Det kommer inte som en chock för någon när jag påstår mig tycka om Dante och hans Gudomliga komedi. Ibland fattar jag inte själv varför jag är så förtjust men så läser jag om den och , framförallt, kommer att tala med den om andra som läst och då fattar jag. Texten har så många intressanta vinklar och vrår att upptäcka, det tar aldrig slut. Till exempel får man del av så många människoöden. Speciellt resan genom "Purgatorio" bjuder på små mininoveller och beskrivningar av människor i Dantes egen samtid eller från historien. Jag tänker att Boccaccio, också han från Florens, måste ha inspirerats av dessa mininoveller till sin Decamerone i vilken Boccaccio sägs ha uppfunnit novellen.
En av dem han möter i Purgatorio är Arnaut Daniél som var en occitansk trubadur verksam 100 år före Dante (1150-1210). Han var född på ett slott men beskrivs också som en skojare, jag tänker mig en charmig Klas Klättermus-typ, en man som underhåller men också måste underhållas av sin omgivning för att överleva. Just nu går den nya versionen av "Vår herres hage" och där är lillebror Tristan Farnon ett ypperligt exempel på denna karaktär. Småbröder med ett visst mått av charm blir lätt sådana. De är sällan produktiva i ordinära arbetsuppgifter men världen skulle definitivt vara en dystrare plats utan dem. Vi behöver de här små gynnarna som gör oss till mer än robotar, ja de gör oss till människor med sitt längtan efter att ge oss skönhet i ord och ton. Och detta gjorde Daniél med den äran.
Dante går längre än så, han menar att Daniél är "il miglior fabbro", dvs den bästa hantverkaren. Dante beundrade Daniéls verskonst. Det var Daniél som som uppfann versmåttet sestinen och även sonettmästaren Petrarca beundrade Daniél som hittade på ett eget komplicerat versmått där inget ord rimmar i en strof men varje versrad avslutas med ett ord som rimmar i nästa strofs motsvarande rad. Det påminner ju en del om sonetter.
Någon hävdar också att Daniél var upphovsmannen till Riddar Lancelot of the Lake och alla sagor kring honom. Daniél verkade vid Rickard Lejonhjärtas hov (som var helt fransktalande) och där älskades sagokretsen kring Kung Arthur så det är väl inte helt osannolikt. Det finns dock ingen romansk prosa bevarad av hans hand även om Dante också nämner romansk prosa när han talar om Daniéls verk.
Det var inte bara versmåtten som var komplicerade utan också själva ordvalen. Arnaut Daniél vinnlade sig om att skriva med svåra och oväntade ord, kanske uppfann han en del egna också, vilt som Hildegard av Bingen eller städat som William Shakespeare. Överhuvudtaget verkar Daniél modernistiskt experimentell på samma sätt som till exempel T.S Eliot i "The Waste Land" där Eliot faktiskt citerar Dantes ord om Daniél "Il miglior fabbro" i sin dedikation til Ezra Pound som förresten själv ansåg att Arnaut Daniél var den främsta poeten någonsin.
The Waste Land börjar alltså och slutar med allusioner till Dante, i slutet av dikten citerar Eliot:
Poi s’ascose nel foco che gli affina
Jag gissar att den Akvitanska prinsen också syftar på Daniél. Dante möter Daniél i Purgatorio och detta möte skildras så här av Dante (här skriver Dante på occitanska, det syns verkligen hur occitanska är en slags brygga mellan franskan och italienskan:
- "Er hövliga fråga smickrar mig så,
- att jag inte kan eller vill dölja för er.
- Jag är Arnaut, som gråtande och sjungande gå;
- Ångerfull ser jag de förflutna dårskaperna,
- och gläds åt den lycka jag hoppas på i framtiden.
Ara vos prec, per aquella valor
que vos guida al som de l'escalina,
sovenha vos a temps de ma dolor»
- Därför bönfaller jag dig, i styrkan av detta
- som leder dig till toppen av trappan,
- kom ihåg mig när tiden är den rätta."*
Daniél är inte den enda som ber Dante tänka på hen och minnas hen när han kommit fram till Paradiset eller tillbaks till jorden för att genom böner förkorta hens lidandes tid i Purgatorio. Just när Dante skrev Den gudomliga Komedin hade klockan börjat mäta tiden och föreställningen om den tidsbegränsade reningen i Purgatorio spred sig. Kanske var det Dantes bok som populariserade föreställningen om Skärselden. Och ingen har väl påverkat synen på Inferno mer än just Dante. Så även om han tyckte Daniél var il miglior fabbro var det definitivt Dante som fått störst inflytande på eftervärlden, eller var det egentligen Daniél, han som inspirerade Dante?
Hur som helst får vi inte glömma att Dante skrev fiktion, poesi, fantasy, inte en teologisk avhandling. Livet efter detta lär han oss inget om. Däremot lär vi oss mycket om livet före döden. Saker som jag inte vill leva utan: trofasthet, kärlek och uppmärksamhet är de saker jag just nu lär mig av Dante. Hans makalösa sinne för detaljer gör läsningen spännande och jag blir imponerad. Poeten han beundrade gör han mig uppmärksam på och genom Dante blev Arnaut Daniélodödlig genom hans diktande men inget stolt skryt om detta hos Dante, inte som i Shakespeares sonett 18 där Shakespeare självmedvetet menar att han ger sin älskade evigt liv genom sin dikt. Nej bara medkänsla och medvetenhet om att Daniél var Il miglior fabbro
På tal om sonett 18 väljer jag detta exempel på Daniéls egen diktning. Jag vet förstås inte, men nog kan jag gissa att lille William i sin Grammar School läste denna dikt, på originalspråk*, och inspirerades:
When the pale leaves descend
From the high crowns of trees
And the cold airs ascend
To fill the wandering breeze
With melodies
The forest is then no friend,
Yet whoso flees
I long for true Love again.
Though cold it grows,
I will not freeze forever,
In whom love rose
That will my heart deliver
I’ll not shiver,
Love hides me from head to toe,
Brings strength rather
And tells what way I must go.
Good is this life
That my delight maintains
Though he who knows strife
May otherwise complain
I know no gain
In changing of my life
All free of pain,
By my faith’s, my share of strife.
In true love-making
I find naught here to blame,
Though others, playing,
Find bad luck in the game,
There’s none the same
As her, there’s no repeating,
She’s one I name
Beyond all equalling.
I’d not go giving
My heart to another love
Lest I find her fleeing
Or she her gaze remove;
I fear not too
That Malspina’s rhyming,
Can prove
A nobler than her in seeming.
There’s nothing bad there
In she who is my friend;
This side Savoy here
None finer I contend;
Joys without end
She gives and greater
Than Paris gained
In Troy from his Helena.
She is more lovely
She who brings delight,
Than the noble thirty
Finer in every light,
So it is right
That she hear my melody
For she’s the height
Of worth, wins all praise truly.
My song take flight,
present yourself to her sweetly,
but for her might
Arnaut might strive more lightly.
* För rimmets skull blir dessa slutrader olik meningen i Dantes original. Egentligen står det ungefär: "kom ihåg mig under mitt lidandes tid." alltså, Dante skulle be att tiden i Purgatorio förkortades för Arnaut Daniél.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar