Åsnor

Jesus rider in i Jerusalem enligt den italienske renässansmålaren Giotto di Bondone 1266-1337, en av min favoritbilder av denna bibliska scen för åsnan ser så glad ut.

Barockbloggen har som vanligt sin adventskalender och första Advent är det åsnor för hela slanten förstås. Dessa hästens urgulliga och härdiga kusiner från nubiska öknen. De korsmärkta små åsnorna som i Frankrike hyllas speciellt eftersom enligt legenden var det en åsna som bar Maria tlll Betlehem när hon tung av bebisen i nionde månaden måste dit för att skattskrivas tillsammans med Josef, sin trolovade och sedan fick ytterligare en åsna bära Jesus på Palmsöndagen in till Jerusalem.

Selma Lagerlöf berättar i en av sina Kristuslegender att åsnan fick korsmärket över manken sedan den burit Jesus till Jerusalem men andra legender berättar att åsnan skapades med sitt kors just för att Gud visste vilken ära den skulle få i framtiden.

Jag har sagt det förut här på bloggen och jag säger igen att denna skildring av när Jesus rider in på en åsna säger så enormt mycket om honom. I kyrkor runt im i Sverige har vi sjungit Hosianna och hört om hur Jesus visar att han är en fredens kung genom att rida på det lilla arbetsdjuret åsnans oinridna föl i ställe t för att rida en krigshäst som den tidens kejsare brukade göra. Det är som om president Obama på sitt besök i Sverige hade kommit skramlande på en gammal tidningsbudscykel i stället för sin skottsäkra limousin.

Men det man sällan hör från predikstolar på första advent är hur stort det är att rida en liten oinriden åsna genom skränande folkmassor. Åsnefålen fick visserligen med sig mamma arbetsåsnan, men inte är det lätt för det att lugnt rida in bland människor som viftar med palmkvistar och tygskynken med en grön liten åsnehingst. Jag tycker det så tydligt visar att Jesus kom till hela skapelsens befrielse och åsnan kände igen honom som sin vän direkt. Vi som rider vet ju att en häst som litar på en gör vad som helst för en, en ponny gör det med viss tvekan och en åsna är ännu mer egensinnig. Men har man vunnit hjärtat hos en ponny är de trofasta in i döden precis som åsnorna ger allt för sin människa när de väl lärt sig lita på henne.

Nubisk åsna med sitt lilla föl. Skulderkorset syns på dem båda och, på fölets framben, zebratecknen som de hästdjur som ligger närmast det vilda ursprunget ännu har kvar. Visst är de bedårande. Åsnor tål dock inte vårt klimat lika bra som hästar och de bär oftast lungmask som smittar hästar lätt så jag får sitta och sukta och passa på när jag stöter på åsnor hos andra att umgås med dessa små tuffingar.