1 Kor. 4: 6-15 Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.
Paulus skriver till de kristna i Korinth, en kosmopolitisk stad i Grekland som bara för ett sekel sedan återuppbyggts av Romarriket. Här samlades människor med olika religioner och livsåskådningar, kristendomen var absolut inte ensam om att samla människor kring en "ny" religion. Här fanns en kristen församling kring det judiska paret Prisca/Priscilla och hennes man Aquila, människor som Paulus nämner med stor respekt. De är tältmakare, liksom Paulus, och har nyligen flytt till Korinth när judarna fördrevs från Jerusalem av kejsar Claudius. Församlingen verkar både livlig och livaktig mitt i ett häftigt väckelseskede i denna livliga nybyggda hamnstad. Men här fanns också splittring i församlingen. Man sade sig tillhöra Apollos eller Paulus eller Jesus och diskuterade hårdhänt med varandra om vem som hade "rätt".
Paulus, som på alla sätt verkar vara en känslig själ, bor i Korinth under ett och ett halvt år och skriver två brev som bevarats till denna livliga och lite röriga församling. Vi lär känna Paulus genom det han skriver. Han gör inga ansatser att verka stor , stark och osårbar. Tvärtom återkommer han ofta till sin svaghet och kallar sig ett sprucket lerkärl. Lite gnällig och ledsen kan han verka ibland. Ingen övertygande retoriker. Men just i detta brev är han också som mest retoriskt fulländad*. Är det den kosmopolitiska nybyggarmiljön och de trogna vännerna Prisca och Aquila som gör Paulus så frispråkig? Han kastar sig mellan stort och smått. Från de stora kosmiska sanningarna: Gud har skapat allt ljus, till de små: Gud låter det ljuset komma in i Paulus eget lilla hjärta.
Sedan talar Paulus om sig själv som ständigt döende och bräcklig som en sprucken kruka och citerar Psaltaren 116.** Han kallar sig ju också Paulus, den lille, hela sitt kristna liv, från att ha hetat Saul =den efterfrågade, bönesvaret, innan han mötte Jesus i ett ljus som bländade honom när han var på väg till Damaskus för att utrota de kristna i Syrien. Den lille Paulus är sedan dess uppfylld av skapelsens stora ljus som ska spridas till så många som möjligt för att tacka den som skapat ljuset, kärlekens ljus som längtar efter att få innesluta alla, upplysa allas hjärtan. Så ofta visar Paulus hur liten han känner sig och i samma andetag hur stor han känner sig, hur viktigt hans uppdrag är och hur bräcklig han är som ska genomföra detta uppdrag: att nå så många som möjligt med det ljuset.
Vi känner igen oss. Vi är på många sätt lika solen själv och skapade av samma materia och nu har vi samma kärleksljus i våra hjärtan. Men ofta känner åtminstone jag mig som en sprucken potta som helst skulle önska att inget ljus alls lyste på mig. Trots det stora livsförvandlande mötet med den uppståndne Kristus, skapelsens Herre.
* 1 Kor. 13 är med rätta ofta citerat både för sin skönhet och sitt innehåll.
**Ps. 116: 7-13
Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.
Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.
Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.
Jag trodde att jag skulle gå under,
jag plågades svårt
och tänkte i min oro:
Alla människor sviker.
Hur skall jag återgälda Herren
alla hans välgärningar mot mig?
Jag lyfter räddningens bägare
och åkallar Herren.
Jag gillar Paulus för att han känns ärlig och reflekterande. Och lite kluven och neurotisk som en modern människa. Finns det några fler sådana i Bibeln? (Alla är så entydiga hela tiden, goda som onda...)
SvaraRaderaJag kan också tycka att han känns lite grinig ibland, men jag misstänker att det inte var så lätt att försöka få ordning på urkyrkornas säkert lite vildvuxna sidor. En del idealiserar urkyrkan och det kanske den delvis förtjänade, men delvis inte.
Sådär väldigt inspirerande retoriker kanske han inte var, håller med dig, men när han får till det så får han till det. Mer som poet än som filosof-politiker.
Så har en till kreativ person lämnat oss: Prince.
Jag har varit kär i Paulus så länge typ sedan jag var 14. Det är häftigt att komma så mänskligt nära en människa från antiken. Och det finns ett stort diskussionsutrymme hos honom. Han är sannerligen en rabbin i en judisk tradition av ständigt vridande och vändande på Ordet.
RaderaApropå Prince:Just nu känns det som om många egensinniga kreatörer lämnar oss. Gillar nog denna bäst: https://youtu.be/ObjLb6ElTvs Prince var både en egensinnig artist och lysande låtskrivare åt andra men denna är nog mest Princig av alla covers. Fast nog gjorde Tom Jones Kiss verklig rättvisa också:https://youtu.be/yuH1XDtN4rE
Man blir lätt sorgsen men Prince musik gör en glad ändå.
Paulus är en av dom stora lyckliga. Hans lidande bekräftar för honom själv hans uppdras vikt och storhet. Medkänslan för världens behov av frälsning från dödens kraft ,är hans livskraft.Hans lidande har en mening.
SvaraRaderaDär skiljer hans liv från majoritetens liv. Lidandet krossar människor i vanliga fall.Det finns en kär myt att lidandet förädlar, kanske några få , men normalt vi är dåliga på det och behöver tröst och medkänsla och upprättelse.
Paulus hade ljuset i sig och det utstrålade ifrån honom som det gör än idag. Detta, att ljuset srtålar , har jag upplevt hos några "riktiga" kristna och överraskande nog hos vissa sökare.
När en begåvad sökare ställer sina frågor får läsaren överaskande insikter och kan bli "upplyst".Dom själva är saligt okunniga om effekten på omgivningen.
Vi är inte bara mottagare utan i högsta grad avsändare av ljuset utan att veta om detta.
Intressant syn på Paulus.
RaderaDet finns nog en del som både behöver tröst och medkänsla samt mognar av lidandet, men jag håller med om att det verkligen inte alltid är så. Man kan tragiskt nog bli mer självupptagen av lidande. Inte så lätt att undvika det när omvärlden ligger s.a.s bortom smärtorna.
(Klaus)
RaderaKloka tankar, håller med och får nya tankar av det ni skriver.
RaderaEn väldigt bra sak Paulus säger till församlingen i korint:
SvaraRaderaVad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har beskärt åt var och en av dem. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten.…
Ja det fanns splittring i korint och olika fraktioner hade sina favorit lärare, i detta finns ju en väldig lärdom även för idag, ibland bråkas det på kristna forum så hårtussarna yr, vissa är ortodoxa andra katoliker vissa evangeliker..svårt att acceptera att det är gud som ger växten.utan man har sina favvis präster som ska vara "sanningen" liksom.
Finns ju väldigt bra saker mer urkyrkan som påminner mycket om "simple Church" där alla är med och pratar, undervisa VARANDRA säger skriften när ni församlas. Men dom kyrkor som växte fram under medeltiden var det ju snarare präster som höll monologer till människor och där man förlorat den saken att alla kristna är kallade att vara representanter och vittnen för guds rike, dessutom undervisar det också människor i sociala färdigheter att tala om gud med människor som jag tycker vissa kristna saknar, och misstänker dom är med i kyrkor där man anser att sådant är pastorns eller missonärers sak, inte deras.
Men sedan finns det ju så klart sångskatter i dom stora kyrkorna som aldrig skulle blivit av om alla kyrkor bara var kyrkor som församlades i någons storarum, monomentala byggnader ser man i dom flesta religioner, druidernas stonhenge exempelvis, märkligt då om ALLA kristna bara går runt och späker sig och tänker på dom fattiga= inga storslagna kyrkor någonsin byggs. Men såg något hiskeligt från en mega församling i USA där man satt upp ett jul spel, ja det var rena hollywood stucket och man hade sannerligen inte sparat på effekter och kostnader, flygande tomtar,änglar osv kostade miljontals dollar...några kvarter bort kanske en ensam mamma sitter i en lägenhet utan mat för dagen, men dom som skulle varit "hjälpare" kollar på flygande tomtar för miljoner dollar.så dyra kyrkor har ju sannerligen sina av arter dom med :P
ja jag tror ju på det vackra lilla ordet OCH både storslagna konstverk till Guds (och ofta människors)ära , samt små kommuniteter som lämnat efter sig storslagen teologi men inte några materiella minnen.
RaderaDet där julspelet med flygande tomtar känns onekligen lite för mycket för min nordiska smak. Men det kanske kan jämföras med St Peterskyrkan i kostnad jämfört med fattigdomen runtom. Idag känner jag mig väldigt tolerant-en annan dag hade jag nog bara kräkts på det där julspektaklet.
Men idealiserandet av de första kristna stämmer inte alltid, de var som vi och ändå startade ändå en världsrörelse-det inger hopp om livet!