Tre familjebilder II

Bartolomé-Esteban Murillo (1617 - 1682) "Johannes Döparen och den heliga familjen".

Hundra år efter Bonifacios storfamij verkar Murillo. Han målade flera underbart varma familjebilder från Jesu barndom. Gårdagens lucka visar en där Maria, Jesus och Josef är ensamma med en liten hund. Hundra år efter att reformationen fört in familjen i konsten är även den heliga familjen anpassad till borgarskapets ideal med mamma , pappa , barn. Här ovan ser vi kusinerna Jesus och Johannes Döparen tillsammans med de unga makarna Maria och Josef. Av fränkan Elisabeth syns inte ett spår och ovidkommande helgon saknas.

Timmermannen Josef håller i en bok och det är förstås Bibeln, timmermän var ju kända för att kunna skrifterna bra och han tillhör ju Juda stam, prästernas släkt så St. Hieronymus behövs inte. Men till och med den viktiga boken är mindre viktig än att bry sig om de små barnen vid hans fötter. Barnen ser dock på Maria, liksom det lilla lammet. Josef står där lite ensam men med fullt fokus på barnen. De teologisk studierna får vänta för den verkligheten han står mitt uppe i. Här sker helig skrift framför hans ögon och han förstår att koncentrera sig på det viktiga som händer i nuet. Bibelns auktoritet är oomstridd men den levande traditionen försvaras av Josefs attityd. Det är som om katoliken Murillo målat devisen "vi bryr oss mer om Jesus, det levande ordet, än boken om honom." En attityd som jag finner sympatisk.

I målningen nedan ser vi också den heliga kärnfamiljen med Johannes Döparen. Här står kusinerna på helt olika plan. Trots det realistiska måleriet finns en känsla av världsfrånvänd självtillräcklighet hos Maria och Jesus som ser lite nedlåtande på sin sex månader äldre kusin. Det mänskliga och varma representeras av Josef som  håller Johannes lilla knubbiga arm i sin breda hantverkarhand. Som vanligt hos Caravaggio är inte alltid den madonna-blå färgen framträdande. Här bär Maria i stället martyriets röda färg medan de två blivande martyrerna Johannes och Jesus ännu är nakna småbarn sånär som på Johannes kamelhårsfilt som delvis skyler ryggen. Här är det Maria som har Bibeln men hon lutar sig på den snarare än håller i den för att kunna läsa den. Josef ramar in familjen med en vandringsstav och han ser inte sjuk och urgammal ut, precis som den kärleksfulle Josef i Murillos samtida måleri är han en ung man i sin krafts dagar. Josef är här en riktig familjefar , inte en impotent familjefarfar som i Bonifacius storfamiljsmålning.

I Caravaggios teknik chiaro-scuro framträder de enskilda familjemedlemmarnas egen individualitet betydligt starkare än i Murillos pastellfärgade barockmåleri där Maria ser på barnen medan hon ser rakt på betraktaren med en min av totalt självförtroende i Caravaggios bild. Jämför man med Bonifacius målning där figurerna ser ut att vara nära släkt med sina små runda huvuden medan de interagerar i ett livligt samtal, utom Fransiscus som är uppslukad av boken, ger de båda 1600-talsbilderna ett lugnare intryck. 1600-talet är också det århundrade där familjen i vår bemärkelse får sitt uttryck i kulturen. Främst tänker jag då på Molière som formar sina pjäser runt små borgerliga familjer med mamma, pappa , barn i centrum. Till skillnad från Shakespeares teaterkompani 50 år tidigare, spelas kvinnorollerna av kvinnor hos Molière och en stilla gryende feminism börjar ta fastare former.

Jag tycker det syns i de två målningarna från barocken att Molières familjer börjar bli idealet; den välmenande pappan, den betydligt smartare mamman, busiga barn, flickor som inte vill gifta sig med vem som helst som pappan väljer åt henne, barn som börjar agera som barn och inte minivuxna. Barn som får namn och syns och hörs. Och vad än som sagts om denna familj med alla dess brister är det en rätt hållbar social konstruktion. Därför behöver vi timmermannen Josefs ödmjukhet för att få en sådan konstruktion att fungera så den inte förtrycker den svaga utan blir en plats att växa på.

Caravaggio "Den heliga familjen med Johannes Döparen" målad ca. 1603