Enhetens språk. Panelsamtal 5/10 2019

Med utgångspunkt i Martin Lönnebos bok Religionens fem språk och främst det särtryckta sista kapitlet "Enhetens språk" samtalade Patrik Hagman, Syster Sophie OP, Liselotte J. Andersson, Susanne Carlsson och Peter Halldorf (moderator) om kristen enhet.

Patrik Hagman: Jag tycker mig se en backlash mot kristen enhet just nu, liksom nationalism och identitetspolitik dominerar utanför kyrkan just nu.

Syster Sophie: Enheten finns redan, gå in i den! Olikheterna ryms i själva treenigheten då ryms de också i kyrkan.

Liselotte J. Andersson: I Martins boks sista kapitel, "Enhetens språk", landar han i korset. Då var det 70-tal och den karismatiska väckelsen som kom i alla samfund, inte minst de historiska "gamla" kyrkorna, Anden aktualiserades. har vi nu börjat tappa detta? Har det blivit för andefattigt?

Susanne Carlsson: I England, Anglikanska kyrkan, har jag en biskop som ser enheten i stiftet som viktigare än att få fram sin åsikt. Att ena gruppen är viktigare än att få fram det jag tycker. Han frågar sig vad som är bäst för alla? Kan vi tänka enhet? Att tänka på det som är bäst för gruppen.

Peter Halldorf: Vi kommer in på att biskopens tjänst är enhetens tjänst.

LJA: Biskopens tjänst är lyssnandets tjänst och det praktiska hjälpandet. Det anses vara otidsenligt att behöva vara beroende av andra. Att bära bördan av den andras frihet.

S: Vi kan inte komma ifrån att Gud gav oss en synlig symbol för enhet; Petrus (här räcktes en del viftande händer irriterat upp i luften i den ca 200-hövdade skaran, men Peter Halldorf ignorerar dem) jag har ibland varit priorinna och det är en tung uppgift, det handlar om att lyssna inte bestämma. Som priorinna måste jag vara lyhörd för gruppens vilja. Det handlar mycket om möten och mycket om lyssnande med målet att nå samstämmighet. Priorinnan ska värna om enheten och samtidigt skydda från grupptryck mot enskilda. Ekumeniken löser inte detta. När folk kommer till klostret kan man som priorinna ofta tänka: "Peace is for the guest."

PH: Rowan Williams är antagligen världens bästa teolog just nu. Ändå fick han anstränga sig som ärkebiskop och sa: " De får hata mig men jag ska hålla ihop kyrkan." Det är svårt att se att han gör fel med denna prioritering. Människan är ofta ointresserad av att enas. Vi har glömt hur man ser sin fiende i sitt eget perspektiv. Vår tid lever av konflikter också i kyrkan ser det ut så. Vi måste återupptäcka egenvärdet i enhet.

PHalld: Det handlar om att lyssna till motståndaren. Biskop Martin sa om Pilgrim när vi startade den: "Låt oss försöka hålla polemiken utanför vår tidskrift." Ett sätt är att säga "det ligger något i det du säger " till sin meningsmotståndare.

PH: Tomas av Aquino utvecklade ju metoden att ta motståndarens argument och ta fram den bästa formen på argumentet. Först efter detta ska man argumentera för något ännu bättre.

SC: Jag vill citera Ignatius av Loyola: " Vi ska var mer benägna att rädda vår nästas utsaga- om det inte går ska vi korrigera den med kärlek." I gemenskaper har vi problem med andra hela livet. De som har problem med dig ska du vara mycket med, enligt Ignatius, eftersom vi lär oss mycket av dem.

S: Tomas skrev ju sin Summa-hela teologin för att förstå allt i grunden- utan att fastna i känslor av kränkthet. Med intellektuell klarhet och disciplin i tänkandet undviks konflikter. Intellektuell klarhet var Tomas sätt att komma vidare utan onödiga konflikter.

PH:  Tomas argumentationsteknik verkar nästan omöjlig. Men det gick nog eftersom sanningen var tydlig för honom. Med forskning och samtal skulle alla till slut se vad som var sant. Idag är sanningen inte lika självklar. Känslor kompenserar att vi inte kan resonera oss fram till sanningen. När vi inte har någon idé kommer maktargument, känsloargument i stället. Även om vi har samma strävan som Tomas att nå fram till sanningen.

LJA: Ylva Eggehorn sa : " förkunnelse är dels kunskapsförmedling, dels närvaroförmedling." Den måste lyckas adressera oss djupast där inne där det är fullt av sår och längtan. Vi måste ha Jesus i centrum då kommer vi nära varandra. Gunnar Edman sa: "Den som är rik har råd att vara generös. " Det är inte likgiltighet  utan insikten att vi hellre ska vinna en människa än en diskussion. Som när mitt samfund diskuterade samkönade vigslar. "Försök framförallt att bli vän med den som inte tycker som du." utifrån vänskap har man andra förutsättningar att närma sig varandra.Enheten står på spel när vi konkurrerar med varandra: frågorna - Vem är mest andlig? -Vem jobbar mest? leder ingen vart. Vi ska hitta varandra istället.

S: Generositet finns i gamla klosterregler som säger att den som ger sig först har vunnit.

PH: Varje kyrka/samfund borde ställa sig frågan :på vilket sätt har just vi glömt bort Jesus? Denna fråga bör vi ställa inför varje ekumeniskt samtal.

PHalld: Enhetens språk kan sägas vara liturgins språk, det är det mest universella språket vi har.

PH: Varför är liturgi så svårt? Är det kanske så att vi måste avlära oss saker för att ta oss till oss den. Har man lärt sig den som barn går det bättre.

S: Jag upplever tvärtom att liturgin är ett verksamt språk att nå ut. Människor som söker förstår intuitivt symbolspråket. Klosterlivet får just nu ny fart och blir evangelisationscentraler via liturgin.

PHalld: Det starka beroendet av evangelierna understryks i Enhetens språk som sammanfattas i korset. Korset bryter ner det som skiljer och splittrar-Gud försonar världen med sig själv. Ändå har enhetens språk ett paradoxalt drag av glädje och lätthet.

LJA: Som ett kors ser ut, en famn. Korset säger. "Det är fullbordat." inget kan läggas till. Lättheten finns där.

SC: Vi ska efterlikna Kristus i hans lidande och död och tala in i kyrkan genom att göra som han gör. Inte gapa och skrika utan tyst säga det som behöver sägas. Vi behöver inte hävda oss eller stå på oss.