Alma-Lena vs. Lena Andersson del I

Den obligatoriska självbiografin

 På begäran har jag åter lyssnat på Lena Anderssons sommarprogram från 2005 och skriver nu om mina högst personliga intryck av det. Lena Andersson börjar med att i avmätt ton nämna sin troende farmor och dennas tydliga bönesvar när hon som barn gick vilse i dimma och bad till Gud vilket ledde till att dimman lättade direkt.  Andersson själv bad ofta Gud om hjälp att vinna och klara prov, vilket hon också gjorde. 

Hon analyserar inte detta vidare men lyssnaren förstår ändå hennes förakt för sitt barnsliga jag som såg alla "bönesvar" när det egentligen bara var hennes egen stora kompetens som fixade det åt henne. Hela programmet genomsyras av Anderssons bergfasta självförtroende vilket ger programmet en sällsam fräschör, sällan möts vi av en sådan tveklös hållning. Speciellt för mig som alltid tvekat mig fram genom livet framstår hon som exotisk. Och i en tid när det blivit modernt att bjuda på sina tillkortakommanden, sorger och sårigheter i offentliga sammanhang utgör hon en välkommen, stramt självbelåten, kontrast. 

Andersson fick en Bibel av kyrkan när hon konfirmerades och den tackar hon för, trots att hon vid konfirmandåldern för länge sedan slutat tro på Gud. Så avslutas  det självbiografiska partiet i programmet på hennes karaktäristiskt torra sätt och i stället kommer hon till huvudsaken: Jesus. Jag kan förstås inte annat än applådera hennes val av huvudperson. Jesus är trots allt betydligt mer spännande och mångfacetterad än Anderssons egen helgjutna person som inte verkar kunna bjuda på motsägelser eller överraskningar. I hela programmet visar hon upp denna självbild. Det är sannerligen intressant med en sommarpratare som inte behöver prata om sig själv för att visa precis vem hon är. Få svenska mediepersonligheter uppvisar en liknande stilistisk stringens.

Metaforblind

Lena Andersson ägnar merparten av programmet åt att bevisa att Jesus inte var en god människa, han var inte förespråkare för socialism, han hatade sin familj och han var dessutom en psykopatisk diktator med en lång rad härskartekniker i sin förtrycksarsenal. För att göra detta tar hon en rad texter ur evangelierna som på frikyrkligt evangelistvis helt plockas ur sitt sammanhang. Alla texter hon valt är välkända och ofta utlagda av förkunnare och amatörer. Många av mina favorittexter läser hon upp och tolkar med det frejdiga självförtroende som kännetecknar allt hon gör.

Kanske borde hon ha lämnat en del av texttolkningen till någon som klarar av liknelser och metaforer, för det gör inte hon. Dessutom slår hon ner som en aldrig fallerande målsökande robot på Jesu samtal med fariséerna, som liksom hon såg sig själva som duktiga och ofelbara. Där talar Jesus i ett bildspråk som kan vara svårt för en oinsatt att alltid förstå-men långt ifrån alla har lika stora svårigheter med bildspråk som Andersson. Kanske är det därför hon inte bara missförstår utan också blir arg på det som skrivs-hon är ju sannerligen själv oerhört duktig och vet bäst i det mesta. Exempelvis när Jesus talar om vem som gör rätt, den som säger "ja, jag ska ut och jobba" men stannar i sängen och den som säger "Nej" och ändå går ut och jobbar senare, fattar inte Andersson att Jesus talar till fariséer som såg sig som lika kompletta som hon ser sig själv utan tror att de svarar fel på hans retoriska fråga. 

Jesus inkluderar i stället i liknelsen dem som fariséerna föraktar och exkluderar ur samhället och mänskliga rättigheter. De föraktar Jesus för att han umgås med dessa "syndare". I liknelsen är dessa sonen som säger nej men ändå gör jobbet senare, medan fariséerna är de som säger ja men fortsätter att lata sig. Jesus hade inga problem med prostituerade och skatteindrivare, men fariséerna hade det. Jesus är arg på fariséerna just för att de ser sig som bättre än andra, mer nära Gud, och han är arg på dem därför att de ser ner på och föraktar de människor som de anser lever mindre perfekta liv än de själva gör. Denna poäng missar Andersson helt och ser bara en nyckfull och elak Jesus som skäller ut oskyldiga åhörare som "svarar fel".

Även liknelsen om punden/talenterna missförstår hon pga sin oförmåga att se sammanhang och uppfatta bildspråk och kanske också pga av att hon aldrig skulle drömma om att inte använda sina gåvor och talenter. Hon behöver ingen som olagligförklarar Jante-lagen, hon har aldrig brytt sig om den. Men vi är många som behöver höra dessa Jesu ord om att inte gräva ner våra gåvor utan våga använda dem och anta utmaningar. Han visar här att det inte är ödmjukt och vackert att ligga lågt och inte utnyttja sina gåvor utan tvärtom ska vi inte vara rädda för att "vara duktiga" och vi ska tro att vi är något, vi ska tro att vi har något att komma med. Andersson missförstår liknelsen totalt och tror att Jesus talar om ekonomi och ekonomiska system och dömer därmed ut honom som en förespråkare för roffarkapitalism. Andersson framstår som metaforblind i samma grad som en del kan vara ansiktsblinda.