vis. Som fransklärare låter jag alltid mina elever berätta om sina traditioner och vare sig de kommer från Burundi, Storön, Filippinerna, Överkalix eller Syrien letar de påskägg. Det är en tradition som säkert sprids av kommersiella skäl men jag hänvisar hit igen.* Jag vill alltså inte göra mina barn till främlingsfientliga hembygdsfanatiker. Jag tror det är viktigt för en kristen minoritet att lyfta blicken och se:

en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer.

Och de ropade med hög röst: »Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.« Upp. 7:9-10

Men sedan finns förstås egna seder som hör ihop med just vår familj och en sådan bröts igår: att ta en cykelutflykt på första maj vi pysslade med gården i stället eftersom inte alla har en fungerande cykel. Min morfar hade infört seden för sin sjubarnsfamilj där alla hade cyklar men ingen hade bil. Vi som vuxit upp i Kiruna kommun vet hur efterlängtad den dag var när cykeln skulle få tas fram efter vintern och vid Valborgstider var sparkföret uselt så längtan var stor att få kunna röra sig fritt igen.*** Men man fick vänta. Man fick längta. Man fick tjata. Och så kom första maj och cykelutflykten till Holmajärvi med familjen och matsäck i mammas cykelkorg. Sedan cyklade vi förbi demonstrationstågen, ja plural. Inte gick syndikalister, LO, kommunister och sossar i samma tåg! Det var i min barndom länge sedan man kunde, som farmorsfar, vara syndikalist och socialdemokratisk ordförande i fattigvårdsnämnden i Tuolluvaara.

Första majdemonstration i Stockholm på 1890-talet. Då var farmorsfar en liten gosse i en liten by i nordligaste Lappmarken och förstod inte språket på plakaten.

Däremot demonstrerade vi aldrig. Den stora  minoriteten kristna var inte längre med på det tåget. Det berodde sannolikt på arbetarnas egen predikant och biskop: Lewi Pethrus, som efter åren i USA tagit avstånd från arbetarrörelsen som blivit alltmer ateistisk. Mina Broderskapssläktingar hade bildat KDS lokalavdelning i Kiruna kommun, fast nästan alla var Tuolluvaarabor, när Lewi Pethrus gav uppbrottssignal trots att min släkt inte var pingstvänner. Än idag är KDs starkaste förankring hemmavid i Östlaestadianska släkter i Karesuando församling. Jag antar att farmorsfar, om han hade överlevt sin 47-årsdag, hade bytt till detta tåg tillsammans med min unge far och medelålders farfar.

Det som istället för äggmålning präglar denna påsktid 2021 är tidens flykt. Mina kära svärföräldrar har

varit krassliga så den käre herr Bråddjup har bott i Kiruna med dem sedan Långfredagen då läget blev akut. Då har jag och de yngsta barnen börjat läsa en bok vid middagen: Pärlfiskaren av Karin Erlandsson. Den första delen av en serie som heter Legenden om ögonstenen. En helt ny tradition som kommer sig av traditionen att köpa böcker på bokrean, som introducerades av min far, har därmed kommit in i familjen. Och den kommer jag att slåss för lika starkt som morfar och pappa höll på cykelutflykten första maj; om det så var snöstorm, ovanligt, eller vi fick kämpa oss fram i knädjup snösörja, vanligt. Och påskriset står kvar till Kristi Himmels.

 

Vardagsrummets stora påskris står också kvar.

* Jag vet att Walldorfpedagogiken har märkliga andliga rötter, men säg ett pedagogiskt vapen som inte Jesus vred ur händerna på fienden den första påsken?

** Då var seden så starkt förknippad med kristen påsk att Sovjetunionen förbjöd denna vackra sedvänja som dock överlevde bland ukrainare i förskingringen och blev en påsksed att beundra i mitt hem. God moves in mysterious ways.

*** under min barndom och ännu mer mammas barndom tilläts ju barn leka utan vuxen tillsyn dagarna i ända. det var Bullerbyn på det sättet även i gruvstäder och tornedalsbyar. Fast inte alltid lika snällt.

**** Eftersom denna påskkalender, liksom fastekalendern blivit någon slags egocentrisk självbiografi infogar jag här en helt färsk selfie.