Ridningen då?

Glatt hugger Smilla in på lingonris som tittar fram på växande barmarksfläckar

Ja, det har inte blivit mycket om ridningen på sistone här. det beror inte på att hästarna haft vila, tvärtom, det är ju ofta så: mycket händer, litet blir dokumenterat och vice versa. Förutom att huset ofta är fullt av liv är kameran aldrig med och mobilen trasig så inte ens nödbilder med den har jag kunnat ta. Jag vill ju visa hur de ser ut mina fina vänner.

Förra veckan var Chateau i sådan form igen att jag kunde ta lugna turer med henne och en av de turerna följde Hanna-Félice med på Smilla, hon både travade och galopperade med henne och känner sig nu mer säker på den unga sprakfålens rygg. På Gyllir följde Vittorio från Italien med och han hade aldrig ridit förr men nu blir det mer, han blev genast förtjust. Jag har märkt tidigare också att islänningar är bra introduktörer till ridningen med sina mjuka gångarter och lugna uppsyn. Men Hanna -Félice medger att ingen häst hon någonsin ridit har lika härligt flytande gång som vackra Smilla. Där är hon spansk häst till hundra procent.

Aron har också ridit mycket med mig, så det har gått att göra mycket med Smilla. Fortfarande är ensamma längre turer med henne mer en kamp att hon ska gå iväg från de andra hästarna  den första kilometern men med en kompis är hon framåt och glad. Speciellt trygg är hon med Chateau, fostermamman. Men igår stötte vi på något läskigt i skogen. Svägerskan red Gyllir och Elva och Kapten var med, så Smilla var inte ensam, men när vi kom till backen ner mot Bjumisträsk planterade hon fötterna i sin välkända buffalo stance. Jag tycker hon borde klara att gå först och ha framåtanda vid det här laget så jag satte lite press på henne. Motvilligt gick hon vidare. Efter en stund blev snön för djup och vass för hästarna så vi vände hemåt.

Då ville hon bara rusa och hoppade och bockade som en rodeo-häst. Då fattade jag att hon var rädd för något, ett stort mörkt djur i skogen. Gyllir fick också mycket bråttom. En älg eller björn. Redan förra veckan rapporterades första björnen i lokalpressen. Älgarna som gnager på asparna i deras sommarhage har hon vant sig vid så detta var väl en annan älg eller en björn. Då vill man inte ha en skenande häst under sig för det triggar björnar att springa efter den springande varelsen. Vad som lugnar både björn och häst är att ryttaren sitter av och går framför hästen-alla hästar känner sig tryggast med sin människa framför sig, och björnen blir lugn av att hästarna går långsamt.

Bea och jag fick en lång promenad den vackra kvällen. Tyvärr,  ingen kamera eller mobil var med. Vi hade väl knappast heller haft sinnesnärvaro att fota hotet eller Smillas rodeo ändå, vi hade ju båda fullt upp med hästar och hundar.

Men i morse var kameran med. Jag tänkte Smilla skulle ha med sig stora tryggheten för att stävja oron från igår så hon fick gå som handhäst medan jag red Chateau. Hon skrittade så lugnt och coolt, även framför oss som syns här:

Snöfall gjorde bilderna delvis suddiga men här blev det bara en snygg detalj i Chateaus röda man.

När vi kom in på den mest kända rundan och galoppsträckan var det Chateau som började skutta i pur glädje. Jag blev ännu gladare-tänk att min kära gamla ponny som jag trodde var döende för en månad sedan nu orkar busa i våryra! Då blev det mer fart på Smilla också:

 Men så fort jag kallar på henne kommer hon för en välförtjänt morotsslant. Skönt att ha tränat hästen på inkallning sedan hon var litet föl. Chateau är inte alls lika säker på inkallning.