Utanför

 

Johannes evangelium 1: 14-17

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Johannes vittnar om honom och ropar: »Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.«

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.

Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

 Jag läser i Dagen en kulturdebatt , initierad av Olof Edsinger, som verkligen inte är något svammel om perifera nyanser av kristen tro utan den går direkt inpå livet av vad det är att vara kristen: Hur ska kristna förhålla sig till GTs många lagar ? Främst dem i 3 Moseboken, den bok som börjar rakt på sak:

Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet:

Säg till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren, skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från småboskapen.

Om han ger ett brännoffer från nötboskapen, skall det vara ett felfritt handjur. Han skall föra fram det till uppenbarelsetältets ingång, inför Herren, för att vara honom till behag.

Han skall lägga handen på offerdjurets huvud, så att Herren kan finna behag i hans offer och han får försoning.

 När vi läser dessa texter tillsammans tänker jag att det blir nästan övertydligt hur det Jesus gjorde verkligen totalt uppfyllde lagen så den faktiskt inte längre har någon som helst funktion för oss. Det enda som finns kvar är att leva i nåd och sanning. Inte så lätt, det heller ,men det svåra är gjort och det omöjliga slipper vi helt och hållet eftersom Jesus kom med det uppnåeliga till oss, nämligen att bli Guds barn.

Lagen är inte upphävd utan uppfylld. Det är tydligt att ingen annan lag än det dubbla kärleksbudet är relevant från det att Jesus kom till oss. Ja, redan här i Johannesevangeliets första kapitel har nåden och sanningen kommit till oss. Vi lever inte i lagen utan Anden har ristat in kärlekens lag i våra hjärtan som när en man sa till Poirot, eller Miss Marple, "det vore bättre om alla hade en polis med sig så att ingen begick brott ifrån första början." Lagen är aldrig nog, den är inte tillräcklig på minsta vis utan kommer alltid på efterkälken medan nåden och sanningen finns där innan brottet begåtts.

Johannes evangelium slår an detta tydligt från första början och det är ingen hemlighet för ett fåtal utvalda utan en härlighet som kan ses av alla. Lagen är helt och hållet uppfylld, försoningen behöver inte upprepas. Det finns inte en enda lag i GT som en kristen ska följa eftersom hela lagen är uppfylld i och med Anden i oss som är den där "polisen " som inte bara förhindrar brott utan också manar oss till att göra det goda. Lagen skulle hjälpligt hålla oss på nollstrecket så vi inte hamnar på minussidan. Andens lag i hjärtat låter oss sträva mot plussidan, inte undvika det onda utan glömsk av det onda sträva efter det goda.

I de delarna av Dantes komedi som oftast hoppas över: Purgatorio och Paradiso handlar det inte om att undvika onda gärningar utan att sträva mot det goda. Infernos allt trängre tratt  byts ut mot Purgatorios bergsklättring ut och upp. När Dante klättrat uppför skärseldsberget och möter Beatrice i Edens lustgård går han från klarhet till klarhet, godhet till godhet. Ingenting handlar längre om att undvika att begå kriminella handlingar, allt handlar om nya nivåer av godhet, frihet och kärlek.

Intressant är att Dante placerar dessa stadier av högsta tänkbara tillvaro utanför jorden. "Inte konstigt", säger väl de flesta, "pöbeln anser väl att himlen ligger ditåt". Men jag tänker att denna föreställning om att kärlekens totalitet och frihet uppnås utanför är viktig. Vi vill ju så gärna vara innanför. Utanförskap är ett ord som beskriver ett tillstånd att undvika till varje pris. Dante förhärligar i stället utanför. Det gör han i en kristen tradition ända sedan Jesus, som enligt vad evangelierna berättar, aldrig strävade efter att komma in i det allraheligaste innegänget eller den ens in i den delen av templet. Jag tänker på Hebréerbrevet som gör upp med GTs offersystem och lagar:

Heb 10 Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Varning och tröst

Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen

på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss.

Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus.

Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. 

Heb 9

Liksom när det gäller mat och dryck eller olika tvagningar är det fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.

Hebréerbrevet uppehåller sig vid att beskriva offertjänsten i templet, som gjorts onödig genom Jesus,och hur den var organiserad, längre in, längre in, nästa steg kunde färre ta, tills bara en överstepräst stod inför det heliga. Men Jesus gör det motsatta, längre ut sträcker han sig, längre bort, utanför templet,utanför stadsmurarna där han befriar oss och det är där vi ska vara med honom-utanför murarna. Där finns nu det heliga. Vi kan gå in och ut och finna bete eftersom Jesus själv är grinden, som står öppen.

Dante reser till och med utanför jorden för att hitta de fria själarna som inte längre minns sina felsteg, de bara strävar efter det goda. De går in och ut och finner helighet inte i att hänga med innegänget utan i att vara totalt ute. Tillsammans med Jesus. Detta läser jag in i Johannes evangelium. Det är ju också Johannes som skriver vad Jesus ropade högt när han dog: "Det är fullbordat." Nåden och sanningen kom till oss alla, lagen är fullbordad, vi kan gå vidare ut med Jesus.

Utanför  murarna finns friheten. Här Smilla och Hanna.