Patrik Hagman om predikan

Motsatsen till vad Hagman menar med en kristen predikan: en ensam guru undervisar en okunnig grupp troende.

Den svåraste delen att ta till sig för mig i Hagmans genomgång av liturgin är den som handlar om predikan. Han menar, som jag förstår det, att predikan ska vara hela församlingens inte den enskilda predikantens budskap. Predikan ska inte handla om predikantens reflektioner kring ett bibelord utan om hur kyrkan tolkat denna text genom tiderna. Jag har verkligen en grundligt grundpositiv grundinställning till allt Hagman skriver och säger men här kommer några invändningar mot denna hans syn på predikan:

Hur kan kyrkan ha tolkat texterna genom tiderna om även de första kristna bara skulle ha predikat det hela kyrkan alltid lärt utan att låta personen Paulus med sin bildning eller personen Petrus med sina erfarenheter tolka berättelsen om Jesus? Kyrkans hela erfarenhet måste ju till syvende og sidst ändå filtreras genom enskilda personers erfarenheter. Jag är lite misstänksam mot dem som ser sig som helt obefläckade av egna erfarenheter när de läser text. Vi har alltid en förförståelse och det bästa är att se den sanningen i vitögonen och så tydligt det går redovisa den.

En predikant är ju en läsare bland andra, ofta mer utbildad och insatt i sitt ämne men ändå inte så utbildad att hen saknar personlighet, kulturell kontext och erfarenheter. Dessutom är ju utbildningen också en del i en kulturell kontext. Antagligen menar inte Hagman att predikanter måste leva med den livslögnen att hen läser "som det står" utan minsta påverkan av egna erfarenheter och förväntningar utan rent och klart predikar den samlade kyrkans lära, men om man läser lite elakt blir det så man kan förstå honom. Läser man snällt kan man kanske fundera kring olika predikotraditioner och hur väl elelr illa de stämmer med Hagmans, i mina ögon ouppnåeliga, ideal.

Den laestadianska väckelsen har en säregen tradition vad gäller ordets gudstjänst. Den predikan de flesta föreställer sig när de hör ordet: en förberedd textutläggning där predikanten har studerat teologi, grekiska eller hebreiska, hermeneutik och homiletik samt olika exegetiska traditioner för att förstå vad texten vill säga just nu, finns bara i läsningen av Laestadius postilla. En äkta predikant i laestadiansk tradition ska över huvud taget inte alls förbereda sig på traditionellt sätt. Han (för det är alltid en han) är lekman, alltså teologiskt outbildad. Han ska ta en text och be över den och sedan genast extemporera en predikan medan församlingen ber innerligt om att den Heliga Anden ska uppenbara sitt budskap i predikan.

Hagmans ideal om hela kyrkans predikan besannas dock ändå, utan kyrkohistorisk kunskap hos predikanten, eftersom man alltså anser att församlingens böner ska "be ner" ett budskap från himlen genom predikanten. Jag kan ju säga av egen erfarenhet att detta sällan fungerar. Snart nog lär man sig känna igen olika predikanters favoritämnen och så tjatig behöver nog inte den Heliga Anden vara. Den som ständigt återkommer till kvinnan vid Sykars brunn irriterar mig mest. Han kan börja i vilken text som helst och hamnar ständigt i samma slutsats: "Tro inte att berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn säger att kvinnor kan predika evangelium annat än för sina barn i hemmet." 

Kvinnan vid Sykars brunn samtalar med Jesus. Målning av Olle Hjortzberg

Ofta avslutas dessa, rejält långdragna predikningar (som dessutom tolkas till svenska), med någon variant på Matteus 25 om fåren och getterna och naturligtvis är poängen att se till att man står på fårens sida på domens dag. För en laestadianpredikan ska lända till syndanöd, ånger, bot, bättring och omvändelse. Tårar och liikutukset (rörelser) är målet och predikan slutar nästan alltid i ett upprört snyftande tonläge.

Som ni förstår av min beskrivning är det ingen predikoform jag uppskattar jättemycket. "Predikningarna" blir i normalfallet bara allmänt hållna bibelparafraser utan aha-upplevelser eller någon vidgad förståelse av texterna. Lite som en tråkig variant av "Barnens bibel". Den obefintliga förberedelsen och kravet på att folk ska drabbas av syndanöd leder till alldeles för långa och innehållslösa väckelseappeller. Så brukar också lejonparten av församlingen passa på att gå ut ur kyrkan just när det drar ihop sig till predikan, åtminstone vid större samlingar. Jag brukar sitta kvar i de, under predikan betydligt glesare besatta, bänkarna men jag måste erkänna att det är av ren artighet och ofta somnar jag av den monotona röstanvändningen hos både predikant och tolk.

Jag säger som salig kyrkoherde (tillika leastadian) Ewert Aronson : ett talmanus är så bra eftersom det på sista sidan finns en punkt. Jag tror inte alls att den Heliga Anden kräver oförberedda och okunniga språkrör för att få saker sagda. Jag tror på förberedelse och kunskap. Kanske är det detta Hagman vill föra fram när han menar att predikan ska ta fram hela kyrkans tolkning av texterna. Kanske är det just den här extrema väckelsestilen han reagerat mot för den föder i värsta fall idoldyrkan av vissa begåvade talare som kan få ett mycket osunt inflytande över en församling. En predikant som aldrig korrigeras av kyrkohistorien eller andra pålästa kristna utan ständigt säger sig vara ett direkt språkrör för Anden, riskerar ju verkligen att fara vilse och dra med sig skaror i sin förvirring.

Här i norr tänker vi fortfarande på trettiotalets villolära Korpela-rörelsen som växte fram kring predikanter som aldrig bekymrade sig om att korrigera sina infall mot Bibeln eller kyrkans lära. Mer riksbekant och betydligt aktuellare är förstås Knutby. Läser man Hagman så, då är jag helt med. I övrigt känns det nästan omöjligt att predika efter att ha läst om predikan hos Hagman. Inte ens ett litet oskyldigt inledningsord känns längre möjligt. Men strax efter att jag återläste detta avsnitt om predikan måste jag ändå hålla ett sådant inledningsord i vår lilla byakyrka. Med bävan bad jag och studerade psaltarpsalmen och GT- samt epistelläsningen. 

Församlingen måste ha bett riktigt bra för det gick, det blev okej och en och annan i församlingen kände sig berörd både av mitt, med bävan framförda, inledningsord och den traditionellt förberedda predikan över dagens evangelium av prästen som är både utbildad och kunnig och har en punkt på sista sidan i sin predikan. Kanske är det denna bävan hos predikanten Hagman är ute efter? Kanske är det en god utgångspunkt att veta att uppdraget egentligen är omöjligt? Kanske är det så den Heliga Anden ska verka, inte genom obefintlig förberedelse utan genom att predikanten besinnar att hen inte ska framföra bara sitt eget utan hela kyrkans budskap och att det egentligen är komplett omöjligt?

En modern tolkning av Jesu bergspredikan i Zeffirellis Jesus från Nazaret (1977). Skulle den verkligen ha tolkats på detta sätt av Robert Powell om han inte hade haft den kyrkohistoriska kunskapen om Martin Luther King JRs predikostil?