tisdag 4 juni 2019

Tragisk könsmaktsordning och ett feministiskt initiativ

Läser i Dagen att Martin Luther King Jr gjort sig skyldig till våldtäkt och medhjälp till våldtäkt, enligt nyligen frisläppta FBI-dokument. Jag tänker här helt förbigå den eventuella sanningshalten i dessa påståenden och direkt lyfta resonemanget till ett principiellt plan. Mäktiga män som våldtar kvinnor och barn är ju väldokumenterade och absolut ingen nyhet. Vad är det som driver dessa män? Ska vi tro på Horace Engdahl är det för att behaga kvinnornas lust att bli förnedrade, helst av en ful man. Men jag tror nu inte Horace har någon som helst trovärdig förklaring till någonting som gäller mellanmänskliga relationer. Dessutom vill kvinnor inte bli förnedrade, inte ens av fula män.

Jag känner till fall i min absoluta närhet där kyrkliga maktmän utnyttjat unga kvinnor med ursäkten att de inte kan hålla koll på sina känslor pga att flickan är så förförisk. Detta gäller alltså flickor som ingen normal människa skulle uppfatta som ens småflirtiga eller som möjliga sexpartners pga deras låga ålder, ändå skyller vuxna män på minderårigas attraktionskraft. Pedofiler tror ju ibland att de gör barnen de skadar en tjänst. Detta trots att de en gång kanske också varit misshandlade och sexuellt utnyttjade barn och borda veta vilken stor skada de gör. Hur är detta möjligt, om inte förövaren är förståndshandikappad?

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som driver dessa män? Vad får de ut av att tvinga barn och kvinnor till sex med dem? Kan en frisk man bli sexuellt tillfredsställd av sex med en försvarslös person som hatar varje sekund av övergreppet? Vad får män med inflytande och en säker position i samhället att riskera sitt anseende för nöjet att tortera människor sexuellt? Detta kommer nära att utnyttja prostituerade. Något som tills helt nyligen ansågs "normalt" bland maktens män i Sverige och utomlands gör det fortfarande.

Fastän kvinnliga sexköpare förekommer hör vi sällan om det, för kvinnor skäms, vilket är det naturliga sättet att förhålla sig till att utnyttja prostituerade. Fast du måste förstås respektera den du köper sex av för att förstå att skämmas. Enda möjligheten att inte skämmas är att inte se den utnyttjade/våldtäktsoffret som en person likvärdig med dig själv och värd respekt.  Men många män verkar helt sakna skam i kroppen gentemot kvinnor. De är så skamlösa att de för över sin rättmätiga skam till sina offer. Inga andra brottsoffer är så benägna att skämmas över att ha blivit utsatta som just sextorterade.

Alltså, alla män som gjort storslagna och goda saker som ändå trampat kvinnor i smutsen. De som gav sitt liv för en god sak men misshandlade sin fru och sina barn, hur kunde de leva så splittrade liv? Och hur kommer det sig att de inte misshandlade grannen, män i samma styrelse som de eller pensionerade soldater på ålderdomshemmet? Nej, de har inte gett sig på vuxna män, utan alltid återkommer historier om dessa övergrepp mot kvinnor och barn i beroendeställning. Om det bara är frustration och stressrelaterade vansinnesutbrott skulle ju vem som helst kunna drabbas. Men icke. Dessutom är det alltid ett system i övergreppen, de är sällan enstaka händelser som aldrig upprepas.

Hur blev män sådana? Hur kan offren skämmas så oerhört när inte männen skäms själva för sitt våldsamma, rent äckliga, beteende? Hur kan vi som är föräldrar fostra flickor och pojkar så detta blir en otänkbarhet i framtiden? Vad kan vi göra för att slippa fostra nya generationer av medborgarrättskämpar som våldtar kvinnor samtidigt som de slåss för mänskliga rättigheter i andra sammanhang. Denna människorättsschizofreni måste få ett slut-helst igår. Jag vill veta hur vi ska få alla män att respektera alla kvinnor och barn.

Kära följare, hjälp mig att tänka i denna fråga. Jag vill veta hur vi ska få bukt med denna fasansfulla könsmaktsordning som skapar skamlösa män och torterade kvinnor och barn som skäms åt förövaren, ibland ända in i döden. 

Jag önskar det gick att göra en ögonöppnare för män om kvinnors situation, som denna video av Kamini som verkligen får en blek att förstå hur det är att bedömas utefter sin mörka hudfärg:
För er som inte är fullt lika franskförstående som jag: väldigt förkortat handlar den om att Kamini får ett budskap av Gud att han i nio och en halv dag ska få vara vit. Den förändring han erfar förklaras i refrängen: "pengar, bostad, snuten, folk, vilken skillnad sedan jag blev vit" förr var polisen alltid ute efter honom, nu när han är vit är de hans kompisar. Han förlorar visserligen förmågan att dansa, men han kommer in på nattklubbarna osv. Historien berättas med mycket humor men med djupt allvar i botten.

Som sagt, jag hoppas någon kunde göra en liknande rolig ögonöppnare om kvinnor för män, de där snälla männen som skulle ta åt sig, vi lämnar döende gamla bufflar som Horace och hans likar därhän. Men hur göra det? En kvinna som får leva som man i nio dagar kan nog också sammanfatta det med "pengar och folk" -plötslig löneförhöjning, plötsligt lyssnar folk på vad man säger i sällskap med andra män och tänk att gå på toa med killar utan att bli trakasserad! 

Men allt det andra: skräcken utomhus mörka kvällar, missaktningen, ständiga känslor av att vara fel; för fet (även om man bär på tio kilos undervikt), för gammal (från det att man fyllt femton år), för pratsam,(om man inte bara är moltyst och på sin höjd fnissar åt gubbiga grabbskämt för att bekräfta män) för feministisk(dvs vilja ha samma rättigheter och skyldigheter som män, och nästan lika hög lön för det arbete som man gör tio gånger bättre och är mycket mer kvalificerad för), för ful (medan männen då, som Horace menar; helst ska vara fula), för ...omöjlig att respektera. Sara Larsson-jag har ett feministiskt initiativ till dig!




lördag 1 juni 2019

Kristi Himmelsfärd- en självupptagen betraktelse över min självupptagenhet

Johannesevangeliet 16: 7-11  Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
En sak slog mig på Långfredagens gudstjänst i Kiruna kyrka: Jesus dog under den judiska påsken och enligt traditionen precis när påskalammet slaktades till minne av befrielsen från Egypten. Kalla mig gärna trög och obildbar, för det är precis vad jag är. Hur har jag kunnat bortse ifrån detta? Varför slog det mig först nu? Jag inser att jag ett långt liv blandat ihop påsken med Jom Kippur, som firas på hösten. Påsken är ju firandet av den stora befrielsen; Exodus, uttåget ur Egypten. Medan Jom Kippur handlar om synd där försoningen sker genom att man skickar ut en syndabock i öknen för att ta bort folkets skuld.*

Påsken var triumfens högtid en triumf för hela folket ett nytt rike bildas när slavarna lämnar det gamla riket, Egypten-eller det som Jesus kallar "Denna världen" . I min självupptagenhet har påsken handlat om att gräva i mig själv , vilket ju har sin tid, men inte under påsken. I nya testamentet nämns mycket riktigt Jom Kippur inte förrän i Apostlagärningarna  , efter Jesu död , uppståndelse och himmelsfärd.

Påsken handlar alltså inte om mig personligen, som individ, utan om Guds rikes seger och hela folkets befrielse. Guds rike manifesteras i Exodus av ett folk av trashankar som lämnar det rika Egypten "där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss." men de vandrar ut i friheten in i ett rike där helt andra lagar råder än det Egypten de lämnat.

Så här talar Gud genom Mose: "Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” Det är alltså inte folkets synder som är påskens fokusomåde utan Guds makt att befria.

Sedan känner jag hur texten läser mig med orden: "Allt detta framförde Mose till israeliterna, men de var så tyngda av sitt hårda arbete att de inte orkade lyssna." Jag känner så igen mig. Orkar inte lyssna, orkar bara navelskåda över hur ovärdig jag är. Hade jag varit Mose hade det inte blivit något Exodus
Jesus i centrum.***
. Jag hade stannat på tryggt avstånd från slavarna i Egypten i Midjans land och firat Jom Kippur dag ut och dag in, tills min flock inte hade haft kvar en enda getabock att sända ut i öknen. Som om Påsken handlar om min rättfärdighet när den handlar om Jesu rättfärdighet.

Det är heller inte jag som döms i Påsken och självklart inte heller Jesus**, utan Guds rikes motståndare "denna världens härskare". Det är alltså Farao, som står för ondskans herravälde, som döms och besegras. När Gud talar om Exodus säger han till Mose: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren." Som ett tecken på att man inte tillhör Egypten utan vill vara med i Guds folk ska man stryka blodet från det i all hast slaktade lammet på dörrposten för att "det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."

Detta lärde vi oss redan i lågstadiet och jag ännu tidigare, i söndagsskolan. Ändå gick det först nu upp för mig hur kollektivt påskens budskap är. Inte säger Gud åt dem som vill befrias från sina tunga liv att sitta ensamma på sina kammare och rannsaka sig för att om möjligt befinna sig själva värdiga att utvandra. Nej, han säger bara åt dem att vara beredda att gå och ger dem instruktioner för hur de ska visa att de är resklara.

Jag lärde mig denna påsk att allting har sin tid. Påsken är segertiden, Guds rikes seger över det onda rike där gudarnas antal är legio och slavarnas ännu större. Tids nog blir det tid för självrannsakan. Nu är tiden för segerfest "vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." Påsken är alltså en kristocentrisk högtid, kung Jesus är i fokus. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att fatta? Och tänk att jag ändå bara fortsätter själrannsakandet! Nej, nu sjunger jag i stället!

Sv. Ps 743 Var glad, för Kristus lever!

1. Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

2. Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.
Den tunga natten vändes i evighetens ljus.
En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.
Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

3. Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar den nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

4. Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.
I trångmål eller framgång, vi går i Jesu namn.
Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.
En enda lovsång ljuder nu och i evighet.
Text: Tore Littmarck 1976


Rebella länkade till detat spännande samtal i just denna fråga och hon tipsar särskilt om N.T Wrights kommentar som börjar strax före 7 minuter:

*3 Mosebok 16 
** Inte ens jag har någonsin varit så korkad så jag trott på JDS-liknande idéer.
*** Andrea Mantegnas bild av Jesu Himmelsfärd målad 146