torsdag 1 december 2016

Åsnor

Jesus rider in i Jerusalem enligt den italienske renässansmålaren Giotto di Bondone 1266-1337, en av min favoritbilder av denna bibliska scen för åsnan ser så glad ut.
Barockbloggen har som vanligt sin adventskalender och första Advent är det åsnor för hela slanten förstås. Dessa hästens urgulliga och härdiga kusiner från nubiska öknen. De korsmärkta små åsnorna som i Frankrike hyllas speciellt eftersom enligt legenden var det en åsna som bar Maria tlll Betlehem när hon tung av bebisen i nionde månaden måste dit för att skattskrivas tillsammans med Josef, sin trolovade och sedan fick ytterligare en åsna bära Jesus på Palmsöndagen in till Jerusalem.
Selma Lagerlöf berättar i en av sina Kristuslegender att åsnan fick korsmärket över manken sedan den burit Jesus till Jerusalem men andra legender berättar att åsnan skapades med sitt kors just för att Gud visste vilken ära den skulle få i framtiden.
Jag har sagt det förut här på bloggen och jag säger igen att denna skildring av när Jesus rider in på en åsna säger så enormt mycket om honom. I kyrkor runt im i Sverige har vi sjungit Hosianna och hört om hur Jesus visar att han är en fredens kung genom att rida på det lilla arbetsdjuret åsnans oinridna föl i ställe t för att rida en krigshäst som den tidens kejsare brukade göra. Det är som om president Obama på sitt besök i Sverige hade kommit skramlande på en gammal tidningsbudscykel i stället för sin skottsäkra limousin.
Men det man sällan hör från predikstolar på första advent är hur stort det är att rida en liten oinriden åsna genom skränande folkmassor. Åsnefålen fick visserligen med sig mamma arbetsåsnan, men inte är det lätt för det att lugnt rida in bland människor som viftar med palmkvistar och tygskynken med en grön liten åsnehingst. Jag tycker det så tydligt visar att Jesus kom till hela skapelsens befrielse och åsnan kände igen honom som sin vän direkt. Vi som rider vet ju att en häst som litar på en gör vad som helst för en, en ponny gör det med viss tvekan och en åsna är ännu mer egensinnig. Men har man vunnit hjärtat hos en ponny är de trofasta in i döden precis som åsnorna ger allt för sin människa när de väl lärt sig lita på henne.
Nubisk åsna med sitt lilla föl. Skulderkorset syns på dem båda och, på fölets framben, zebratecknen som de hästdjur som ligger närmast det vilda ursprunget ännu har kvar. Visst är de bedårande. Åsnor tål dock inte vårt klimat lika bra som hästar och de bär oftast lungmask som smittar hästar lätt så jag får sitta och sukta och passa på när jag stöter på åsnor hos andra att umgås med dessa små tuffingar.

6 kommentarer:

  1. Ja minsann åsnan har ett stort Flin :)Jesus är ju också en speciell Lord som inte tar in skatt av de sina eller kräver fjäsk dyrkan, att säga imot eller utmana en kungs auktoritet på medeltiden kunde kosta livet , men jesus är mer av den tålmodiga sorten, jag menar att han kan kosta på sig att vara tålmodig för alla människor behöver livets herre förr eller senare ,även om dom inte begriper det ;)

    Man ser ofta på renässansmålningar och medeltida att hästar tycks lyssna på sin husse eller matte, som är lite udda. Djur i vår egen tid framställs ju mer som varelser som inte begriper eller känner, kanske för att så många förlorat kontakten med Naturen tror jag.

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja på medeltiden ahde man stor tillit till djurs intelligens. Lite för stor kanske, man dömde djur till döden på den tiden. Det gör man nu också men utan att djuret gjort något fel. Då hade man rättegång och hängde djur om de befanns skyldiga.

      Läste nyss i Populär Arkeologi om hundar som på stenåldern begravdes på samma vis som människor med rödockra och allt. Även i Mellanöstern där nu hundar hatas och föraktas, finns hundgravar som visar att de hade en viktig roll i människors liv.

      Radera
  2. Det var intressant från populär Arkeologi, då som nu blir väl hundar lätt familjemedlemmar, för ett naturnära folk kan väl hundens sinnen och instinkter bli super viktiga. Inuiterna har ett ordspråk som säger att marken viskar till hunden att en snöstorm är på väg. På mer västerländskt vetenskapligt synsätt att slädhundar känner av en inkommande snöstorm stannar och rullar ihop sig till en boll för att hålla värmen och uthärda stormen, som även räddat en del människor har jag hört, i nu tid är ju slädhundar fortfarande bra att ha, men kan tänka mig massor av områden där en hund kamrat kan vara bra för ett stenålders folk.

    https://www.youtube.com/watch?v=ASBLZZ5VmCc

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja när männsikor levde i och av naturen mer uppenbart än idag var nog hunden viktig på många sätt. Nu tror jag den är nödvändig för att vi ska känna oss levande i en miljö som vi egentligen inte alltid är så väl anpassade till.

      Som barn hade vi draghundar. Min bror längtar efter en egen slädhundsflock igen. Hoppas han snart kan förverkliga den drömmen. jag är nöjd med mina två just nu. Aron har börjat träna dem att dra sparken, så vi kanske får ett minihundspann snart.

      Radera
  3. Jag är osäker på om denna åsna gillar fiolspelet och deltar med liv och lust, eller om den säger "Sluta, det gör ont i mina öron!"
    https://www.facebook.com/backtnature/videos/1429300017098883/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt=) naturens kör! Lite St. Fransiscus över den tjejen. Jag tycker nog åsnan ser glad ut, hästdjur drar ju bak öronen när de är sura.

      Radera