1 Mos 12: 5-9 När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.
När jag skulle fylla femton år önskade jag mig en prenumeration på Nytt Liv som sedan blev Trots Allt och sedan kom Pilgrim som blev min följeslagare och kommer så att förbli så länge den ges ut. I Nytt Liv, då för länge sedan, läste jag om vad dessa verser betydde: att Abram byggde altaren åt Herren mitt i kultplatserna för andra religioner.
Då och då känner jag hur något slår an på ett särskilt sätt i mig. Detta var en sådan gång. Sedan dess har jag strävat efter att bygga altaren vid världens alla orakelterebinter. Jag har nu stött på ett sådant altare. En okänd människa har byggt ett altare åt Herren på oväntad plats. Och vilken glädje och välsignelse denna okända "Abram" skänker mig varje söndagkväll när mitt Yogapass på TC avslutas och är som tyngst innan det är dags för Död mans position.
Det tog ett tag innan jag hörde orden ordentligt pga att passet är så tungt och komplext just då. Men redan första gången tyckte jag mig höra min kärastes namn. Jag lyssnade mer uppmärksamt nästa gång och blev mer säker på min sak. Till slut hade jag lyckats pussla ihop många textrader och lärde mig fraser utantill för att leta upp sången på nätet. Det är verkligen en sång att vila i. En tillbedjan att landa i. En lovsång att sjunga när kroppen är fullständigt närvarande.
Sången visade sig heta "Mountain" och är den första Hillsonglovsång jag hört (som jag vet är en Hillsonglåt). Ja jag vet. Det låter som om jag bor under en mossig sten. Inte riktigt, men nära. Jag bor i skogen, omgiven av gamla böcker och alla årgångar av Pilgrim. Jag sjunger mycket men populärmusik är inte min starka sida. Så bra tänker jag, att jag fick höra Hillsong på detta välsignade sätt på en plats där jag inte väntat det.
Till historien hör att min pappas bästis var kyrkoherde och konstnär. Liksom pappa var han djupt förbunden med fjällen. Han menade att alla behövde ett Sinai berg för sin andliga hälsas skull, hans heter Kaisepakte, hans och pappas vänskapsberg heter Haukivárri och sedan jag var liten har jag ett eget litet berg, Puimunen. Aron och jag har också ett berg i Pite älvdal. Pappas vän kyrkoherden är nu död men Kaisepakte står kvar. Pappa är också död men Haukivárri finns kvar. När jag inte lever längre kan Aron ändå klättra i vårt berg. Bergen finns oavsett oss men vi får alltid återvända till dem. Och i årets andaktsbok Inte långt borta från någon enda av oss påminner Liselotte J Andersson om bergen 19 februari:
Guds rättfärdighet är som väldiga berg, säger skriften, och Gud lovar att om än bergen viker bort ska Guds nåd inte vara lika lättflyktig. Den omgivning vi växt upp med är ofta med och formar vår gudsbild. Så vad berättar bergen om Gud? De är ju hårda och ointagliga, berg behöver besegras. Samtidigt har diktaren rätt som skriver: "Det vackraste i bergen är en ömhet, så outsäglig att den blott kan anas."
"Mountain" blev alltså för mig en trippel kärlekssång: dels där och då en hälsning från en okänd "Abram", liksom en uppmuntran inför mina egna altarbyggen och, mest av allt, bevis på Guds omsorg som aldrig sviker. Alla som bygger altaren vid Orakelterebinter får alltså en
uppmuntran. Dessa bloss av tillbedjan på oväntade platser leder
obevekligt hem. För oss trötta själar betyder det ...allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar