lördag 27 augusti 2016

Ugandas flyktingmottagning

Efter en första utvärdering i ett av UNHCR:s mottagningscenter blir flyktingfamiljen tilldelad en egen bit mark där hus kan byggas och grönsaker odlas. Här bygger Abau Charles och Muhamed Amed. (Foto: Åsa Sjöström)
Internet funkar igen och nu vill jag göra något ovanligt bara puffa för en länkad artikel om flyktingmottagningen i Uganda som jag kom att tänka på när jag läste Lars kommentar till mitt förra inlägg.

Uganda är bäst i världen på flyktingmottagning och har så varit i över 50 uthålliga år: "De senaste 50 åren har landet tagit emot närmare 8 miljoner flyktingar, eller 160 000 flyktingar per år. ". Ändå vägrar Sverige att lära det minsta lilla av Uganda och fortsätter pampra en liten grupp flyktingar som sipprar in till oss efter att gränserna stängts och behandlar dem som svagsinta*, sjuka och allmänt inkompetenta tills de berövats all värdighet och handlingskraft.**

Men så här kan man också göra:
‧– Uganda har den bästa flyktingpolitiken i världen, den liknar inget annat jag sett, sade den irländske ambassadören Donal Cronin under ett tal inför studenter i Ugandas huvudstad i Kampala förra året.
Sedan 1999 tillämpar den ugandiska regeringen en så kallad självförsörjningsstrategi för flyktingar som kommer till landet. Strategin konsoliderades i en flyktinglag 2006. I princip innebär politiken att den som har flyktingstatus i Uganda har rätt att omedelbart börja jobba och röra sig fritt i hela landet. Flyktingarna får också mark att bygga eget boende på och plats för att odla egna grödor, ofta majs eller okra.

Artikeln har också med intervjuer med flyktingar i byn Nyumanzi med 29 000 flyktingar:
Nästan 9 av 10 av de flyktingar som kommer till Nyumanzi är kvinnor och barn under 18 år. Vanligtvis slår kvinnorna sig ihop i större eller mindre grupper för att hjälpa varandra med att bygga hus, ta hand om familjerna och sköta jordbruket..
När Aluong Adol Ajak kom till Uganda, för lite mer än ett år sedan, var hon höggravid. Hon och hennes mor flydde från deras hem i det tidigare Bordistriktet, i nordöstra Sydsudan, när striderna letade sig allt närmare. Hennes man övergav henne redan när hon blivit gravid. Hon vet inte var han finns i dag.
– Jag födde Monday här. Det var svårt i början eftersom vi inte hade några pengar och jag har byggt huset själv. Hemma lär vi kvinnor oss själva hur man bygger tidigt i livet. Sen har jag haft hjälp av de andra kvinnorna här, säger Aluong Adol Ajak.
En annan kvinna heter Debora Ayuen:
Förutom sin bebis tar Debora Ayuen hand om sin brors barn, treårige Tir och ett och halvårige Majuch, som följde med henne under flykten. Brodern är död och barnens mamma mentalsjuk, förklarar hon och gör en gest med handen mot tinningen.
– Hon blev sjuk när min bror dog och kan inte ta hand om barnen, säger hon.
De två lerhyddorna på hennes lilla tomt är osedvanligt välbyggda. Debora berättar att hon betalat några ugandiska byggare med de pengar hon fick för tygerna hon hade med sig från Sydsudan. Det var den första affären hon gjorde med sina broderier, nu fortsätter hon sy och säljer allt hon gör på den lokala marknaden i bosättningen.
– Jag måste ju försörja barnen. Men jag odlar också så att vi kan komplettera maten från UNHCR med bra grönsaker, säger Debora.
Hon pekar mot det lilla grönsakslandet bredvid en av hyddorna. Där sticker bladen från majs-, okra- och pumpaplantor upp.

UNHCR är ändå aktiva i Uganda trots att landet saknar flyktingläger, de byar som byggs av flyktingarna kallas bosättningar:
För att komplettera flyktingarnas näringsintag finns FN:s livsmedelsprogram WFP närvarande i bosättningarna och delar ut mat. Även andra biståndsorganisationer finns på plats och erbjuder bland annat traumabehandling av krigsskadade och skolgång.
Så klart finns problem i Uganda, det är ett land som lider av stora mått korruption, värre än den svenska:
Men även om det tycks svårt att stävja korruptionen så har det med åren blivit tydligt att flyktingar som får frihet även är lönsamma för samhällsekonomin.
---
– 80 procent av de som jobbar med flyktingarna kommer härifrån. Det byggs nya vägar och fler hotell behövs för de enskilda organisationer och andra besökare som kommer hit. Marknaderna har fått ett uppsving och det pågår handel mellan flyktingarna och lokalbefolkningen, säger Titus Jogo, som är säker på att flyktingar är bra för den lokala ekonomin.
Och det viktigaste av allt med Ugandas flyktingpolitik:
Utmärkande för de boende i bosättningarna Adjumanidistriktet, i norra Uganda, där de flesta flyktingbosättningarna i landet finns, är att människornas ögon inte avspeglar den desperation och uppgivenhet man ofta möter i traditionella flyktingläger.
Forskare från Oxford sammnfattar det de kommit fram till av att studera Ugandas flyktingmottagning:
Av de flyktingar som Oxfordforskarna intervjuade var 60 procent egenföretagare, 39 procent anställda och bara en procent arbetslösa. Av flyktingarna i Kampala var 78 procent självförsörjande och tog inte emot något stöd alls från UNHCR.
I rapporten ”Refugee Economies, Rethinking Popular Assumptions” konstaterar Oxfordforskaren Alexander Betts att även om Ugandas flyktingpolitik inte är helt perfekt så visar den vilka positiva effekter fri ekonomisk rörlighet för flyktingar kan ge.
– Aktiva yrkesmänniskor som får utveckla sina talanger är också lättare att repatriera till hemlandet när oroligheterna upphört, än de som tillbringat flera år med att passivt ta emot matransoner i ett flyktingläger, säger Alexander Betts i en intervju med nyhetsbyrån Irin News.

Det skamliga europeiska gnället över flyktingar saknas nästan helt i Uganda:
Någon motsvarighet till den på senare år hetsiga debatt i Europa om hur man ska klara av flyktingströmmarna finns inte i Uganda. Troligen beror det på att landsbygds­befolkningen i landets norra och västra delar gynnas ekonomiskt av bosättningarna. Fler får jobb och infrastrukturen förbättras.
Ugandierna är också av tradition vänliga och generösa mot främlingar. Många vet själva hur det är att vara på flykt.
En italiensk hjälparbetare uttrycker precis vad jag tänker när jag möter ugandisk flyktingmottagning, både på plats och när jag läser om den:
– När jag tänker på hur det gnälls över båtflyktingarna i mitt eget hemland Italien och faktiskt i hela Europa så blir jag nästan förbannad. I det här landet har de på kort tid tagit emot omkring 150 000 flyktingar från Sydsudan, och flyktingarna har lika snabbt visat vilken inneboende kraft överlevare har, säger hon.
 Börja din helg med riktigt upplyftande läsning! Här hittar du hela reportaget.

Debora syr och broderar och har startat eget i sömnadsbranschen: ”Jag måste ju försörja barnen. Men jag odlar också så att vi kan komplettera maten från UNHCR”, säger Debora Ayuen. (Foto: Åsa Sjöström)

* unga män ursäktas i Sverige till exempel om de bränner bilar, misshandlar folk med för dem misshaglig religion och sextrakasserar kvinnor och homosexuella män med sin "utsatta" situation", "traumatisering" (som om alla traumatiserade människor begår övergrepp det är ju  i allmänhet tvärtom!) och "kultur".  Att de är unga män och dessa är benägna till brott mer än andra oavsett levnadsförhållanden, nämns dock sällan.
**Bara de starkaste överlever det svenska vårdmonstret. Tur att de flesta är ovanligt starka.

fredag 26 augusti 2016

Sommarsummering

Bild ur en filmatisering av Greven av Monte Cristo.
Nu är jag skrivvakt och får skriva om en del jag tänkt på under sommaren. Ni , kära bloggläsare, fattas mig, men sommaren har varit en ovanligt datorfri tid. Fördel: inga inflammationer i axlar och nacke. Nackdel: jag saknar det utbyte vi har i olika frågor som jag hinner fundera på medan jag utför sysslorna på gården. Sommaren är ju gårdssysslornas högtid.

Sedan är det ju också en tid för familjeåterförening, vänner och fränder som kommer på väntade och oväntade besök och i år har vi också fått en ny familjemedlem i huset. En tonårspojke från Syrien vars liv varit som skrivet av Alexandre Dumas d.ä. fast han har varit fånge i Egypten och är ingen greve. Däremot har han haft tur. Pga att båten han flydde krigets Syrien med förliste på egyptiskt vatten fängslades han i Egypten tillsammans med de andra överlevande. Internering under ett år följde och det gjorde att han blev kvotflykting tillsammans med de andra inlåsta skeppsbrutna. Han fick komma till Sverige med färdigt uppehållstillstånd redan när han kom hit på säkra vägar med reguljärflyg.

Så har de flesta syrier inte kommit till Europa. Bara några har tur. Andra drunknar eller sitter fast i Libyens öken. Några hinner dö innan flykten blivit verklighet andra kan aldrig fly av olika orsaker. Andra dör i kriget som aldrig tycks ta slut. Men "vår" pojke hade tur och när han akut behövde en plats att bo på hade jag just städat och nyinrett gårdshuset från 1892 inför sommarens gäster. Städningen var klar 7:00 och socialsekreteraren ringde 7:30. Jag städade bland mammas efterlämnade saker samtidigt som jag städade in Khaled, utan att veta det. God moves in mysterious ways.

Mycket tid har ägnats åt alla papper som ska ordnas hos olika myndigheter  där väntetiderna alltid är långa och just nu skriver jag till ambassader, UD, migrationsverket etc. för att få hit Khaleds föräldrar. Jag skriver också till dem om det orimliga i att SAP och Mp driver SD-politik genom att på pappret tillåta anhöriginvandring men i verkligheten göra den omöjlig genom att förbjuda just syrier att söka uppehållstillstånd annat än på ambassader i länder dit syrier inte kan komma på laglig väg.

Fyra (4) ambassader  öppna för syrier: Amman, Ankara, Abu Dhabi, Kairo.












 I förrgår kom besked från ambassaden i Abu Dhabi, en av fyra som godkänns av den svenska regeringen för syriska ansökningar, men det visade sig vara eftersom de trodde att Khaleds föräldrar bor i Förenade Arabemiraten, då har de faktiskt rätt att söka uppehållstillstånd från Abu Dhabi annars är det omöjligt så det var bara att börja om. Övriga ambassader som godkänns ligger också  i länder dit syrier inte kan resa legalt. Endast med hjälp av sk."smugglare" kan de ansöka om familjeåterförening och då tillkommer kravet på att Khaled ska försörja sin familj. Jag håller sällan med Timbro, men deras förslag om att i stället för försörjningskrav ge noll bidrag hade gjort en värld av skillnad för Khaled och hans föräldrar som är kvar i Syrien. De kan under en kortare tid klara sig själva och Khaleds pappa är byggare så han kan få jobb relativt lätt-men en tonåring kan inte få ett jobb med minst 13000 kronor i månadslön i en handvändning.


En del sommarplaner fick läggas på is när vi nu fick en större familj. Legoland får vänta, liksom Stockholm och Skansen. Men vännen Johan, som vi planerat att besöka i Stockholm, kom i stället  på oväntat besök just när minstingen skadat sig allvarligt genom att cykla in i ett eltrådsstängsel i full fart. Nu har han ett ärr som en frihalsad slav och blir på så sätt en daglig påminnelse om :
                                      1) vad ordet frälsning en gång i tiden betydde rent konkret. 
                                      2) att svensk sjukvård kan betyda oändligt mycket positivt.
                                      3) att han lever, min unge, trots olyckan. 

Ett annat barn, lika gammalt som han, lever dock inte längre. Sommaren i stugan började och slutade samma dag för honom. När han gungade rasade den tunga gungställningen och krossade honom. Hans mamma, min kompis från Kyrkans Unga-tiden, var maktlös. Hennes sistfödde var död när han kom fram till sjukhuset. 

Och kondoleansbrevet skrevs, något annat hade varit omöjligt,  men nog är vi små och maktlösa ändå när kaos slår till. Är jag Jobs vänner, de usla tröstarna som lade sten på börda? Men samtidigt är det ju mycket värre om ingen vågar ta kontakt eller prata om det som hänt. Dessutom känns det nästan skamligt att hennes barn inte överlevde när mitt barn gjorde det. Och just som jag läser och funderar på Patrik Hagmans böcker om kristet motstånd dör Hagmans fru, plötsligt och oväntat. Deras son dog i en hjärntumör medan han skrev boken om att leva som kristen i en kapitalistisk hederskultur och nu detta. Job hade ändå kvar sin hustru. Det orättvist distribuerade lidandet visar åter upp sitt  iskallt oberörda ansikte.


Just då ville jag skriva så mycket men åskan har gått hårt och ofta denna sommar så då var vi internetlösa. Det gick bara att städa vinden där mammas alla saker dumpats under vintern. Trots att vi drog ut alla elkontakter varje gång åskan gick orsakade det kraftigaste ovädret långvarigt avstängt internet och ännu efter 6 veckor kan man inte använda mobiltelefon i Lappträsk med omnejd.

Tre dagar i fjällen blev det också eftersom vännen Johannes ställde upp och tog gården veckan innan semestern tog slut. Vännen A-H lånade mig då boken Kännetecken av Magnus Malm som jag läste under Kiruna-vistelsen. Det blev i all anspråkslöshet sommarens viktigaste läsning. Aron och jag besteg förstås Luossavaara och sedan var vi i min hemby, Jukkasjärvi en regnig dag medan storebror jagade Pokemon i  stan.

Johannes tog också över en helg då och då så vi kunde renovera hus med storsonen och följa lille Zacharias IRL. Denna Johannes hjälpsamhet gav oss också en övernattning i vackra Tavelsjö. En riktig kraftplats som var helt ny för oss. Nya vänner har jag också fått; ridkompisar, mor Johanna och dottern Elsa bor vid hästarnas nyaste sommarhage. En gåva!

Så mycket att berätta om. Så mycket att visa. Men kameran försvann spårlöst i början av sommaren med ett minneskort fullt av bilder och datorn dammade igen. Så det var rätt skönt att börja jobba igen. Nu vaktar jag ett prov och internet fungerar klanderfritt här. Arbetstiden gör bloggtiden begränsad, ändock inte obefintlig, så jag hoppas på en bloggigare höst än sommaren blev.

Sista bilden innan kameran försvann. Avslutad match för Elis lag, de grönvita.