Hemväg

Markus 16: 13 Han går före er till Galileen.

De första som kom till graven hade svårt för att tro sina sinnen. De väntade förstås inte alls på någon uppståndelse. den enda som väckt människor från de döda var ju själv död nu. Men för den skull kan vi inte döma dem som trögfattade och klentrogna. Ytterst få människor är så fyllda av friskt mod att hälften är vunnet redan när de öppnar ögonen på morgonen. Väldigt få tror, utan att tveka, att en kär vän uppstått från de döda.

De var inte heller godtrogna lättlurade vidskepliga människor utan väldigt lika oss, trots att nästan 2000 år skiljer oss åt. Ibland inbillar vi oss att mycket mer har förändrats än det verkligen har. Trots allt har nog den vise Predikaren väldigt rätt i att inget är nytt under solen. Vi är vana vid det vanliga. När något ovanligt inträffar, något som verkligen är nytt, då saknas facit för hur vi ska bete oss. Var i erfarenhetsförrådet passar uppståndelsen in?

Då kommer Jesus till lärjungarnas hjälp. Mitt i det ogripbart nya anknyter han till det allra mest hemtama, det de var allra mest vana vid; en Jesus som vandrar på stranden av Galileiska sjön. Jerusalem , världens religiösa centrum, var inte deras hem. Galiléen, den romerska provinsen Judéens föraktade Norrland, var däremot hemtamt. Cirkeln sluts. Där de hörde Jesus säga "följ mig" första gången, dit skulle de nu följa honom igen på välkända stigar.