Sent i oktober

Nu är det lov för ungdomarna, Allhelgonalov sa vi när jag var en av de som hade lov, nu försöker många med mig lansera namnet Läslov. Men för mig är det allhelgonatider speciellt som min pappa dog för sju år sedan just en fredag före detta lov. De elever jag skulle ha den morgonen ligger mig extra varmt om hjärtat för alltid, 16-åriga byggelever som inte alltid var de lugnaste och snällaste tvärtom, visade hänsyn och värme och beklagade sorgen med just de orden när jag mötte dem i affären. De vet nog inte, jo kanske någon av dem, hur mycket de kommer att betyda för mig i resten av mitt liv. Jag mötte så mycket värme och deltagande av så många men det var denna oväntade omtanke som ger mig mest hopp i denna mörka tid när man ännu envisas med att beröva oss daylight saving time, just när den behövs som allra mest. 

 

Lovet kom och med det var det lättare att ta ledigt en stund, åka till Lannavaaras kloster med min vän. men jag ville inte stanna där länge, bara över natten, jag ville vara nära mamma. Att pappa dog när han gjorde det förde med sig att vi hade ljuständning för honom två år i rad i kyrkan. Dödsfallet hann inte registreras officiellt till 2013 års Allhelgonagudstjänster. Vi var förstås i chock men den gemensamma minnesgudstjänsten bäddade in oss i varma filtar mot mörkret och snöslasket. Nästa år var det pappas tur att nämnas vid ljuständingen och året därpå, 2015 fick vi tända ljus för mamma. Det hjälps inte att jag vet att vi lever både i tid och evighet samtidigt. Sorgen är lika påtaglig ändå. 

 

Tidens modefilosof, Martin Hägglund-litteraturvetare i USA men född i Sverige, påstår då att jag inte tror som jag gör utan han kommer med sina totalitära anspråk på att veta bättre än jag själv om min tro. Han menar att jag inte fattar att jag inte tror på evigheten. Han "vet" att eftersom jag vill leva ett gott liv och göra världen så bra jag förmår är jag ingen kristen utan tror i stället på det han presenterar i This Life som det bästa alternativet för alla: ateistisk demokratisk socialism. 

 

 Det retar mig mer än jag borde bli retad. Men sent i oktober är jag skör och mindre tolerant mot totalitära anspråk. Jag har aldrig kunnat med folk som säger: "ja, det märks att du är född i jungfrun" eller de som oombedda ger mig sin psykoanalys av mig och andra människor de aldrig ens pratat med. Freud retar mig med sina tvärsäkra påståenden om vad människor "egentligen" menar, vad som "egentligen" driver oss, fast han själv så uppenbart var fast rotad i just sitt lilla segment av tiden på en pytteliten del av planeten: Wiens övre medelklass med sina livshotande traditioner av att lägga locket på misshandel och andra övergrepp mot barn.

 

 Freud var alltså österrikare och dessutom sekulär jude. Det påverkade helt klart psykoanalysen. Hägglund är en tydligt protestantisk ateist men försöker framställa sig som helt fristående från all religion. Därmed ger han sig själv den intellektuella rätten att bunta ihop Dalai Lamas gnostiska tankar kring kroppen med CS Lewis sorg efter hustrun Joy för att kunna dra exakt alla trossystem, utom hans eget,över en kam. 

 

Jo, sent i oktober orkar jag inte med intellektuell ohederlighet och fördömanden utan minsta ansats till att vilja förstå andra. Hägglund borde jag vara mer sympatiskt inställd till än tex Margareth Thatcher men jag får exakt samma vibbar av hans demokratiska socialism som av hennes benfasta tro på att kapitalliberalismen var "den enda vägen". Det var den inte. Hon, och många med henne, gjorda tokiga val som lät kapitalet löpa amok och försätta världen i ett tillstånd av ökande fattigdom och klassklyftor i de länder som haft fungerande välfärdssystem utan förödande revolutioner; som Storbritannien ,Sverige och Västtyskland. I de andra länderna förnyades slaveriet och nådde sin mest raffinerade form: slavarna betalar själv för resan till slavhandeln och blir så skuldsatta för livet hos slavägaren som inte ens tar det rudimentära ansvar för sina slavar som de gamla slavägarna gjorde. 

 

Hägglund står för den motsatta politiska visionen, men han är lika övertygad om lagbundenheten: det kommer att ta tid att införa hans demokratiska socialism, men till slut blir det så.Men han har inga tydliga idéer om hur detta ska gå till i praktiken. Hägglund har också en mycket grund och illa genomtänkt religionskritik som går ut på att bygga en halmdocka som ingen troende känner igen sig i. Jag är säker på att Dalai Lama inte heller gör det. Kristendomen buntas ihop med vår huvudmotståndare gnosticismen och polyteistiska hinduer med hypermonoteisterna inom islam. Till och med judendomen fördöms av Hägglund trots att denna religion i generationer bars av människor som inte trodde på ett liv efter döden och, på samma sätt som de flesta kristna, ser ett hederligt liv i jordisk praktik som det centrala i trosutövningen. 

 

Alla dessa enda vägars politik, Thatchers såväl som Hägglunds, som bara leder till en passiv acceptans av orättvisor tills deras utopiska lyckoland uppstått av sig själva är ju väldigt lik den religion som Karl Marx kritiserade som "ett opium för folket". Han hade mycket på fötterna där, till skillnad från Hägglund som verkar ha svårt att både tolka och förstå texter från andra ideologiska källor än sin egen, trots att han är just litteraturvetare. Men Marx hade rätt; ofta talade präster om för fattiga att de skulle hålla sig lugna och invänta den rättvisa domen efter döden på hans tid. 

 

Det finns naturligtvis något mycket sunt och själavårdande i vetskapen: "Ty den fattige är ej för evigt glömd, de förtrycktas hopp inte borta för alltid. Herre, grip in! Låt inte människor ta makten! Ställ folken inför din domstol!" Men att ställa detta hopp om rättvisa som ett istället för att agera här på jorden är bara gnostisk rappakalja som leder till all slags ondska: kristna som har slavar, kristna som röstar på Donald Trump, kristna som inte står upp för sina egna mänskliga rättigheter. Tur då att de flesta kristna genom alla tider, i de första kristnas efterföljd, inte gjort så utan påverkat samhällen i en mer rättvis, fredlig och människovänlig riktning precis som klassisk kristendom lär. 

 

Sjukhus, skolor, universitet och folkrörelser har alla sprungit ur kristendomen så även om Marx kritik var rättvis, var den bara delvis rättvis. Trumpanhängare existerar men det är fler som hängivet gör det rätta i Jesu namn. Denis Mukwege tar sin tro på största allvar, Frälsningsarmén likastt nämna två exempel. Marx bortsåg också ifrån att tron på en kommande rättvis dom fungerade så att slavskeppare omvände sig och blev slaverimotståndare. Medeltida länsherrar byggde kloster som var detsamma som skolor, barnhem, sjukhus och fattighus, just med tanke på en kommande rättvis dom. 

 

Det är alltså inte bara ett hopp för de fattiga att Bibeln ständigt tar de fattigas parti, det är också en hämsko på de rikas roffarmentalitet. Det är ju de rika förtryckarna som ska dömas enligt Bibeln. Marx "glömmer" detta faktum. Kanske för att fler och fler rika inte längre fruktade Guds rättvisa dom i Marx London. Men trots allt är Marx religionskritik mer välgrundad än Hägglunds. Kan det vara för att Hägglund lever för långt borta från den misär som Marx såg omkring sig varje dag i industrialismens London? Hägglunds enda liv förutsätter ju att detat liv levs ganska bekvämt och smärtfritt. 

Marx kritiserade också välgörenheten som ett plåster på ett infekterat sår, ett sår som bara rättvisa kan hela. Men Hägglund tycks inte fientligt inställd till "aktivism", som välgörenhet ibland kallas idag (utan att all aktivism är välgörenhet). Hägglund och jag har ju en längre historia att studera nu med fler nyanser än den Marx stötte på. Vi har sovjeterna och Pol Pot, fascism och nazism att komplettera med. Vi har också FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och påven Fransiscus. Därför är det så underligt att Hägglunds religionskritik är så lam: ytterligare en halmdocka att bränna där de flesta troende i världen glatt skulle bidra till bålet utan att alls känna igen sig i den prasslande figuren. 

 

Jag har något annat som Hägglund också tycks sakna: anhöriga som är goda kristna förebilder. Mina föräldrar var inte alls ointresserade av att göra denna värld bättre, väl medvetna om att det vi inte hinner nu kan nästa generation fortsätta med och till slut kommer fullkomlig rättvisa när evigheten och tiden möts. I en recension av Hägglunds bok uttrycker sig recensenten :

I Hägglunds värld är utopin inte en framtida horisont, utan en radikal betoning på nuet. Ingen nåd finns i oändligheten. Det skär mot andra möjliga uppfattningar, där förmågan att agera ansvarsfullt beror av en förmåga att sträcka ut sitt jag i tiden och omfamna också kommande generationer.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång." det var alltid självklart för min släkt och det är det för mig också. Jag ska inte lämna en sophög efter mig, jag vet både att det kommer generationer efter mig på denna blå planet och att evigheten både redan är här men också kommer med helande och rättvisa, precis som mina föräldrar trodde. Mina föräldrars världsbild var betydligt större , öppnare och mer positiv än Hägglunds bergfast rik, medelklassmänniskas själv - och nucentrerade åskådning. Jag sörjer mina föräldrar och längtar efter återseendet. Och jag vägrar låta Hägglund definiera min tro, det gör jag allra bäst själv.

Höst hemma hos oss.