"Korsfäst, död och begraven"

Kristi begravning, ikon som kan beställas från detta kloster.

Lukas evangelium 23:50– 56 Nu fanns det en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man som inte hade haft någon del i de andras beslut och åtgärder. Han var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd. Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja.
        Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet.


Johannes evangelium 19:31–37 Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.
         Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

Josef från Aramitea vet vi väldigt lite om. Liksom Maria Magdalena med vid gravläggningen av Jesus. Liksom Maria har han också råkat ut för en massa helt obelagda legender och dragits in i sagocykeln kring Kung Arthur och Graalen. Josef skulle ha tagit bägaren från Jesu sista måltid och i den insamlat Jesu blod vid korset och det blodet ger evig ungdom  åt den som dricker ur den bägaren. Historien skrevs ner bl.a på 1700-talet och kan läsas här. Denna saga ledde i sin tur till en bok som jag läste som tonåring Holy Blood, Holy Grail en fantasifull redogörelse i pseudovetenskaplig tappning om hur Jesus gifte sig med Maria Magdalena och fick barn med henne som sedan blev en hemlig adelssläkt av Jesusättlingar i hjärtat av Europa.

Ja, den uppmärksamme läsaren har rätt, det är intrigen i Da Vinci-koden jag relaterar OCH boken Holy Blood, Holy Grail. Med rätta blev Dan Brown stämd av författarna för stöld av immateriell egendom. Jag ägnar en del tid på bloggen åt att återupprätta Maria Magdalena och den elaka ryktesspridning hon utsatts för genom historien, sanktionerad av kyrkan sedan påven Gregorius I fastslog att hon var identisk med en hoper andra kvinnor kring Jesus och dessutom ex-prostituerad. Nu vill jag peka på att Josef från Aramitea var en mycket modig man. Han sägs ha varit lärjunge i hemlighet, men allt detta blev officiellt när han begravde Jesus. Han visar alltså vem han är i den stund när många av Jesu lärjungar gömmer sig i befogad skräck för förföljelse. Det är också den stund när hoppet var ute. Jesus var död, Guds Messias hade inte besegrat ondskan och intagit sin tron som världens rättmätiga fredsfurste.

Aldrig någonsin skulle en judisk medlem av Sanhedrin och lärjunge till Jesus syssla med vidskeplig insamling av Jesu blod i en bägare som använts vid en måltid där han själv inte deltog. Josef från Aramitea var av allt att döma en klok man, lärd och förnuftig. Han begraver Jesus så han tror inte ens att Jesus ska uppstå från de döda, som Jesus -om än lite gåtfullt, antytt många gånger. Inget tyder på att Josef hade en dragning till magiskt tänkande. Om han verkligen for till Storbritannien, som då var keltiskt område, år 43 attackerat av Romarriket och 18 år senare en del av detta imperium, gjorde han det som kristen missionär utan magiska reliker i packningen.

Josef från Aramitea sällar sig genom sitt modiga handlande till de många troshjältar som trodde utan tanke på "belöning". Abraham trodde inte på ett liv efter döden, inte heller Mose gjorde det, David gjorde det inte heller, den lidande Job hade inte någon evighet i paradiset att se fram emot i sitt lidande, Esters bok nämner inte ens YHWH ändå vågar hon livet för att det judiska folket ska få fortleva och förvalta ordet. Alla höll de ändå ut i trofasthet. De är sannerligen förebilder i tro.

De första kristna levde med facit i hand när de formulerade en gemensam bekännelse som nu kallas den apostoliska trosbekännelsen, kanske levde ännu Josef från Aramitea ännu när den började formuleras. När namn nämns i evangelierna är det troligen eftersom de som först fick ta del av berättelsen redan kände till personen ifråga. De kristna tryckte starkt på det som såg ut som ett nederlag. Man nöjer sig inte med "död och sedan uppstånden" utan nämner alltihop, hela det som ser ut som ett stort och nesligt nederlag: "korsfäst, död och begraven". Jesus var verkligen död. Lärjungarna var verkligen livrädda. Kvinnorna vid korset, Mariorna och Salome nämns vid namn, och de båda rådsherrarna Nikodemos och Josef från Aramitea var med vid gravläggningen. Resten hade gett upp. Även de som begravde Jesus hade troligen gett upp, de begravde ju honom, men de förblev Jesus trogna.

 

"Ruht Wohl, ihr heiligen Gebeine", ur Johannespassionen.