11 april 1979 och Påskafton 2020

Den 11 april 1979 vann tanzaniastödda Ugandiska frihetsarmén (UNLA) över Idi Amins styrkor som mestadels bestod av libyska soldater efter ett års krig som börjat med att Idi Amin annekterade den norra Kagera-regionen i Tanzania. Tanzaniska och UNLA-styrkor intog denna dag Kampala där motståndet var svagt, deras största bekymmer sägs ha varit att de saknade kartor över Kampala. Idi Amin var en mycket hatad diktator som blivit mer och mer blodtörstig, paranoid och bisarr de närmast föregående åren. Han flydde förstås landet och levde resten av sitt liv i Saudi-Arabien.

I stället för Amin fick Uganda nu tillbaka sin förre president Milton Obote som levt i exil i Tanzania sedan Idi Amins libyska trupper avsatt honom. Han blev nu landets befriare på samma sätt som Tengil i Bröderna Lejonhjärta, dvs en ny diktator. "All makt åt Obote, vår befriare!". 2005 blev Uganda äntligen någorlunda demokratiskt med ett flerpartisystem och fria val.

När jag första gången kom till Östafrika var det till nordvästra Tanzanias Biharamulo-distrikt där kriget ännu märktes genom överfyllda barnhem och kvarvarande ugandiska flyktingar. Ca 20000 flydde landet tillsammans med Milton Obote 1971 och ju mer Idi Amins förtryck mot befolkningen ökade desto fler flyktingar kom över gränsen i norr. Berömd utomlands blev väl mest Amins fördrivning av alla ugandier med indiskt ursprung. Många av dem flydde till Tanzania där det redan fanns en stor indisk-afrikansk befolkning. Östafrikas restauranger är ofta indiska av högsta kvalitet och filmerna är oftast från Bollywood, inte Hollywood eller ens Nollywood.*

Tanzania var den plats på jorden där jag genast kände mig hemma, jag som alltid känner mig som en oönskad främling överallt. Det märkliga är att vi är så många som upplevt detta hemmahörande. Hur kort vår tid i Afrika än varit har den perioden definierat oss som människor mer än mycket annat. Karen Blixen är bara ett av otaliga exempel där den afrikanska erfarenheten blev avgörande. För henne blev den tiden lika kort och avgörande som rallarepoken blev för Malmfälten. Jag minns ännu inledningsorden i filmen med Meryl Streep i rollen som Blixen: "Once I had a farm in Africa." 

Det nyss avslutade kriget, detta var vintern 1979-1980, märktes alltså men det var inte den överväldigande katastrof som krig ibland kan vara. Troligen för att ingen fanns kvar på förlorarsidan. Ytterst få, väldigt militanta, jihadister följde med Amin ut ur landet. Soldaterna från Libyen återvände förstås dit. Ingen saknade boxningsmästaren och muslimen Amin och hans storhetsvansinniga drömmar om en stormakt kring sig själv i Uganda.

När jag återvände till Östafrika senast var det inte till Kenya eller Tanzania utan just till Kampala i ett skolutbyte mellan kommunerna Kalix och Kampala. Kampala var nu en vanlig afrikansk storstad med fattiga och rika sida vid sida. Extrem terrorkontroll råder överallt, väskor och kläder visiteras när man passerar den välbevakade porten in till hotellen där rika (som vi svenskar) bor. Islam har inte blivit mindre militant under åren mellan Idi Amins regim och nutiden. Krigen har inte tagit slut i östra Afrika. Men nu är Uganda landet man flyr till. Uganda har till och med fått beröm av FN för sitt flyktingmottagande. Jag tycker ju Sverige kunde lära av detta lilla land hur man på ett värdigt sätt tar emot människor på flykt.

I Tornedalen finns bördig jord och övergivna gårdar. När de gamla dör vill ingen ta över pga det mödosamma arbete som är vardag på ett småbruk i norra Sverige. Många , framförallt kvinnor, i Afrika och Mellanöstern är vana vid jordbruksarbete. Deras vardag är betydligt mödosammare jordbruksarbete än det som det vattenrika landet i norra Sverige erbjuder. Sedan EU-inträdet har nästan alla jordbruk i norra Sverige lagts ner vilket lett till att Sverige nu inte är självförsörjande med mat. Ugandas flyktingmottagning borde inspirera. men tyvärr vill Sverige aldrig lära sig något av afrikaner. Man framhärdar med en svindyr flyktingmottagning för ett försvinnande fåtal. Ytterligare en effekt av den korkade omedvetna rasism som råder i Sverige.

Corona har stängt ner världen i fysisk bemärkelse. Detta är en lösning på gott och ont. Till det goda hör att mord och våldsbrott i Sydafrika minskar med hundratals procent och luften går att andas i Kinesiska storstäder. Men i flyktinglägren är denna farsot bara hemsk.Kunde vi denna påskafton fokusera en liten stund på andra än oss själva, liksom Jesus gjorde. Vi kan försöka glömma alla våra umbäranden  och i stället fundera på en lösning på att de fattigaste är de som hjälper de fattigaste och de rikaste bara låser in sig med sin rikedom.Efter påskaftonens tunga sorg kommer en uppståndelse med 40 dagars påsk. 40 dagar som förändrade världen. Den som inte tro på det kan ju bara titta på rubriken: 2020. 

Vår tideräkning räknas efter Jesu födelse. Alla andra kalendrar förhåller sig till denna tideräkning. Om man gillar det eller ej kom något nytt med denna försiktiga början. Vågar vi tro på en påsk som förändrar samhället till det bättre efter Corona-fastan?

Varje Påskafton måste jag lyssna till och sjunga med Ruht wohl ihr heiligen Gebeine avslutningskoralen i Bach Johannespassion:

Billy Butt, den ökände musikproducenten, tillhör denna grupp indier och skrev en insändare 2003 i vilken jag håller med om varje ord (men han glömmer bort att nämna de indier som flydde inom Afrika) om denna humanitära katastrof: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0EQpeg/vi-glommer-inte-idi-amin