Sven Dufva

Vykort med skolplansch av Sven Dufva som obildbar rekryt.

Av litterära gestalter jag älskar finns Sven Dufva i Runebergs sorgesång över Sveriges förlust av den östra rikshalvan: Fänrik Ståhls sägner. *Lille Sven som föds som yngst i en stor familj och därför hade ett klent förstånd fascinerade mig när min gamla farmormor ur minnet reciterade Fänrik Ståhls sägner (jo hon hade under några års folkskola hunnit lära sig mer än de flesta gymnasister idag däribland långa stycken litteratur utantill, det var så hon lärde sig svenska).

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

Redan som liten rös jag när Sven Dufva ansågs duga till intet utom att dö för kung och fosterland. Jag förstod inget om kriget, det var som ett sagokrig, vilket som helst. Jag förstod inget av den historiska bakgrunden. Men jag förstod att det inte skulle sluta väl för lille Sven redan här:

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Och nu, när jag är på döhalvan av livet (det är vi ju vid fyllda fyrtio, fast vi inte tänker på det till vardags) och vet att det fanns mången Sven både i det kriget och många, många andra, fäller jag en tår för både Sven och alla barnsoldater som anses som nyttiga idioter för att resa diverse våldsmäns karriärstegar.

Jag vet inte om min farmorsmor kom ihåg alla stroferna om Sven, jag gör i alla fall inte det, här citeras dem som gav bestående intryck.  När jag nu läser den eftersom Finland är fokusland i Svenska 2 nu, ser jag att en hel del har jag missat/glömt. Men den del som grep mig allra mest var denna, som vi också fick läsa i skolans antologier:

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. 

Och den här delen kan förstås många ännu citera utantill:

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Jag tänker på en gosse som kunde blivit barnsoldat men hade den osannolika turen att bli kvotflykting. Han har så svårt för skolan och språk. Han kommer troligen aldrig att kunna delar av Fänrik Ståhls sägner utantill, men han sjunger glatt "I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut.". Och när hans lärare får en jobbig hostattack hämtar han genast ett glas vatten till henne. " Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Älskade ungen! Hoppas du slipper Sven Duvfas öde och får bli stor/undertecknat en extra-mor.

*Jag kan inte dessa sägner utantill som en pensionerad kollega gjorde. men delar fick jag tidigt till mig genom farmorsmor, farmor och pappa.