lördag 15 oktober 2016

Irenaeus av Lyon

Irenaeus, glasmålning i Église Saint-Irénée, Lyon
Frankrike har varit kyrkligt centrum sedan mycket länge. det började inte med Taizé som många unga kristna tror. Så där alldeles galet ute var katolikerna inte när de ville ha en påve förlagd i Avignon i stället för i Rom. Birgitta, aktuell i dessa oktoberdagar, höll inte alls med mig. Hon ville absolut att påven skulle bo i det forna hedniska Romarrikets huvudstad Rom. Ändå är det en fransk kyrkofader som betytt allra mest för hur de kristnas Bibel ser ut idag: Irenaeus av Lyon.

Han föddes kring 160 i Smyrna, i nuvarande Turkiet och blev lärjunge till Polykarpus som i sin tur var lärjunge till Jesu lärjunge Johannes, han som  tillsammans med Jakob, Jesu bror och Petrus utgjorde kärnan i den första kristna församlingen i Jerusalem.* Irenaeus betydelse för den kristna kyrkan är omöjlig att överskatta. Det var han som började rensa i den vildvuxna floran av kristna skrifter för att vaska fram dem som hade en direkt anknytning till de första lärjungarna kring Jesus och de allra första kristna.

Han skrev också inflytelserika böcker som ville förklara vad som var kristen tro och vad som var gnosticism, den hellenistiska världens olika religioner och livsfilosofier som alla hade det gemensamt att den materiella världen var ond och den andliga var god. Den starka dualismen är begriplig, som poddpojkarna Hagman och Halldorf påpekar, i en värld utan Ibuprofen. Livet var ett gräsligt lidande för de allra flesta nästan hela tiden.

Irenaeus pläderar för den judiska synen på skapelsen och kroppen som god , ja till och med gudomlig, och han strider framgångsrikt för att den kristna guden är densamma som judarnas skapargud.  Han är också övertygad om att Gud är en enda, vilket vid denna tid inte alls var självklart för alla kristna. Gnostiker trodde oftast på ett pantheon av gudar eller åtminstone två: den onde Demiurgen som skapat världen med sin ondska och den gode ljusguden som ibland kallas Kristus, andevärldens skapare och Herre. Kristna vacklade mellan monolatri och monoteism men Irenaeus slog fast att Gud är en enda och densamma från tidernas begynnelse tills tidens slut och genom bl.a hans texter segrade kyrkans långa tradition av monoteism.

Ovanstående var Irenaeus bergfast säker på men, till skillnad från gnostikerna som ju tycker sig ha all kunskap, gnosis=kunskap på grekiska, var Irenaeus apofatisk i många frågor berättar Halldorf & Hagman i podden. Man kan inte veta hur Gud skapade världen ansåg Irenaeus till exempel och när det gällde hur kristna skulle fira påsk, som var en stor kontrovers i den tidiga kyrkan och det första tecknet på en öst-västlig splittringstendens, var Irenaeus tolerant. 

Han följde både sin lärare Polykarpos, som höll sig till Johannes sed att fira påsk när judarna gjorde det vid fullmånen i månaden Nisans fjortonde dag, och västkyrkan som menade att Paulus och Petrus lärde att man skulle fira påsk på söndagen när Jesus uppstod. Irenaeus firade påsk på söndagen men menade att Polykarpus firande av påsk på vilken veckodag som helst enligt judisk sed var lika legitimt. 

Han företog till och med en resa till påven i Rom för att vädja om att kristna som firade enligt Johannes tradition inte skulle exkommuniceras och så blev det också. Den första stora öst-västliga lärostriden slutade i försoning. Ingen grupp slutade med sitt eget påskfirande men de fortsatte att dela eukaristin ändå.

Jag önskar att vi hade en person med Irenaeus pondus som kunde resa till påven och genomdriva att den förskräckliga hädelsen att kristna inte delar gemenskapen kring Nattvardsbordet tillsammans fick ett slut. Låt dem som tar sig rätten att bedöma andras "värdighet"   få sin rätta etikett: HERETIKER där de fortsätter fira sina sekteristiska kättarmåltider i "rituellt ren" gnostisk avskildhet från kristenheten.

Fransk hörövning: 

* Galaterbrevet 2: 7-10  De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.

13 kommentarer:

  1. Väldigt Intressant Alma ,Kyrkofädrarna skapade ju den folkrörelse som så småningom övertog hela romarriket och man formade kulturen ,vad människor i vår nutid ser som självklart uppstår inte i ett vakum utan formas på något sätt. Tror knappast sekulär svenskar idag hade kännt sig speciellt hemma i värderingar som var brukliga i det tidiga romarriket, slakt av krigsfångar på Colosseum ansågs ju vara romersk högkultur,typ "might is right" och ett exempel på att rom var högstående och överlägset, medans kristna ofta vägrade colosseum för man menade att skådespelet där och människorna som dog var att beskåda mord (och låta sig underhållas av sådant)så småningom och efterhand som kristet inflytande växte blev ju collosseum alltmer opoppis och avskaffades av en "kristen" kjesare. Tertellianus ryckte ut till försvar för den kristna tron när belackare försökte påskina att kristna offrar småbarn och drack blod vid sina gudstjänster sammtidigt som han vädrade romarnas bajsblöjor när tertelianus levde fanns det fortfarande seder där rika romerska familjer köpte en slav flicka/pojke uppfostrade och gödde upp och sedan överlämnade slaven till offerpräster som skar halsen av offret och offrade till dom romerska gudarna, som man trodde skulle ge familjen välgång och lycka. Tertulianus mullrade:- ni romare borde blygas inför dom kristna, och angav riktingen för ett mer upplyst romarrike och senare Europa där gamla offer religioner spelat ut sin roll. Ja nutids människa förfasas över tjurfäkning och djurplågeri men om vi är alfa vargen då tar vi ju bara vår rätt och gör det vi föddes till men om djuren är en del av skapelsen och har rätt att leva på denna planet som vi människor och inte skapades för att plågas ihjäl för att underhålla människor, ja då har vi 2 olika kulturer som utgår från 2 helt olika saker, hur vet man vad som är sant ? handlar det om att tvinga folk att tro på dogmer? kristendom har ju ibland kallats för uppenbarelse religion. En uppenbarelse kan ju vara en vacker trädgård att vandra i eller testa att vandra i ett slakthus, vad är bäst ? var trivs jag ? så tror jag att samhälls förändringar kommer till stånd och accepteras av vanliga människor inte genom att slå argument i huvudet på folk eller tvång, om något är upplyst låt då folk testa och se att förändringen är god, menar jag.

    Många kyrkostrider är sorliga, tänker lite på 1800-talets Sverige med hur många samfund som helst där alla hade rätt, vad blev det av det ? ja platt fall, svårt att se det på något annat sätt än det var predikanter som drog iväg lärljungar efter sig och inte kunde hålla sams med varandra, kanske en god dos auktoritetstro från folks sida för dessa predikanter som stöpte lärljungar i sin personliga form hellre än att låta folk växa som självständiga individer och kristna, funderar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har verkligen förstått Irenaeus, hans främsta argument för kristendomen var ju estetiska. Tex fyra evangelier som representerar fyra olika väderstreck blev en harmonisk och skön balans enligt honom.

      Ja kyrkostrid är en oxymoron som borde vara omöjlig att uttala. Alltför många män med maktbegär söker sig till kristna sammanhang och har så alltid gjort.

      Men vi vanliga har också ansvar för att "pröva allt" vi kan inte skylla på en ledare det är inte snällt att lämna dem åt sitt öde. Vi måste diskutera, ifrågasätta och resonera med varandra och ledarna-hela tiden.

      Radera
  2. Vet du vad det är för band som Irenaeus har runt pannan, på den där glasmålningen? Sån där japansk grunka? Knuten i nacken, ajajaj. Svårartad symbolik i det. Nej skämt åsido - har du någon aning?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu spekulerar enbart detta snille:

      Det är nog en infulae som nu är hängande band bakpå mitror, det var pannband som skulle hålla föregångaren till mitran på plats men när mitran fick nuvarande form ca 8-900 år efter Ireneus död blev de kvar som dekorationer baktill utan funktion.

      På Irenaeus tid fanns inte mitran alls. Han var ju en stark förespråkare för apostolisk succession och biskopens mitra ska ju symbolisera eldslågorna över huvudet på alla närvarande den första pingstdagen(intressant att det då var både kvinnor och män som uppfylldes av ande men strax tog patriarkatet över och bara män blev biskopar).

      Biskopar som helgonförklarats har ju annars mitra i konsten tex St. Nikolaus med sin mitra är ju jättekänd och mitran är nu tomteluva världen över. Fast han aldrig bar mitra i dagens mening av ordet. Här en typisk bild av honom: https://de.wikipedia.org/wiki/Nikolaus_von_Myra#/media/File:NikolausMyra_Befreiung_Verurteilter.jpg

      Jag tror att detta att Irenaeus här har en infulae visar att han är kyrkofader innan mitran och biskoparna utan kyrkofadersstatus tog över. Han behöver ingen mitra som tecken han var ju tredjegenerationslärjunge efter Johannes och Polykarpus och hans apostoliska auktoritet är helt oomtvistelig. Jag ser inte många bilder på Irenaeus när jag bildgooglar där han bär mitra antagligen eftersom mitror inte alls fanns när han var biskop och inte behövs som "legitimation" för en kyrkofader. De mitrebilder som finns är tydligt medeltida.

      Denna relativt moderna bild vill väl inte vara alldeles för medeltida anakronistisk och väljer infulae som enda biskopstecken på honom eftersom han ändå var biskop i Lyon..

      Radera
    2. Låter fullt rimligt. Ett biskopstecken som folk fattar har han ju, herdestaven.

      Radera
  3. Det där med att "Livet var ett gräsligt lidande för de allra flesta nästan hela tiden" undrar jag hur välbelagt det var. Livet innehöll mycket mer av hårdhänt fysiskt lidande - ja. Inte minst innehöll det mycket mer av för tidig död. Idag är det en anomali när folk dör före 40, då normalt - inte minst som folk strök med av det som vi nu lätt återhämtar oss ifrån, och lever vidare. Men nog levde väl många ändå ett rätt okej liv. Ska jag tro att de hade det mycket värre än mina förfäder för bara tre generationer sedan, som aldrig riktigt svalt men nog inte heller fick äta sig mätta alla dagar? Huvudpoängen stämmer ju ändå, även om formuleringen (som du tagit nästan direkt ur Läsarpodden) är överdriven.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag tänker efter, och minns mina gamla släktingar som inte längre lever. Det fanns en och annan - inte alla! - som nog utgick från att livet var att slita ont. Jo. Det kan nog ha varit en rimlig inställning i den lägre samhällsklassen. En konsekvens blev att tänka på att spara kroppen, det bara fanns inte. Man sliter ont, man får ont, det är förväntat.

      Radera
    2. Jag tänker att slavar och lägre samhällsklasser nog var beredda på svårigheter och plågor i form av sjukdomar. Men jag håller med om att allt inte alltid var lidande, inte ens för de allra fattigaste. Men H&H har en poäng i att vår tids rika (vi till exempel) har tillgång till så mycket som gör livets plågor så mycket färre och möjliga att påverka att vi kan se på kroppen som tillgång på ett annat sätt än förr. Jag ser deras lilla hyperbol som en förklaring till alla religioner och filosofier som sett kroppen som ond.

      Detta med gnosticismens kroppsförakt finns ju också hos stoikerna som omfattades av många bl.a bildade slavar. Apatheia var för dem ett eftersträvansvärt tillstånd där man skulle ta livets plågor med jämnmod-ganska likt modern mindfulness. Cynikerna förespråkade ju också det som en del mindfulness också gör, att vi inte ska göra något åt andras lidande, även medkänsla är en känsla att bekämpa.

      Kristna räknar däremot ett tillstånd som liknar apatheia: acedia (att inte bry sig om) som en dödssynd. Irenaeus "gnostiker" var nog ofta stoiker och inspirerade av hellenismens blandning av antik filosofi och österländsk "harmoni".

      Angående dna släktingar: Gamla ordspråk säger en hel del om hur folk filosoferade kring sina livsvillkor och i Sverige säger man " Man ska känna att man lever" när man sliter ont eller har ont. Det var nog ett allmänt sätt att förstå sitt slitsamma liv.

      Tänk bara att vara småbonde i fjällen för 70 år sedan med dåliga redskap att skotta snö med och helt utlämnad till hur skörden blev under den nyckfulla sommaren. Inget penicillin fanns det och svårtillgängliga värktabletter, ja knappt ens pengar att köpa sådana för. Födde barn gjorde man utan lustgas och ofta utan barnmorska till hjälp. Blir man lite gnostisk då är det inte konstigt. Så tänker jag att H&H menar.

      Radera
    3. Slavar, ja. Hur de nu behandlades i Romarriket (för Irenaeus håller sig väl inom dess gränser, trots det för tiden ofantliga antal mil han färdades i sin livstid?) Lars (hej däruppe, högre upp på sidan!) drar exempel på stora grymheter. Slavar kan inte ansetts ha så mycket till människovärde när man använde dem i gladiatorspel, nej. Det var kanhända värre att vara slav i Rom kring Jesu födelse än 1000 år senare i den kalla nord. Eller inte... även nordiska trälar användes nog till människooffer.

      Det finns fortfarande många människor i världen för vilka livet är mycket lidande - men färre nu, rimligen, när den extrema fattigdomen faktiskt minskat i omfattning så mycket som Hans Rosling uppmärksammat oss på. Jag associerar plötsligt vilt till buddismen och rikemanssonen Gautama, som när han fick se hur det funkade utanför de rikas palats bestämde sig för att livet var ont, och det var bäst att slippa återfödas.

      Du påminner mig om att kristendomen ibland sågs som en filosofiskola. Det var ett sätt att försöka vinna acceptans för den i romarriket, enligt guru Armstrong. En apologetisk taktik, typ. Kristendomen som filosofiskola är ju också ett sätt att se det även om "filosofi" då betydde något ganska annorlunda, än vad det gör nu. (Vilket i sig är rätt intressant.)

      "Man ska känna att man lever" har jag faktiskt aldrig hört. Bara delar av det uttrycket, på lite annat sätt - "då fick man minsann känna att man levde", och liknande. Men inte som ordspråk, sådär normativt. Kanhända ett tecken på förändringen i livsvillkor och livsuppfattning.

      Jag fryser lite och tänker på trenderna i svenskt arbetsliv. Hur det inte längre är självklart, som när jag kom ut i arbetslivet, att arbeten ska vara drägliga. Vart är vi på väg... vart är vi på väg.

      Radera
    4. Hittade faktiskt en intressant Artikel igår om slaveriet i Aten.i populär Historia, och som drar slutsatser in i vår tid.

      http://popularhistoria.se/artiklar/slaveriet-i-aten/

      Ja vissa dagstidningar rapporterade för ett tag sedan att lågavlönade arbetare har börjat falla bakom medel och överklassen i livslängd man kan förvänta sig. och något intressant Artiklen säger är att slavarna duperades så dom var passiva och inte gjorde uppror som förekommer även i vår tid, rikemans partier som säger sig vara folkets parti ,eller påstående om att det finns ingen annan väg när neoliberalism kommer upp som berikar dom rikaste och ökar klyftorna till dom fattiga.såg en snutt igår om en färgad pastor som fått nog, främst handlar ju klippet om polisbrutalitet och morded på en ung färgad man ,men pastorn berättar i slutklämmen hur dom färgade upplever sin situation i Baltimore han talar om "food dessert" som innebär vanliga mataffärer inte tycker det är lönsamt nog i fattiga områden och lägger ner och kvar blir bensin stationer och "drugstores" som erbjuder frusen pizza,chips och sådan skräpmat = food dessert, i Detroit (där staden förklarat sig själv i konkurs) svarar invånarna med "cityfarming" som innebär att dom odlar sin egen mat har höns,getter osv. sammtidigt kan man ju undra varför vara kvar i stat som inte längre klarar av att leverera bas behöv och service,rättvisa,vård till sina invånare och som pastorn säger nu väntar vi inte mer utan kör vårt eget race.

      https://www.youtube.com/watch?v=5IXVO8FEO9w

      Och är ledarna för o kloka och exempelvis bara tänker på att berika sig själva blir det ju så att samhället faller i sönder i egna små grupperingar.

      ordspråken 14:1 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer

      Radera
    5. Tyvärr är slaveriet inte en utdöd företeelse. I antal slavar är nog vår tid minst lika illa som Romarriket. Och det är skrämmande att man även i Norden nu börjat återgå till den förkristna tidens syn på arbete och på dem som ska utföra det arbete som de flesta inte vill utföra. Här en australiensisk organisation som jobbar mot modernt slaveri: http://www.walkfreefoundation.org/

      Ännu har vi ett tryggt välfärdssamhälle men om man tar Detroit som ett exempel, så kan du gå väldigt hastigt när det brakar åt skogen. Samtidigt så är Detroit ett tecken på livets motståndskraft att Detroit också är ett slags "alternativets" huvudstad i USA numera. Förr var det San Fransisco och Minneapolis som drog till sig "alternativmänniskor", nu börjar Detroit bli ett föredöme i att hitta nya vägar till samhällsbygge efter industrialismen.

      De första kyrkofäderna såg nog kristendomen som en filosofi som skulle förklaras och försvaras med filosofins metoder. Irenaeus använde sig av skönhets- och harmonibegreppet: 4 evangelier matchar fyra hörn, vi ska inte slå ihop alla till ett enda evangelium som Marcion och andra försökte sig på. Kristendomen är den vackraste berättelsen om Gud och människor etc.

      Ett samhälle utan människor som upplever att de är medborgare och medansvariga krackelerar. Intressant är också att Irenaeus var tolerant mot olika kristna inriktningar men stenhård mot allt som han såg som gnostiskt och elitistiskt.

      Hagman skriver ju om att liv i gemenskap är den kristna trons motstånd mot kapitalismen och det den gör med människor och samhällen.


      Mer om modernt slaveri på svenska kan man höra här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6443645

      Radera
  4. Tack Alma för programmet från Radion, klart intressant :)

    Kan bara hålla med dig om att liv i gemenskap är motstånd mot kapitalism.

    Såg senast idag om en kommunitet i Köpenhamn som är unga människor som vill starta något (entrepenörer), som hjälper stödjer och peppar varandra.Kan tänka mig ifall dom vore själva och blivit tvungna att köpa en massa tjänster och kunskap och dras med svackor att det kan ta knäcken på vem som helst,speciellt i svåra ekonomiska tider, visar styrkan i kommuniteter.Att man även kan dela mat bokostnader mm som underlättar.

    https://www.youtube.com/watch?v=f9ivzrECdj8

    jag har sett att Detroit drar till sig konstnärer av olika slag , som vill begrunda ödeläggelsen, dokumentera ,fotografera, som helt enkelt är konst på sitt eget sätt och man ser att folk i kommentarsfältet funderar och drar slutsater av olika slag av Detroits öde som fornstor industristad.

    https://www.youtube.com/watch?v=AbBqXnTU9RY

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja gemenskap och konst är en motståndsrörelse till kapitalismen. Danmark behöver sina alternativ, härligt med detta initiativ! Läste detta om Danmarks galna nya lagar: http://www.dagen.se/kultur/karleken-har-kallnat-har-i-danmark-1.793432


      Vackra och sorgliga bilder från Detroit. det ser ut som om det var så bråttom att bege sig därifrån. Alla psalmböcker slängda på och kring flygeln tex. Jag tänker på utmattade människor som gett upp och gett sig av. Alla böcker och arkivmappar som finns kvar medan människorna försvunnit vittnar om en stor utmattning.

      Radera