Jag fick veta något helt nytt i veckan. Nämligen att det är "katolskt" att be Gud välsigna maten. Visste mina föräldrar det? Vi bad alltid Gud välsigna maten innan vi åt och tackade Gud efteråt. Jag glömmer ofta bort det och då påminner Aron eller Ann-Helen om det. Men hon tackar bara Gud för maten. Jag har inte tänkt på det speciellt. Men är jag egentligen uppfostrad av smyg-papister och hon av rättrogna laestadianer? Ja, är svaret på Ann-Helens uppväxt men var mina föräldrar och farföräldrar verkligen katoliker under den väckelsekristna lutheranytan?
Välsignad surströmming förbereds för förra helgens kalas.
Och så mycket annat som välsignades: resor, nya skolåret, ny skola, nya barn, döende släktingar, hundvalpar, arbetsdagen, bärplockningen. Var allt det katolskt. Men hur kommer det sig att varje gudstjänst avslutas med välsignelse?
Hur ska jag få veta? De dog ju så hastigt innan jag hunnit fråga sådana frågor. Minns någon mer än jag hur det var när de var barn? Bad ni Gud välsigna maten före och tackade Gud för maten efter? Vi sjöng också till bords ibland, mest i stora sällskap, först välsigna sedan tacka:
Vi sjöng också Glädjens Herre som är mer frifräsig i ord och ton före: ingen välsignelse, efter: tack:Välsigna Herre vad du ger, Din nåd är stor ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det åt alla.
Tack Herre för vad du oss ger och låt oss en gång vara med vid alla släktens måltid i ditt rike.
Glädjens Herre var en gäst vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest efter ditt behag.För de gåvor som du ger tackar vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad vare du.
En gång kom pappa hem från en körhelg och lärde oss en judisk bordsbön (hittar ingen melodi till den på nätet):
Lovad vare du Herre vår Gud jordens konung. Som låter bröd framgå ur jorden, som låter bröd framgå ur jorden.
Vad ska jag tro? Var vi smyg-papister där vid Torneälvens strand? Eller var vi bara väldigt gammaldags precis som min farmor som firade namnsdagar i stället för födelsedagar. En fin sed eftersom vi ofta har tre namn var. Men sedan läser i Svenska kyrkans dagbok att kristna inte alls borde ha flera förnamn, det är för-kristet alternativt snobberi eftersom kungligheter höll på med sådant. Och att fira namnsdagar är katolskt! Man firar sin helgondag för det helgon som man fått namnet av.
Var vi helt enkelt fast i urgamla traditioner sedan före Luther? Har det då skadat oss allvarligt? Inte som jag kan se det. Kanske är jag uppfostrad av kristna som helt enkelt inte var så noga med att dra upp sekteristiska gränser mellan "vi och de"? Jo, det vet jag med bestämdhet att de var. Och det vill jag särskilt tacka för.
Så här låter melodin till "Välsigna Herre vad du ger":
Det är väl så med kultur i detta fallet kristen kultur att seder som är populära och ger människor något. Låter sig inte avskaffas lätt eller så uppfinns dom och införs av människor, exempelvis mörk årstid är det perfekt att lägga en fest till ljusets ära så vi har jul i Norden,vissa asiatiska länder har lyktfest. Alla själars dag avskaffades under reformationen , men fanns kvar i vår svenska kalender, på 50-talet och framöver blev det sed att tända ljus för dom döda och slutligen 2002 infördes helgdagen igen och är det största helgen vi har på kyrkogårdarna som är fulla, gamla katolska seder att be för dom döda och måna för dom ,avskaffas inte ur folk sinnen om dom betyder något för människor, menar jag. Debatt blossar upp mellan varven där man vill se stor skillnad mellan katolskt/ protestantiskt dessa debatter haltar alltid märkbart för man ser religion som något lagiskt en text och bud att följa och man utelämnar religion som kultur som mixar med varandra olika seder och bruk som flätas ihop så att det inte längre finns "ren" protestantism .
SvaraRaderaLars på plattan
Visst är det precis så. På något sätt vaskar tiden och den Heliga Ande fram de seder som är viktiga för oss. På så sätt är jag katolik: ecclesia semper reformanda/kyrkan reformeras ständigt.
RaderaDagen-artikeln är lite luddig, tycker jag. Men det som välsignas i katolsk kontext, välsignas enligt artikeln av en präst. Hos dem välsignar präster fortfarande allt möjligt, en ny lägenhet eller ny bil eller... ja. Och har man en präst till bords kanske han läser en välsignelse över maten?
SvaraRaderaDet är ju det konstiga, det där med välsignelser. Är det bara ett uttryck för en from förhoppning, eller är det något som sker i och med att prästen uttalar vissa ord... vi ligger någonstans i ett mellanläge, väl. Och om en präst gör det, på en lite annan punkt på skalan än om en lekman gör det - åtminstone för katoliker och högkyrkliga, typ?
Ja ser man det så är vi grundligt lågkyrkliga. Jag tror ju egentligen varken på manliga eller kvinnliga präster utan att alla kristna är delar av det prästerskap som Paulus talar om och vi ber ju Gud välsigna maten. Vi inbillar oss inte att vigda präster har en speciell magisk förmåga att välsigna som andra saknar. Jesus säger ju att vi ska välsigna inte förbanna, så detta med en speciellt utbildad person som välsignar har inget fog för sig i NT.
RaderaOm prästen välsignar ser jag det som Hagman: hela församlingen välsignar och personen framme i koret representerar denna helhet.
Aha. Skrev han så. Det minns jag inte alls. Tack för påminnelsen, jag har inte tuggat färdigt på liturgikapitlet.
RaderaJa något sådant, den är fortfarande utlånad från mig.
RaderaJag kan inte hitta det i boken, så där tror jag det är lågkyrkliga Alma vars minne läser sin sin egen tolkning. Såvida det inte står någon annanstans än i avsnittet om välsignelsen i liturgikapitlet, då.
RaderaNej inte i boken jag drog en slutsats av hans sätt att se på gudstjänsten i allmänhet och då om predikan är församlingens och predikanten representerar församlingen precis som all liturgi är gemensam blir ju även välsignelsen gemensam precis som vi brukar göra det här i norr "Herren välsigne oss och bevare oss..." brukar vi säga och sjunga.
RaderaOch när du sedan kände igen det så tänkte"återigen bara rapar jag upp vad Hagman sagt jag som drog en egen slutsats-trodde jag!" Jag tror ofta jag kommit på något själv och så är det något jag läst-så originell är jag. Men nu var det bara en analogi till Hgaman, tänka sig-en originell slutsats! (boken är fortfarande i Kiruna)
Jag vet att högkyrklig tradition menar att konjunktiv är fel i välsignelsen eftersom prästen verkligen är Guds språkrör och inte ber Gud välsigna utan välsignar i Guds ställe, men ja, så ser jag inte på saken. Jag tror alla i lika hög grad är Guds språkrör och bara tillsammans blir vi kompletta och i stånd att ta emot och be om Guds välsignelse.
Jag tänker på Jakobs kamp med Gud vid Jabboks vad, lite så kan hela församlingen göra tillsammans "Vi släpper icke Herran förrn han välsignat oss" som vi läsare sjunger med glatt mod fast då individcentrerat "jag"i psalm 209.
Jabboks vad -berättelsen: "”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven."
Egentligen är det en massa saker som gör att jag gör dessa associationer just nu kring välsignelsen. En dikt av Jacques Prévert, "Ängeln", kanske mest av dem alla. En elev valde att analysera denna dikt som jag aldrig förr hade läst och den är verkligen intressant ur alla möjliga synvinklar. Den bygger på en slags dubbelexponering av en boxningsmatch, en katolsk mässa och Jakobs brottning vid Jabboks vad.
Nu har jag den inte här men ska kopiera den och göra ett eget inlägg om jag hinner. Det är verkligen en spännande dikt.
Fast Hagmans bok är ju en klangbotten till det mesta just nu. Varje gudstjänst har blivit mer innehållsrik efter att jag läste den första gången och nu när jag dykt speciellt in i liturgikapitlet blir det verkligen en synvända om jag dubbelexponerar boken och gudstjänsten.
När jag tänker på det så var det ju Mikaelidagen (Änglarna) i söndags och barnkören sjöng "Goliat" som postludium så den där eleven som valde Préverts dikt måste vara inne i den där underströmmen som Karen Armstrong skrev om. Det märkliga var att hen redan kände till berättelsen om Jabboks vad och det är inte det vanliga band unga människor, knappt gamla kan Bibeln så grundligt.
Mycket talar om samma sak i mitt liv just nu. Jo, hoppas på tid för ett inlägg om änglar och välsignelser.
Usch vad virrigt och stressat detta blev, kanske pga virrigt stressat liv för tillfället.