Moder Eva

 

oder Eva, mamma till allt levande som det står i 1 Mos 3:20 "Mannen gav sin hustru namnet Eva för hon blev moder till alla som lever."

Detta vackra epitet visar vad detta betyder i kapitel 1:

Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.«

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.

Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

Jag tjatar om mycket bland annat om detta; vad det betyder att råda över, som i Bibel 2000 översätts med härska. Där ger oss Evas namn en ännu tydligare markering än Adams=jord, jordfärgad. Hon är moder till alla som lever. Inte bara arten människa utan alla som lever: bin och blommor, fåglar och fiskar och allt mittemellan. Eva är den som ger liv, som hon citeras i kapitel 4: "Jag har gett liv åt en man." 

Kain är namngiven av sin mor och hans namn betyder att han fått sitt liv av henne. Men snart växer Kain upp och blir den första som tar livet av någon. Jag tänker att i denna urgamla berättelse fångas i några få meningar ett trauma som många pojkar lever med : de är människor men inte kvinnor och hela den patriarkala strukturen tvingar en pojke att ta avstånd från den som gett honom liv: kvinnan. Det räcker sällan att säga: "Ett barn är fött på denna dag så var Guds välbehag" nej alla vill veta "vilken sort" det blev. 

Det har förundrat mig ända sedan vår lilla mittemellan nästan föddes en hel månad över tiden. Jag hade gett upp hoppet om att föda fram ett levande barn och när hon äntligen kom var vi båda föräldrar så lyckliga att vi bara grät och skrattade och smekte vår lilla levande unge. Till slut undrade barnmorskan otåligt om vi inte skulle se efter vad det var. Först när min man klippte ungens navelsträng såg vi att det var en flicka och det ändrade ingenting alls. Vi var lika överlyckliga och älskade henne lika mycket som innan vi visste detta, varken mer eller mindre.

Jag tycker det är lite konstigt. Tex lät vi veterinären avgöra om det var en pojk-eller flickkatt när vi tog Modestys kull dit för att vaccinera dem. Man kan ju ändå inte avgöra sådant så lätt på smådjur, kaniner är absolut svårast enligt min erfarenhet. Med kaniner finns det en viktig poäng i att inte blanda könen hur som helst, det kan bli våldsamma bråk mellan bröder, lite Kain och Abel stil. De har dessutom inte så stark incestspärr som till exempel ökenmöss, så vi människor måste hjälpa dem att inte föröka sig över hövan. Men om ett barn är en pojke eller flicka saknar praktisk betydelse i många , många år. Om någonsin.

Socialt betyder det dock enormt mycket än i denna dag och det är det som är pojkbarnens stora tragedi. Män ska skiljas från kvinnor på alla sätt. En man som är det minsta lik en kvinna, sin mor till exempel, har ett sjå att ständigt bevisa sin "manlighet". Och vad är motsatsen till det enda vi inte är lika i, vi människor? Jo kvinnor ger liv åt barn. Så män tar liv, som Kain. Männens våld mot andra och sig själva är verkligen ett svårförklarligt fenomen. Testosteron skyller en del på, men det är knappast en förklaring enär det finns en stor majoritet män som aldrig begår mord eller ens lyfter ett finger mot någon alls trots testosteron. Det är också så att kvinnor har testosteron och handjur, som också har en hormonbalans med lite större andel testosteron i cocktailen, är inte mördarmaskiner om de inte är rovdjur men då är det ingen stor skillnad mellan könen (utom hos lejon där det är honorna som jaga mest) mer än att hondjuren är mer aggressivt bevakande av sina ungar och handjuren drar sig alltid hellre undan vid hot.

Alltså är det ett socialt och inte biologiskt fenomen att män begår våld mot sig själva och andra. Statistiken över självmord i Sverige 2019 visar att två tredjedelar av dem som dog i självmord var män, eller 69%. Detta motsvarar 21 självmord per 100 000 invånare bland män i Sverige och 9 självmord per 100 000 kvinnor samma period i Sverige. Brottsstatistiken är också tydlig där män är överrepresenterade både som förövare och offer vid våldsbrott. När det gäller mord är skillnaden i vem som begått mordet ännu större mellan könen.

Fogelstagruppen såg dessa samband. De var också kristna, flera var kväkare, därmed radikalpacifister som Natanael Beskow. Kvinnan som moder till allt som lever var en av deras huvudteser. De hade ju helt rätt men jag ser att det är viktig att upprätta alla män som också vill liv och inte död. Eva måste få bli förebild också för männen. Adams namn, jord betyder ju i sin tur också något livgivande inte dödsbringande.

Att Adam heter jord är också en trotsig deklaration i sig för i antikens filosofi såg man ju kvinnan som en passiv jord , en åker där mannen lade ner ett färdigt litet människofrö, kvinnan var enbart en bärare av barnet tills det vuxit sig stort nog att födas och i fina familjer fick kvinnan inte vara med sina söner efter att de fyllt sju. Gustav IV Adolf, den lille stackaren, skiljdes brutalt från sin amma vid ett års ålder eftersom hans pappa kung Gustav III beslöt att sonen inte skulle ha en enda kvinna omkring sig från denna ålder för att bli en redig karl. 

Nu vet vi bättre. Äggcellen är på alla sätt mäktigare och mer livgivande än spermien som rent biologiskt nästan kan ses som en parasit. Hälften av en mans könskromosomer, ibland två tredjedelar, är kvinnliga X-kromosomer. Män som uppfostrats av kvinnor blir varken sterila eller homosexuella. Ibland blir det renta av folk av dem. Kvinnor som fostrats av en ensamstående pappa blir inte heller skadade för all framtid. Visst är det bar om små barn omges av människor av alla sorter, men det är ingen ohjälplig katastrof varken med "frånvarande" pappor eller mammor. 

Det var däremot en social katastrof att kyrkan vände sig till hedningen Aristoteles filosofi i stället för att läsa som det står i Biben: Adam= jord, Eva= moder till allt levande. Men den lilla surdegen av trots mot patriarkatet levde ändå kvar i kristendomen och ledde oss till alla möjliga brott mot könsmaktsordningen vilket förde oss närmare skapelseordningen där alla levde i fred med varandra utan att döda. Där var människan förbunden med jorden och mor till allt levande. Och i kyrkans cirkulära tidsaspekt med årsrytmen som återkommer ska vi också slutligen återkomma till detta stadium när Jesus blir allt i alla och skapelsen förnyas. Då får vi alla en "synnerligen god jul" som Karl-Bertils pappa Tyko önskade.