En viktig del av Advent (jag vet detta är inte svensk stavningsstandard men det känns så härligt att vara här så det blir stor bokstav här) är för mig bloggens adventskalender. Hoppas kunna ha den i år också. Extra roligt är det när advent börjar i november för då brukar Sune komma med i namnsdagslängden.
Min morfar hade nämligen båda sina namnsdagar i adventstid om det var en tidig advent, den femtonde har ju Gottfrid namnsdag. Morfar Sune Gottfrid är den som kom från Kalix kommun men tidigt flyttade till Kiruna. Tillsammans med mormor, som föddes i Lappträsk (det i Haparanda kommun) ,var han med och byggde upp Sionförsamlingen i Lappträsk innan de flyttade de till Kiruna och eftersom Helgelseförbundet inte fanns i Kiruna gick de med i Missionskyrkan .
Visst kan vem som helst bli frälst men jag är ändå glad för denna min släkthistoria med hängivna frikyrkliga baptister till morföräldrar och, på pappas sida, likaledes frimodiga östlaestadianer, västlaestadianer och svenskkyrkliga. Att jag är Guds barn beror inte på att mamma och pappa längtade efter barn utan eftersom Gud längtar efter barn. Men min uppväxt bland alla dessa troende människor som alla visade på varsin bit i den stora mosaiken som kyrkan utgör ser jag ändå som en stor tillgång.
Jag slapp vänta på att få lära känna Jesus. Hela mitt liv har jag vetat att jag vilar i den himmelska förälderns famn. Och att tron tar sig många olika uttryck utan att något av dem är fel är en skatt jag fått med mig.
Morfars namn är båda germanska och inte bibliska. Sune betyder helt enkelt son och det är ju aktuellt varje Advents- och jultid. I skrivandes stund lyssnar jag på Händels Messias "Unto Us a Child Is Born, Unto Us a Son Is Given" med Gustav Sjökvists kammarkör i P2s Söndagmorgon.
Ja i år kan jag bara sjunga med i radions rika utbud av adventsmusik och lyssna på gudstjänten som börjar om klockan 11. Fördel: ingen hör hur rösten bryts när jag sjunger utan att kunna hålla gråten stången, jag kan dansa till musiken och jag kan pyssla på här hemma medan jag firar gudstjänst. Detta med gråten har jag verkligen ärvt av min morfar. Han grät ofta av rörelse* som så många män med rötter i nordligaste Sverige. Jag antar att det är laestadianismen som gjort det mer än tillåtet för män att gråta offentligt, men det är nog också genetiskt mina mostrar och morbröder och mina kusiner var/är likadana fast alla inte var/är aktiva kristna.
Det finns också många nackdelar med att inte få gå till kyrkan denna kyrkoårets första dag. Men nu är det fördelarna som tränger fram som en glad strimma hopp. Sällan har jag varit så energisk som denna första Advent snön som återvände i veckan gjorde sitt till. Galopp i snö under stjärnhimmel och fullmåne med fyra glada och friska hästar gör ingen människa dyster. Men jag måste nog också erkänna att alla kvällsaktiviteter som ställts in, speciellt körövningar och annan musikförberedelse , ger tid till återhämtning tillsammans med de kära djuren.
Dagens lucka blir förstås Händels "Unto Us a Son Is Born":
*även när han sjöng tillsammans med mormor, vilket de ofta gjorde till eget ackompanjemang på gitarr och piano
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar