lördag 1 juni 2019

Kristi Himmelsfärd- en självupptagen betraktelse över min självupptagenhet

Johannesevangeliet 16: 7-11  Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
En sak slog mig på Långfredagens gudstjänst i Kiruna kyrka: Jesus dog under den judiska påsken och enligt traditionen precis när påskalammet slaktades till minne av befrielsen från Egypten. Kalla mig gärna trög och obildbar, för det är precis vad jag är. Hur har jag kunnat bortse ifrån detta? Varför slog det mig först nu? Jag inser att jag ett långt liv blandat ihop påsken med Jom Kippur, som firas på hösten. Påsken är ju firandet av den stora befrielsen; Exodus, uttåget ur Egypten. Medan Jom Kippur handlar om synd där försoningen sker genom att man skickar ut en syndabock i öknen för att ta bort folkets skuld.*

Påsken var triumfens högtid en triumf för hela folket ett nytt rike bildas när slavarna lämnar det gamla riket, Egypten-eller det som Jesus kallar "Denna världen" . I min självupptagenhet har påsken handlat om att gräva i mig själv , vilket ju har sin tid, men inte under påsken. I nya testamentet nämns mycket riktigt Jom Kippur inte förrän i Apostlagärningarna  , efter Jesu död , uppståndelse och himmelsfärd.

Påsken handlar alltså inte om mig personligen, som individ, utan om Guds rikes seger och hela folkets befrielse. Guds rike manifesteras i Exodus av ett folk av trashankar som lämnar det rika Egypten "där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss." men de vandrar ut i friheten in i ett rike där helt andra lagar råder än det Egypten de lämnat.

Så här talar Gud genom Mose: "Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” Det är alltså inte folkets synder som är påskens fokusomåde utan Guds makt att befria.

Sedan känner jag hur texten läser mig med orden: "Allt detta framförde Mose till israeliterna, men de var så tyngda av sitt hårda arbete att de inte orkade lyssna." Jag känner så igen mig. Orkar inte lyssna, orkar bara navelskåda över hur ovärdig jag är. Hade jag varit Mose hade det inte blivit något Exodus
Jesus i centrum.***
. Jag hade stannat på tryggt avstånd från slavarna i Egypten i Midjans land och firat Jom Kippur dag ut och dag in, tills min flock inte hade haft kvar en enda getabock att sända ut i öknen. Som om Påsken handlar om min rättfärdighet när den handlar om Jesu rättfärdighet.

Det är heller inte jag som döms i Påsken och självklart inte heller Jesus**, utan Guds rikes motståndare "denna världens härskare". Det är alltså Farao, som står för ondskans herravälde, som döms och besegras. När Gud talar om Exodus säger han till Mose: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren." Som ett tecken på att man inte tillhör Egypten utan vill vara med i Guds folk ska man stryka blodet från det i all hast slaktade lammet på dörrposten för att "det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."

Detta lärde vi oss redan i lågstadiet och jag ännu tidigare, i söndagsskolan. Ändå gick det först nu upp för mig hur kollektivt påskens budskap är. Inte säger Gud åt dem som vill befrias från sina tunga liv att sitta ensamma på sina kammare och rannsaka sig för att om möjligt befinna sig själva värdiga att utvandra. Nej, han säger bara åt dem att vara beredda att gå och ger dem instruktioner för hur de ska visa att de är resklara.

Jag lärde mig denna påsk att allting har sin tid. Påsken är segertiden, Guds rikes seger över det onda rike där gudarnas antal är legio och slavarnas ännu större. Tids nog blir det tid för självrannsakan. Nu är tiden för segerfest "vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." Påsken är alltså en kristocentrisk högtid, kung Jesus är i fokus. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att fatta? Och tänk att jag ändå bara fortsätter själrannsakandet! Nej, nu sjunger jag i stället!

Sv. Ps 743 Var glad, för Kristus lever!

1. Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

2. Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.
Den tunga natten vändes i evighetens ljus.
En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.
Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

3. Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar den nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

4. Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.
I trångmål eller framgång, vi går i Jesu namn.
Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.
En enda lovsång ljuder nu och i evighet.
Text: Tore Littmarck 1976


Rebella länkade till detat spännande samtal i just denna fråga och hon tipsar särskilt om N.T Wrights kommentar som börjar strax före 7 minuter:

*3 Mosebok 16 
** Inte ens jag har någonsin varit så korkad så jag trott på JDS-liknande idéer.
*** Andrea Mantegnas bild av Jesu Himmelsfärd målad 146

9 kommentarer:

  1. Jag kan för lite här. Jag famlar lite. Men.

    Tom a.k.a. NT Wright säger - sägs det - att vi blandar ihop Guds rike och himlen. Att det kristna hoppet INTE är himlen.

    Jag associerar till samme Wrights inledning av detta panelsamtal - som annars inte var så intressant, jag lyssnade inte färdigt. Men frågan "Har kyrkan tappat bort påsken?" besvarar han att vad gäller västkyrkan är svaret mestadels ja. (Han börjar prata lite före 7 min)

    https://youtu.be/Fq-NJNbE6Bw

    Det där att all religion primärt är nåt privat - som därmed i förlängningen bara kan handla om mig - är nåt vi tror pga upplysningen.

    Jag är inte helt klar över vad jag vill ha sagt ...


    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  2. Du har så rätt, Rebella. Upplysningen, och den efterföljande romantiken, gjorde oss till individualister till och med in i själens djupaste skrymslen. På retreaten, som jag tänkt rapportera lite ifrån här nu när mitt konto är återfunnet, fick jag en ytterligare ledtråd i en tegelsten om Anden av Peter Halldorf: påsken är hela folkets befrielse medan pingsten ger varje individ en personlig bekräftelse på tillhörigheten till detta folk, som Paulus säger: vi har fått den Heliga Ande till pant på arvet som tillkommer Guds husfolk.

    Samtalet med N.T Wright lägger jag till denna bloggpost så alla får ta del av detta. Så intressant. Detta är absolut något jag behöver höra just nu!

    SvaraRadera
  3. Påsken kollektiv, pingsten individuell?

    Jag tycker att jag kan ABC men när Wright pratar om att vi tappat bort somligt, och allt kom att handla om att komma till himlen, blir jag förvirrad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt sant! Vulgärversionen av all slags tro är väl detta att bara "den eviga själen" räknas och allt som är kropp är lägre värderat av både Gud och människor. Endast den jättelånga eviga evigheten är värd vår möda. Livet här och nu ska slarvas bort och ägnas ett förstrött intresse,om ens det, eftersom det som väntar i framtiden är det enda "riktiga" livet. De buddhistiska munkar som börjar balsamera sig själva 3000 dagar innan de dör, och ligger begravda före sin fysiska död,tar ut denna tankefigur till sin extrem.https://www.arcdoc.se/se/om-mig/media/magstarkt-sj%C3%A4lvmumifiering-31138378

      Många kristna asketer har på liknande sätt låtit döden ligga i förgrunden, snarare än detta enda liv som vi känner, för att poängtera att detta sätt att leva är felaktigt brukar berättas en historia om en munk i Ryssland som sov i sin kista och vägrade stiga upp tills landet blev invaderat då när döden var nära , flydde han ur sin kista från fiendearméerna.

      Har detta verkligen hänt, eller var det bara ett löjeväckande exempel för att inte bli en sådan där japansk munk? Eller västkyrklig dito?

      Jag tänker att allt finns och säkert har någon kristen asket kommit på samma idé som de japanska munkarna eftersom den samlade kristna förkunnelsen på detta område varit väldigt gnostisk och buddhistisk. Precis som du säger är det först nu som kyrkan börjar säga: "I beg to differ!" när de övriga religionerna menar att livet här är ganska onödigt, ja till och med ovärdigt. Det finns en del i evangelierna om att

      Samtalet kom mig att tänka på hur jag och mina vänner ville ändra på påskseden att åka till fjällen och helt strunta i alla gudstjänster efter skärtorsdagsmässan (bland hardcore-kristna, "normalt folk" öppnar sina påskägg så fort det blir påsklov och åker till fjälls utan minsta antydan till gudstjänst)genom att ha en påskotta som avslutades med sång och dans på kupoltorget mitt i Kiruna. Men eftersom staden är helt övergiven under påsk var det nog ändå ingen som såg oss. Kul var det i alla fall. Men ganska snabbt blev jag ensam om att älska denna gudstjänst-jag tror det var tiden. Få människor är lika morgonglada som jag.

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  4. För det är ju liksom vulgärversionen av kristen tro. Att det är vad det handlar om.

    Men något riktigt grundligt tillbakavisande av den vulgärversionen har jag aldrig hört. Är det vad man får här, om man lyssnar ordentligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt sant! Vulgärversionen av all slags tro är väl detta att bara "den eviga själen" räknas och allt som är kropp är lägre värderat av både Gud och människor. Endast den jättelånga eviga evigheten är värd vår möda. Livet här och nu ska slarvas bort och ägnas ett förstrött intresse,om ens det, eftersom det som väntar i framtiden är det enda "riktiga" livet. De buddhistiska munkar som börjar balsamera sig själva 3000 dagar innan de dör, och ligger begravda före sin fysiska död,tar ut denna tankefigur till sin extrem.https://www.arcdoc.se/se/om-mig/media/magstarkt-sj%C3%A4lvmumifiering-31138378

      Många kristna asketer har på liknande sätt låtit döden ligga i förgrunden, snarare än detta enda liv som vi känner, för att poängtera att detta sätt att leva är felaktigt brukar berättas en historia om en munk i Ryssland som sov i sin kista och vägrade stiga upp tills landet blev invaderat då när döden var nära , flydde han ur sin kista från fiendearméerna.

      Har detta verkligen hänt, eller var det bara ett löjeväckande exempel för att inte bli en sådan där japansk munk? Eller västkyrklig dito?

      Jag tänker att allt finns och säkert har någon kristen asket kommit på samma idé som de japanska munkarna eftersom den samlade kristna förkunnelsen på detta område varit väldigt gnostisk och buddhistisk. Precis som du säger är det först nu som kyrkan börjar säga: "I beg to differ!" när de övriga religionerna menar att livet här är ganska onödigt, ja till och med ovärdigt. Det finns en del i evangelierna om att

      Radera
  5. Magnus Malm talar ofta kring detta utifrån att Jesus är 100%männsika och 100% Gud. Han menar att denna "evighetslängtan" är gnostisk och en fiende till kristen tro som står för något helt annat. Där hittar du nog ett tydligt vederläggande av denna vulgärversion av kristendom.

    Vid ca 50 minuter pratar en man om att Anden var det som förvandlade personerna. Jag tänker att det Halldorf menar är just detta. Fienden var besegrad av Jesus på korset, folket var befriat genom uppståndelsen och genom Anden började de kristna, var och en, leva detta uppståndelseliv. NT Wright menar ju att tro i den enskilde alltid är en frukt av den Heliga Ande.

    SvaraRadera