Irenaeus av Lyon

Irenaeus, glasmålning i Église Saint-Irénée, Lyon

Frankrike har varit kyrkligt centrum sedan mycket länge. det började inte med Taizé som många unga kristna tror. Så där alldeles galet ute var katolikerna inte när de ville ha en påve förlagd i Avignon i stället för i Rom. Birgitta, aktuell i dessa oktoberdagar, höll inte alls med mig. Hon ville absolut att påven skulle bo i det forna hedniska Romarrikets huvudstad Rom. Ändå är det en fransk kyrkofader som betytt allra mest för hur de kristnas Bibel ser ut idag: Irenaeus av Lyon.

Han föddes kring 160 i Smyrna, i nuvarande Turkiet och blev lärjunge till Polykarpus som i sin tur var lärjunge till Jesu lärjunge Johannes, han som  tillsammans med Jakob, Jesu bror och Petrus utgjorde kärnan i den första kristna församlingen i Jerusalem.* Irenaeus betydelse för den kristna kyrkan är omöjlig att överskatta. Det var han som började rensa i den vildvuxna floran av kristna skrifter för att vaska fram dem som hade en direkt anknytning till de första lärjungarna kring Jesus och de allra första kristna.

Han skrev också inflytelserika böcker som ville förklara vad som var kristen tro och vad som var gnosticism, den hellenistiska världens olika religioner och livsfilosofier som alla hade det gemensamt att den materiella världen var ond och den andliga var god. Den starka dualismen är begriplig, som poddpojkarna Hagman och Halldorf påpekar, i en värld utan Ibuprofen. Livet var ett gräsligt lidande för de allra flesta nästan hela tiden.

Irenaeus pläderar för den judiska synen på skapelsen och kroppen som god , ja till och med gudomlig, och han strider framgångsrikt för att den kristna guden är densamma som judarnas skapargud.  Han är också övertygad om att Gud är en enda, vilket vid denna tid inte alls var självklart för alla kristna. Gnostiker trodde oftast på ett pantheon av gudar eller åtminstone två: den onde Demiurgen som skapat världen med sin ondska och den gode ljusguden som ibland kallas Kristus, andevärldens skapare och Herre. Kristna vacklade mellan monolatri och monoteism men Irenaeus slog fast att Gud är en enda och densamma från tidernas begynnelse tills tidens slut och genom bl.a hans texter segrade kyrkans långa tradition av monoteism.

Ovanstående var Irenaeus bergfast säker på men, till skillnad från gnostikerna som ju tycker sig ha all kunskap, gnosis=kunskap på grekiska, var Irenaeus apofatisk i många frågor berättar Halldorf & Hagman i podden. Man kan inte veta hur Gud skapade världen ansåg Irenaeus till exempel och när det gällde hur kristna skulle fira påsk, som var en stor kontrovers i den tidiga kyrkan och det första tecknet på en öst-västlig splittringstendens, var Irenaeus tolerant. 

Han följde både sin lärare Polykarpos, som höll sig till Johannes sed att fira påsk när judarna gjorde det vid fullmånen i månaden Nisans fjortonde dag, och västkyrkan som menade att Paulus och Petrus lärde att man skulle fira påsk på söndagen när Jesus uppstod. Irenaeus firade påsk på söndagen men menade att Polykarpus firande av påsk på vilken veckodag som helst enligt judisk sed var lika legitimt. 

Han företog till och med en resa till påven i Rom för att vädja om att kristna som firade enligt Johannes tradition inte skulle exkommuniceras och så blev det också. Den första stora öst-västliga lärostriden slutade i försoning. Ingen grupp slutade med sitt eget påskfirande men de fortsatte att dela eukaristin ändå.

Jag önskar att vi hade en person med Irenaeus pondus som kunde resa till påven och genomdriva att den förskräckliga hädelsen att kristna inte delar gemenskapen kring Nattvardsbordet tillsammans fick ett slut. Låt dem som tar sig rätten att bedöma andras "värdighet"   få sin rätta etikett: HERETIKER där de fortsätter fira sina sekteristiska kättarmåltider i "rituellt ren" gnostisk avskildhet från kristenheten.

Fransk hörövning: 

* Galaterbrevet 2: 7-10  De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.