Anna av Novgorod: prinsessan som fick ett eget rum

Det brukar sägas att Sverige bara har ett internationellt erkänt helgon; den heliga Birgitta. Det är faktiskt inte sant. Att det sägs så beror på att vi varit så västorienterade i Sverige alltsedan tyska kyrkan gjorde Sverige till en del av Hamburgs stift på 800-talet. För i öst har vi den heliga Anna som föddes kring år 1000 som svensk prinsessa, dotter till Olof Skötkonung, död som nunna i Ortodoxa kyrkan 1050.

Vid den här tiden började helgon allt oftare tillhöra högättade familjer, precis som Birgitta. Medan de flesta helgon i vår kalender är martyrer, från främst Diocletianus stora förföljelse av de kristna 244-311, levde de yngre helgonen ofta tills de dog av naturliga orsaker och de var i ökande utsträckning från samhällets övre skikt och inte slavar och andra föraktade sociala grupper som de var under den första kyrkans tid.

År 325 blev kristendomen favoriserad religion i Romarriket och då började det plötsligt vara ett plus på karriärstegen att vara kristen. Nordborna hade börjat anamma kristendomen redan kring 800-talet och när Anna föddes, som prinsessan Ingegerd Olofsdotter hade kristendomen blivit så stark i Norden att hon döptes tillsammans med sin pappa i Husaby källa när hon var 8 år gammal. Olof gjorde så kristendomen till favoriserad religion i det nuvarande Sverige.

Ingegerd var pappas favorit mycket vacker och självständig men hon fick för den skull inte bestämma vem hon ville gifta sig med. Prinsessors giftermål var alltid enbart politiska. Hon valde norske kungen Olav Digre (senare den Helige) som var 5 år äldre än henne, men pappa Olof var benhårt emot denna allians. Ingegerd fick dock senare Olav Digre som svåger då hennes lillayster Astrid giftes bort med Olav. Det skvallras i isländska sagor om att hon och Olav var ett älskande par fram till Olavs död. Bekräftat är att Ingegerd tog Olavs oäkta son till sin fosterson och fostrade honom till kung Magnus den Gode av Norge.

Olof Skötkonung gifte i stället bort sin vackra dotter med kung Jaroslav den vise av Novgorod år 1019 då Jaroslav var över 40 år gammal. Pappa Olof lät Ingegerd få igenom de två krav hon hade för att gå med på giftermålet; hon fick med sig pappa Olofs kusin Ragnvald Jarl som följesven och så fick hon landskapet Ladoga till egen förläning. Legenden säger att området fick namnet Ingermanland som en heder till henne, men det är nog snarare floden Inkere som gett området sitt namn.

Jaroslav (978-1054) var son till Rysslands första kristna furste Vladimir och Ingegerd var dotter till Sveriges första kristna konung så de hade tron gemensam även om Jaroslav var ortodox och Ingegerd var katolik. Ingegerd tycktes snabbt ha anpassat sig till livet som furstinna av Novgorod. Hon bytte ut sitt nordiska namn Ingegerd till Irina, som betyder Fred, och använde hela sin karisma och sitt kontaknät till att just mäkla fred och främja samarbete mellan Norden och Novgorod. Hon stödde Jaroslavs försök att ena Novgorodriket och få slut på de brödrastrider som plågade riket. Hon följde med sin man ut i fälttåg och grundade kyrkor och kloster.

När hon var ca 35 år gammal flyttade hon och Jaroslav till Kiev som då var ryska rikets huvudstad och Rysslands första guldålder inleddes. Nu sysslade Irina med att sköta utrikeskontakter och utbilda sina med tiden minst 10 barn. Hennes döttrar gifte sig alla med bemärkta män bla Ungerns blivande kung och Harald Hårdråde från Norge. Henri I av Frankrike gifte sig med dottern Anna. Anna imponerade stort när hon anlände till hovet i Europas stormakt genom att hon var så oerhört bildad; hon kunde både läsa och skriva!

Några år innan hennes ca 25 år äldre make dog fick Irina för första gången i sitt liv bestämma helt själv om vad hon ville göra. Hon gick då i kloster. I ett kloster har varje nunna och munk ett eget rum som symboliserar den enskilda bönen när hon står ensam inför Guds ansikte. Född till prinsessa och furstinna hade Irina aldrig haft ett alldeles eget rum, hennes uppgift var att vara en offentlig symbol tillgänglig för staten. Som nunna fick hon förutom ett eget rum också välja sitt eget namn ännu en gång. Irina antog då dotterns namn Anna som betyder den benådade. Hon hann bara vara nunna i ett eller ett par år innan hon dog 1050 och ligger begravd vid Jaroslavs sida i Sofiakatedralen i Novgorod.

Det är oklart varför hon helgonförklarades men klart är att hon fortfarande vördas i den ortodoxa kyrkan och en svensk ortodox församling har hennes namn; Heliga Annas församling som omfattar Mellansverige från Stockholm till Dalarna. Sverige har således bidragit till helgonkalendern med två klostergrundande kvinnor, mångbarnsmammor med stort politiskt inflytande och bemärkta döttrar. Båda är också Sveriges skyddshelgon, Birgitta erkänd i västkyrkan och Anna av kyrkan i öst.