Klassförakt

Johan Hakelius har jag följt i många år. Han är rolig, han har tecknat serier, han är allmänbildad och han bär skräddarsydd tweed. Han är lite av en svensk, därmed blek, kopia av Roger Scruton. Och så är han Spanare i P1. Ofta håller jag inte alls med honom, speciellt nu när han på äldre dagar blivit SD-kramare. Jag ser hans anglofila konservatism som naiv och oförarglig. Men aldrig har jag blivit direkt arg på honom. Förrän nu.

Jag vet inte vem Jens Ganman är, eller rättare; jag visste inte vem han var. Nu vet jag. Genom Johan Hakelius bloggkrönika i Fokus. Jag tog då reda på mer om denne "årets svensk". Han har gjort sig känd som en man som i populistisk anda (dvs "jag vet vad alla riktiga svenskar tycker"/"jag vet vad vanligt folk egentligen gillar") lägger ut sk.humor som är rasistisk både mot svenskar och andra på sociala medier. Riktiga svenskar vill nämligen, enligt Ganman, dricka hembränt i en EPA och lyssna på Eddie Meduza. Att ha fotbollslag med barn av blandat ursprung ser han som ett avelsexperiment av doktor Frankenstein. etc, etc i samma stil. Johan Hakelius menar att all kritik mot detta val och denne "humorist" är elitistisk. Vanlig arbetarklassisk icke-elit gillar Ganman, enligt Hakelius expertanalys.

Jag tillhör sannerligen ingen elit. White trash är nog den bästa beskrivningen av min fattiga uppväxt. Vi var inte ens coola nog att vara fattiga pga droger och kriminalitet hos föräldrarna. Nej, vi tillhörde istället den mest föraktade gruppen i fattig-Sverige: läsarna. De svagsinta som ber i stället för att slå ner folk med järnrör. De löjeväckande som  sjunger "Någonstans bland alla skuggorna står Jesus" när livet är tufft i stället för att gå till socialen och "kräva sin rätt". De som bara gick i ärvda omoderna kläder. De egendomslösa utan maile att åka till på lediga stunder. De utstötta pluggisarna som till och med lärare mobbar.

Farmor växte upp med förbud att tala annat än svenska på skoltid och hennes pappa var stolt syndikalist och medlem i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Han söp inte bort sin lön. Han var Östlaestadiansk predikant, han kunde stämma blod och bota med bön i Jesu namn och blod. Han kallades nåjd och satt med i fattigvårdsstyrelsen för Socialdemokraterna. Farmor beskrev honom som genomsnäll. Han var gruvarbetare i Tuolluvaara , TGA, och hade pengar över just på grund av sitt leverne så han betalade farmors pianolektioner.

Farmor jobbade som tidningsbud och på posten, på helgerna spelade hon orgel på gudstjänster. Hon spelade Jokkmokks-Jokke, Lapp-Lisa och Bach. Farfar var elektriker och senare blev han kyrkvaktmästare, men jobbade in i det sista också med att reparera elektriska hushållsapparater åt Domus- Interiör. Han rimmade när han samtalade med folk och blev därför intervjuad av Pekka Artto i Norrbottensradion. Farmor och farfar hade det alltid knapert. De fostrade min pappa och faster i ett dragigt hus utan rinnande vatten och avlopp mellan kyrkogården och soptippen. På gångavstånd låg det enda slumområdet i Kiruna kommun, med hus byggda av överblivet material uthyrda av byggmästaren själv, det något "svagsinta" originalet Kemal Pascha, där farmors moster och hennes man bodde. Pappa lekte med kaninerna som Kemal Pascha födde upp till mat. Pappa gick sju år i skolan där han skallmättes och sedan blev han postis och latsbilschaufför. Han dog utfattig men med huset proppfullt av böcker.

Mormor tvättade åt "fruarna", städade sportklubbens utrymmen och var hembiträde hos en ogift "fru" från Norge. Morfar jobbade på sågverk. Han både rev och byggde hus, även sitt eget på stadsplanen. På fritiden var han söndagskollärare. Mormor sydde kläder. De lyckades få ett barn utbildat och arbetande åt LKAB, men de övriga sex blev inte så privilegierade. I Kiruna är gruvarbetarna en arbetarklassens adel och liksom hos adeln ärvs privilegierna. Att komma in där på annat sätt var (och är) nästintill omöjligt utan utbildning. Mammas syskon blev hantverkare och låglönetagare, mamma blev hembiträde, sedan städerska och avancerade till fastighetsskötare och församlingsassistent i kyrkan. Hon dog utfattig två år efter pappa omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

När jag gick ut gymnasiet var det länge sedan det betydde något speciellt. Men i min släkt var jag först att "ta studenten" (några hade dock fixat realen som unga eller i vuxen ålder på komvux) och stoltheten var stor i familjen. Farmor köpte mig en studentmössa fast jag tyckte det var onödigt eftersom jag tyckte att det inte var något, alla gick ut gymnasiet, en del utan fullständiga betyg. Någon riktig studentexamen fanns inte. Jag fick inget fast heltidsjobb men hade fyra olika som jag kombinerade året runt, nästan dygnet runt. Min äldste son tog över mitt arbetarjobb när jag var föräldraledig med hans lillebror och fastnade där, sedan flyttade han söderut, blev svetsare, blev arbetslös, startade Taxi-firma, svetsade ännu mer för att hålla firman vid liv, brände ut sig och pluggar nu till vindkraftsingenjör i Umeå. Han är medlem i Facebook-gruppen "Raggare mot rasism".

Min mans släkt har en liknande bakgrund. Att hitta mina klasslikar i modern litteratur var  däremot omöjligt tills jag stötte på Lilian Ryds Vi åt aldrig lunch.  Vi är en osynlig grupp i Sverige; för fattiga, för hederliga, för kristna, för långt ut i periferin, för grå för att räknas. Vi tillhör underklassen i så många avseenden att jag inte kan räkna dem alla. Jag kände alltså ändå inte till Jens Ganman. Jag tycker dessutom att hembränt i en EPA låter som exotisk tragik och fotbollslag med både lintottar, svarthåriga, fräkniga och mörkhyade barn är något alltigenom eftersträvansvärt och vackert i min värld. I min trespråkiga tokkristna trashiga blandrasvärld.

Vem föraktar min samhällsklass egentligen? Martina Montelius som tycker att Ganman är en skam som Årets svensk eller Hakelius som godmodigt skrockande vill värna min samhällsklass rätt att dricka hembränt i en EPA, hata etnisk blandning, rösta på SD och skratta med Jens Ganman?