Svea - det borgerliga årets första namnsdag

 

Karta från den tid när Sverige sågs som en samling av småriken med olika språk och sedvänjor där Göta och Svea var ledande och mitt hemland inrymdes i det oerhört vidsträckta "Norland"

Svea har funnits i almanackan sedan 1901 när den gamla helgonkalendern reviderades för svenska förhållanden. Detta var under "den gamla goda tiden, när hela landet var en enda skål moder Svea-idyll" som Povel Ramel skaldade ironiskt i sin "Varför finns det ingen is till punschen?" Folkskolan som startat 1842 fick som viktig uppgift att barnen till dem som såg sig som Rättvikare, Jämtar, Samer, Gutar, Östra Göingar, Pitebor eller bara människor, skulle fostras till Svenskar.

Det var ett stort och mycket framgångsrikt integrationsprojekt som fick sin kulmen hundra år efter folkskolans införande under 1930-50-talen. I Lappmarkerna var kyrkospråk och skolspråk finska och 1% av invånarna i Torne lappmark var svensktalande, men vårterminen 1901 kunde alla barn i Jukkasjärvi skola tala svenska vid avslutningen. Finskan och samiskan lever ännu kvar, även om den tappade många domäner och många av oss inte talar språken till vardags längre. Dialekter av nordiska språk , däremot, existerar knappt längre. En liten spillra envisa hembygdsvänner, ofta gamla lärare som under sin aktiva tid fick använda mycket tid till att utrota dialekter, kämpar nu för att bevara den språkliga rikedom som dessa urgamla nordiska språk utgör. Bara i Dalarna, främst Älvdalen finns en större grupp som talar en nordisk dialekt som är så livskraftig så barn lär sig den.

Min svärmor född 1938, heter Svea, vilket ju visar hur integrationen hade slagit igenom eftersom hon är född i Meänkielis absoluta hjärtland: Kangos. Kangos har egen friskola och förskolan "Kyllin kläppit"(byns barn) överallt talas meänkieli, Ica-affären med postombud, kyrkan, Uddens camping och så klart, hembygdsgården. Men hennes föräldrar bytte namn från Rova till Hedmark och deras yngsta dotter fick namnet Svea. Detta var en tid då man ansåg att "alla ska med". Att man ansträngde sig med svenskan i skolan var inte ett utslag av sadism utan uttryckte en vilja att utveckla ett folkhem. Men barn for illa av att bestraffas för att ha talat meänkieli på rasterna i skolan. En del lärde sig inte svenska bra pga stressen som utlöstes vilket ledde till livslånga trauman och andra började förakta skolan och all bildning och mobbade barn som lärde sig svenska snabbt. Svea talar utmärkt svenska OCH meänkieli. Hon översätter tex Dan Anderssons dikter till meänkieli och framför dem i olika sammanhang.

Men hennes far- och morföräldrar var inte lika bra på svenska. Någon generation bort kunde inte många av mina släktingar perfekt svenska. Till och med pappa var en sådan hyperkorrekt person som lärt svenskan som den skrevs i skolböcker, av lärare som förmodligen inte heller hade svenska som modersmål utan läste som det stod. Ett grovt fel, enligt pappa, var att säga "missommar" och "massäck". Kiosk uttalade han som KI-ÅSK och inget annat. När TV sände "Frufritt från Övre Soppero" njöt pappa av att de talade så fint och aldrig svor, något som folk i södra Sverige numera alltid gör så mycket de bara hinner. Han kände sig alltså främmande i den storsvenska kulturen men inte tvekade han om att han var svensk.* 

Min vän Andreas har föräldrar som kom från Polen på 1950- och 60 talet, först hans pappa, sedan hämtade han hit Andreas mamma Lidia.  SFI var inte uppfunnet i början på 1960-talet, men begåvad som hon är, lärde hon sig ändå snabbt svenska på egen hand. Hon lärde sig i början mest svenska genom att läsa Kalle Anka och andra serietidningar så när hennes makes jobbarkompis i gruvan, Kalle Kleemo urinvånare med finska som starkspråk, kom på besök sa Lidia på den svenska hon lärt sig av serierna: "Hej Kalle Anka." eftersom hon trodde att det fullständiga namnet på en Kalle var just Kalleanka. För att deras barn skulle få känna sig som riktiga svenskar valde de namnen Andreas och Dagmar på mina kompisar helt ovetande om att dessa namn var omoderna just då. Andreas namn antyder att han är betydligt yngre och Dagmars det motsatta. Deras pappa blev aldrig virtuos i svenska språket och Lidia bryter tydligt, men Andreas och Dagmar har förstås inte skymten av brytning , svenska är deras starkspråk.

Nu är skolan en plats där barnen får prata vilket språk de vill utan att frukta för straff men de varianter av språk och dialekter som fanns när min svärmor gick i skola under 1940-talet är nog för evigt borta. De varianter vi har nu, språkligt sett, är så  olika som finska och svenska, både från varandra och svenska språket. På skolorna blir svenska ett lingua franca för dem som kommer från olika håll i världen  så de som menar att vi måste ha en språkpolitik som under första häften av 1900-talet med förbud att tala andra språk än svenska under hela skoltiden för att "integrationen ska fungera" har helt enkelt fel. Barn lär sig språk väldigt lätt. De mest begåvade extremt fort och förmodligen lika skriftspråksnära som min pappa. Deras föräldrar kommer nog att fortsätta stappla sig fram i språket i högre eller mindre grad. När de själva får barn kommer nog en och annan att ge sina barn svenska namn, kanske får namnet Svea ett uppsving på grund av det svåra i att som invandrad förstå vilka namn som är moderna för tillfället. Förmodligen lär föräldrarna aldrig bli lika duktiga på svenska som sina barn. De kommer åtminstone att ha en brytning kvar hela livet, men det borde inte få råda någon tvekan om att de är svenskar för Sverige har alltid varit en nation där många nationaliteter bott.

Kartan ovan är en mycket gammal karta över Sverige som det såg ut före 1809. Det intressanta är att Sverige ansågs bestå av många kulturer och etniciteter. Kyrkans tryckte upp biblar och psalmböcker på samiska, svenska och finska och i rättegångar användes alla dessa tre språk utan besvär. Kungahuset såg det(och ser det nu) som en skrytfaktor att regera över många olika folkslag. Den del av 1901 års integrationsprojekt då alla som bodde inom Sveriges gränser skulle börja räknas som svenskar tycker jag var en bra idé. Dialektmordet, språkförtrycket och rasismen ska vi aldrig mer släppa över bron, men tanken att vi är medborgare oavsett språk och etnicitet, är en tanke värd att hålla fast vid lika mycket 2021 som 1901.

 

 

*Ingen av oss i nästa generation dristar oss till horrörer som "missommar" eller "massäck" och svär som överklasspojken Ingmar Bergman gör vi inte, men nog blir det tjåsk när vi uttalar det turkiska lånordet kiosk.