måndag 5 december 2016

Crispina: en mors martyrium eller en kvinnas egna rum

St. Crispina avbildad med doket som döljer en del av hennes martyrium; för att förnedra henne rakades hon och leddes ut för att ta emot folkmassans hån under rättegången mot henne.

Före 1901 hade vår kalender namnet Crispina den 5 december som numera har namnen Sven och Svante.Därför blir Crispina dagens kalenderflicka. Sankta Crispina är ett av Nordafrikas mest vördade helgon. Augustinus, som ju var biskop i den nordafrikanska staden Hippo höll henne för en mycket viktig förebild och nämnde henne ofta i sina predikningar.

När jag läser hennes martyrium blir jag illamående av sorg för hon var ett ovanligt helgon, hon hade nämligen flera små barn som grät och vädjade till henne att offra till kejsaren Diocletianus för att slippa dödsstraff. Martyrberättelser handlar oftast om ensamstående ungdomar och sällan stöter man på en avrättad mamma med småbarn. Ofta är också berättelserna kryddade med en lång rad legendariska mirakeldetaljer, men Crispinas död är bara en avrättning utan större manifestationer av mirakelartad natur. Desto starkare står då fram barnen som gråter vid rättegången och vädjar för sin mamma, såväl som till sin mamma.
Vad fick Cripsina att inte ge sig? Vad tänkte hon skulle hända med barnen? Var hon bara en galen fanatiker eller förstod hon att det var meningslöst att offra till kejsaren. Hon kanske tänkte att hon ändå skulle bli dödad. Hon kanske kände att hennes integritet krävde att hon inte förnekade sig själv, ens för barnens skull. Kanske ville hon visa just barnen sina att det finns saker man kan behöva dö för annars är man bara en liten lort.
I romerska besittningar i Nordafrika måste hennes död ha gjort starkt intryck. Dels var hon som sagt var mycket vördad där, dels måste hennes val att inte offra till kejsaren utan i stället med glädje böja sig för skarprättaren som halshögg henne, ha uppfattats som mycket udda. Så gjorde inte en god mor. En kvinna skulle inte ha så starka åsikter. Ja, hon skulle helst inte vara en egen person utan hennes uppgift var att sköta kvinnans sysslor i hemmet. När hennes man köpt henne från hennes pappa hade hon färre rättigheter än en slav.
Kanske var det genom att envist hålla fast vid sin kristna tro som Crispina skapade sitt eget rum. Jag tänker på andra kvinnor som övergivit sina barn och då framstår en litterär gestalt tydligare än andra ; Nora i Henrik Ibsens drama "Et dukkehjem". Nora har gjort en skamlig sak för att rädda sin mans liv och familjens ekonomi. När detta uppdagas visar mannen som hon räddat till livet, bara förakt för henne. Dramat slutar med att Nora lämnar hemmet och barnen hos sin före detta man. Dramat blev mycket omdiskuterat, den erkände misogynen Strindberg tog avstånd från Ibsen som till dess hade varit en nära vän och många andra tyckte också att Ibsen gick alldeles för långt. Okej att kvinnosaken var viktig men en mor överger inte sina barn!
När jag läser om Crispinas martyrium inser jag att jag aldrig ens läst om några barn i manliga helgons martyrier. Deras fruar fick kanske trampa på sin integritet och offra till kejsaren för att inte lämna barnen helt föräldralösa. Crispina gjorde det inte och jag reagerar som man gjorde på artonhundratalet när Ibsens "Et dukkehjem" hade premiär: men barnen då?
Och jag vänder mig i andanom till Crispina och ber henne förlåta min inskränkthet. Du vördas i Nordafrika men jag måste ändå fråga om dina barn: Blev de också kristna? Lärde de sig också vikten av integritet eller började de hata det du gjort och den nya religionen som fick dig att göra det? Var det värt att få ett eget rum på barnens bekostnad? Jag skulle nog inte ha valt som du Crispina, men jag tror jag börjar ana något.
Crispina, en fembarnsmor frågar en annan mamma: Var kommer barnen in?

8 kommentarer:

  1. jo just när det gäller en fem barns mor kan man undra ;) men själva principen kan jag ju förstå att inte dyrka kjesaren som en gud, tertellianus skrev :Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Och någonstans började nog folk ifrågasätta om det var rimligt att dyrka kjesaren som gud, och ska folk behöva dö om dom inte vill.. lite längre fram fanns det en baptist predikant i England (glömt hans namn) som sa till den dåtida kungen att det är inte hans sak att döma kristna,hedningar eller vad de månde vara, det kan bara gud göra. och för det predikanten som utmanade en kung så rakt på sak om hans makt och auktoritet så slutade det i fängelse och predikanten kom ut från fängelset till slut,men dog av sviterna.

    Ändå är det 2 exempel vi tar förgivet idag att var och en får lov att lyda och följa sin gud eller om man saknar sådan ,sitt samvete som högsta herre, utan att bli utsatt för tvång av olika slag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt i att de som tog smällarna (eller tar dem än idag i andra länder där det inte är okej att trotsa makthavarna) för oss gjorde stordåd. Även Crispina, fast jag har svårt att förstå henne.

      Radera
  2. Jag hade länge sparat en länk till det här blogginlägget, på sin gamla plats på blogg.se, men hittade aldrig riktigt vad jag ville säga om det. Man kan fundera över Crispinas val, absolut. Man kan också fundera över de kristna som... som valde att återberätta historien. Martyrer fanns ju säkerligen många. Vilken var S:ta Crispinas funktion? Att uppmana till att stå fast i tron oavsett vad?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, speciellt i en väldigt patriarkal kultur där kvinnans enda riktiga funktion var barnafödande verkar det konstigt att hon blev så populär. Det känns som en mottradition till Isis-kulten som var stark just där Crispina hedrades mest. Kanske är det som Hegel menade att tes-antites alltid möts och skapar en syntes.

      Vad var det? Klosterväsende för kvinnor? Det började ju också i Nordafrika.

      Radera
  3. Om jag riktigt anstränger mig så kanske jag kan ana ett "SÅ viktigt är Guds Rike/Gud"
    Abraham hade ju också ett ohyggligt dilemma, men där verkade det närmast vara ett slags test och Gud hejdade honom i sista sekunden. Något sådant hände inte i fallet Crispina.
    Jag kan ana det tänket men jag är långt från att förstå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smart tanke! Kanske Crispina trodde Gud skulle rädda henne och barnen på samma sätt som Abraham stoppades av Gud i sista stund.

      Radera
  4. Nord-Afrika har varit skådeplats för mycket. När Karthago förklarade krig mot Rom , kastade mödrar sina spädbarn på Baals eldar.

    Det där med barn!
    På 1660-talet spärrades kväkarna in i fängelser i England. Ca 400 dog av svält och sjukdomar men barn fortsatte att ha andakter i kväkar-andan och då fick dom sota för det. Barn fick spö-straff och böter eller dom hamnade också i fängelser.
    Kväkarna har alltid betraktat den tiden som tiden av hjältemod.Martyrernas blod är en bra gödselmedel, så har alla samfund i alla tider tänkt på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Crispina som en motkraft som offrar sig själv i stället för sina barn. Det är också en tanke.

      Kväkarna har en stolt historia av pacifism och konsekvent värnande om människovärdet. Skrev min B-uppsats i amerikansk realia om William Penn och Pennsylvanias tidiga historia. Trist för USAs framtid att man inte tog med hela Penns konstitutionen i USAs konstitution. Tänk vilket land det kunnat bli då!

      Radera