Det här med människan som rå Psaltaren 8

För körledaren. En psalm av David.

Herre, vår härskare,

väldigt är ditt namn över hela jorden.

Jag vill besjunga din himmelska prakt

med ett barns, ett dibarns mun.

Du har rest ett värn mot dina fiender

för att betvinga ovän och hämnare.

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,

månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,

en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,

med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk,

allt lade du under hans fötter:

får och oxar, all boskap,

och markens vilda djur,

himlens fåglar och havets fiskar,

allt som vandrar havets stigar.

Herre, vår härskare,

väldigt är ditt namn över hela jorden.

Jag tjatar om detta med att vi människor , alla människor, är rån. Vi är bergsrån, skogsrån, ängsrån och havsrån , ja världsrån. Men till skillnad från sagornas huldror och skogsrån gör vi inte vårt jobb. Ett rå är en råda, en som råder över sitt område. Det omRÅDE som rådan har hand om är egentligen också själva råets väsen. Utan berget skulle inte bergsrået kunna existera och så är det med människan i stort. Självklart. Banalt. Truismer. Ja, men varför fattar så många inte att det är så?

Många vägrar vara huldran som vaktar sin skog mot allt ont och i stället för att vårda sig om boskapen protesteras det mot veganmat EN DAG i veckan så djuren måste fortsätta plågas i köttfabriker. Hat möter inte bara djuren utan också dem som vill vara rådor. Hur kan det exempelvis ens förekomma att både vuxna och barn mobbar ett barn (Greta ) som tar sin uppgift som klimatråda på allvar? Jag ser det som Psaltaren säger: det finns ovänner och hämnare. Det finns de som absolut inte vill göra sitt jobb som skogsrå utan i stället plundrar skogen , kanske pga kortsiktig vinst i pengar, men alltför ofta ser jag en ren ovänskap och hämndgirighet.

Är det verkligen så att mannen som kalhögg "sin" skog av rädsla för att skogen, pga sin höga ålder och sällsynta orkidéer, skulle bli reservat ens kortsiktigt "tjänade" på sitt illdåd? Blir naturområden reservat får "skogsägaren"en stor summa pengar som motsvarar områdets marknadsvärde, den gamle mannen detta handlar om skulle leva ett mycket gott liv fram till sin död och hans arvingar skulle inte heller lämnas svältande i dragiga backstugor. Han hade bara bestämt sig för att hämnas "naturmupparna", oklart vilka det är.

Hans nästangudalikhet använde han till att skövla den skog där han var skogsrå. "markens vilda djur, himlens fåglar", orkidéer och grodor som han skulle råda över svek han i sin ovänskap med den som skapat honom till skogsrå. Jo, mannen finns på riktigt, jag har själv pratat med honom, sett hans skog före och efter, vandrat i den före och efter, jag kan lugnt säga att den delen av skapelsen nu "ropar som i födslovåndor. "

I större eller mindre grad har vi alla del i denna synd , denna maxima culpa; vi abdikerar från att vara skogsrå, bergsrå eller sjörå varje dag. Vi vill inte kännas vid att vårt väsen är skogen, berget, öknen, havet, sjön. Vi struntar i att vårt uppdrag är att råda här och hämnas på någon obestämd genom att låtsas vara något annat än naturen genom att bli dess rånare i stället för dess rå. 

 Det låter hopplöst men16-åringar som påstår sig HATA 16-åriga rået Greta är kanske inte ännu helt genomusla. Jag vet att mannen som skyndade sig att skövla sin skog när någon talade om sällsynta orkidéer i den inte är genomrutten. Linjen mellan ont och gott går rakt igenom oss var och en. Och hoppet som bär mig är att det finns ett val vi kan göra, som slutet av Johannes uppenbarelse skriver om i detta hoppfulla eko av Psaltaren 8:

Upp. 14:6-7: Och jag såg en annan ängel flyga över himlens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk, och han sade med hög röst: ”Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.”

Här är jag Bergsrå sedan barndomen, Puimunen i Jukkasjärvi. Bilden tog jag en dag i juni för 8 år sedan.