Stenfinn var en missionär–vi tackom nu så gärna

Märta Måås-Fjetterströms gobeläng Staffan Stalledräng från 1909, ytterligare ett exempel på hur den livskraftiga staffanstraditionen uttryckts i Norden.

Till Sverige kom staffansvisorna och legenderna som ett paket tillsammans med diakonen som stenades av Saul/Paulus och andra fariséer i Jerusalem ca år 35, eftersom vi var så sena med att få höra om Jesus. De första beläggen för att Staffanslegenden om Herodes stalldräng var känd i Sverige har vi i kyrkokonst från medeltiden, äldst är en altarmålning från 1100-talet i Broddetorpskyrkan i Västergötland. Men redan innan det hade Sverige stött på en egen Staffan. Biskop Stenfinn som av biskop Adalbert av Hamburg-Bremen skickades till det fjärran Hälsingland för att kristna skridfinnarna längst i norr. Detta berättar Adam i sin krönika över stiftet Hamburg-Bremen som berättar att Stenfinn fick namnet Simon av biskopen. När Adam skriver sin krönika 1075 är Stenfinn fortfarande i livet. 

På 1400-talet berättas i den prosaiska krönikan också om Stenfinn med Adam av Bremen som uppenbar källa men biskopsnamnet ändras där från Simon till Staffan vilket låter som en efterkonstruktion för att få denne Stenfinn att mer likna den mycket populäre Staffan som hade så trevliga processioner i sin kult där bygdens ungdom sjöng staffansvisor och tiggde ihop till staffansgillen på annandagens kväll.

För just i de nordiska länderna blev staffansritterna mäkta populära eftersom vägnätet var undermåligt och vagnar var mindre vanliga än i sydligare delar av Europa så ridningen var inte något reserverat för överklassen utan även bonddrängar, och till och med en del pigor, kunde rida. Stenfinn, missionären som sökte upp de raska skridfinnarna i Hälsingland och dessutom omvände flera av dem, enligt Adam av Bremen, blev enligt sägnen stenad till döds liksom Stefanos.  För hur legenden än hade knådats ihop med Nya Testamentet till oigenkännlighet bestod ingrediensen med steningen. Att en biskop blir ihjälslagen av stråtrövare i Ödmården verkar dock vara det minst otroliga draget i helgonlegenden. På 1600-talet broderas legenden ut, trots den protestantiska ortodoxins höjdpunkt, eller kanske just därför.

Nu blir Stenfinn nämligen ridande missionär bland skridfinnarna med fem hästar utplacerade för att snabbt kunna röra sig i sitt stora missionsområde. Han stenas av uppretade hedningar när han förstör avgudabilder och sedan dras hans sargade kropp av en unghäst till den plats där man begraver honom. Legenderna drygas ut med att Stenfinn har uttalat en profetia om att världen skall gå under* när den tredje stupan över honom blivit ruiner. Tuppundret finns bara kvar i vissa Staffans-sånger, och då oftast i sydligare delar av landet,  från den katolska medeltiden som fortfarande sjöngs av ungdomar som den tidens variant av "bus eller godis": Jan-Öjvind Swahn citerar en föga konstfull variant: 

Får vi inte brännvin i vårt krus
slår vi era fönster ut! **

 Så uppkommer en tradition som kan spåras tvåtusen år bakåt i tiden. Först nya testamentets torra redogörelse för en människa som stenas till döds pga avvikande religion i Jerusalem och sedan legenden om stalledrängen Staffan i Herodes tjänst som får sin berättelse om Jesus bekräftad av en stekt tupp, vilken först upptecknas i Engöand och Frankrike. När sedan katolska sedvänjor skulle kväsas plockas den verklige missionären Stenfinn fram som en modig förebild från den tid när kyrkan ännu var en odelad katolsk (i betydelsen allmännelig)  gemenskap i Europa. När man reformerar den svårutrotade populära katolska sedvänjan staffansritter, framställs Stenfinn, med sitt Staffansnamn, som modigt föredöme i sin strid mot vidskepelse och avgudadyrkan vilket de ortodoxa protestanterna menade var just och jämt vad Romerska katoliker pysslade med.

 Legenden och dess firande måste också passa ihop med ett vardagsliv som gör festen efterlängtad och möjlig. Bland ridande bonddrängar som längtade efter ryttarlekar och gillen passade Staffanslegenden perfekt i tid. Också för hälsingarnas nationalkänsla satt Staffans/Stenfinnlegenden fint. Och glada turistentreprenörer och kommuninformatörer i Hälsingland sjunger: "Vi tackom nu så gärna!"

I vår tid har staffansföljet blivit dagisens, skolornas, scouternas och ungdomskörernas luciaprocessioner för det passar in i vår vardag. Staffansritter på Annandag jul kommer dock starkt i den växande världen av hobbyryttare fast då anpassad till vår tids behov av fest. Samtidigt binder sångerna och traditionerna oss samman med Tyskland och Brittiska öarna. Så ser vi hur tanken på att den lilla västliga halvön på den stora Eurasiatiska kontinenten blir ett sammanhållet Europa kommer med kyrkan och fortfarande hålls samman av gemensamma sånger och fester. Stefanus, diakonen som tog hand om de grekisktalande i Jerusalemförsamlingen där majoriteten var infödda arameisktalande judar tjänar fortfarande som en sammanlänkare av människor med olika bakgrund i den kosmopolitiska kyrkan.

Om nu Barockbloggen med närstående tala för sena tiders hälsingar och skridfinnar  längst i norr måste vi säga att vi  är så glada för att Stenfinn och andra missionärer länkade ihop oss med den stora berättelsen kyrkan när de kom hit och lät oss få höra om Jesus, för detta klämmer vi i från tårna : "Vi tackom nu så gärna!" Här på samiska med Alit Boazu som just när de gör denna nordliga variant av Staffansvisan kallar sig Alit Banjo .

* den protestantiska ortodoxin var lika fascinerad av eskatologin som alla unga väckelserörelser har för vana att vara.

**En engelsk Staffansvisa i typisk matglad tiggartradition kan låta så här:

 And, the Lord be praised,
My stomach is well eased,
    My bones at quiet may go take their rest;
        Good fortune surely followed me
        To bring me thus so luckily
    To eat and drink so freely of the best.

Här kan man läsa mer om Stenfinn: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20075

Här mer om Staffansvisorna: http://runeberg.org/nfcf/0501.html

Här om traditioner i allmänhet och Staffansskede/Staffansritt: Den svenska julboken av Jan-Öjvind Swahn