Anakoreter

 

Dr. Janina Ramirez

Den karismatiska och vältränade (hon promenerar raskt genom 1000 år av klosterväsendets hela materiella arv i Storbritannien utan att ens bli andfådd) programledaren för denna serie som rekommenderas för nördar, dvs de som likt mig inte kan få nog av kloster och brittiska dokumentärer.

Under förfastan och fastans första vecka har jag sett en serie om klosterväsendets historia  i Storbritannien. Ja, jag vet att den bara är i tre delar men jag somnar efter fem minuter, trots att det är jätteintressant. Jag är så kvällstrött och just TV-tittande söver mig som en vänlig vaggvisa på någon minut. En serie räcker länge här, jag kan bara se serier som är i två-tre delar för det tar ändå många tillfällen att  se dem. Dessutom är det bara en enda serie åt gången för mig. Detta skulle kanske förära mig munktiteln eftersom ordet kommer av grekiskans monos=ett. En munk (både män och kvinnor i början) är en person som vill leva helt och entydigt med bara en enda sak i fokus= att leva för Gud i Guds närhet.

Jag kan alltså följa en enda serie i taget så det gäller att välja. Det gör min man åt mig. Han vet vad jag gillar och ser ut serier på play som ligger kvar några veckor. Nu hittade han denna serie som passar mig precis , en resa i tid och rum om ämnen som aldrig blir uttömda för mig.

Senast somnade jag efter att ha sett en bit av serien som tog upp de som protesterade mot det mäktiga klosterväsendets förfall genom att bli anakoreter. I England innebar det att låsas in i ett litet rum på en kyrkvind för resten av livet. Dessa anakoreter levde i sitt lilla rum efter en vigningsceremoni som var en slags begravning. Jag tänkte på de buddhistmunkar som balsamerar sig själva medan de lever och sedan begravs levande. För en klaustrofobiker som jag en fasansfull tanke. Själva idén känns verkligen märklig för mig. Är inte livet kort nog? 

Man kan tänka sig att dessa anakoreter levde i total ensamhet men tvärtom blev besöken utifrån många, folk köade utanför deras små celler för att tala om andliga ting, men mest av allt för att be om förbön och välsignelser. Men det kan ju knappast ha varit så många anakoreter som främst lockades av detta kändisskap. I en brittisk munks instruktion för anakoreten framkommer det som jag tror var den stora lockelsen i detta liv: nämligen att när anakoreten, genom ett därtill avsett hål i cellen, följde mässan i kyrkan nedanför uppmanade han anakoreten: "låt dig omfamnas av din älskade". I den lilla cellen kunde anakoreten leva odelat med Jesus. Mässan blev enbart gemenskap med Jesus, inte med andra kristna. Men det innebar inte att anakoreten inte skulle bry sig om andra människor, som de där självbalsamerande munkarna. Vid invigningen bars tvärtom två likadana ljus av anakoreten; det ena representerade kärleken till Gud det andra kärleken till medmänniskorna.

Jag ryser av fasa inför att låsas in i ett rum för gott men förstår ändå lockelsen, speciellt när man är mycket ung, vilket människor var under medeltiden när de gjorde dessa livsval. I en del väldigt avskilda kloster har man hittat ben av munkar i nio-tioårsåldern. Få av dessa munkar blev äldre än 35. Anakoreterna var dessutom ofta kvinnor och då var livet kanske inte alls så mycket annorlunda som gift med otaliga barnsängar, vilka ofta ledde till döden, och ett ändlöst vardagsslit för att få vardagen att gå ihop. Utanför cellens låsta dörr pågick pandemier och våldtäkter, krig och ,för kvinnor, ofta ett slags husslaveri. Flickor såg nog detta som ett fängelse de inte hade rätt att välja bort, om de inte valde den statusfyllda positionen som anakoret. Det kanske vore ett fängelse för oss men livet utanför var inte heller fritt. Fängelset såg bara lite annorlunda ut.

Numera är det nog få som väljer livet som anakoret. Och vem skulle vörda en anakoret så mycket att de valde att föda denna person, äta gjorde de ju, som inte gjorde "någon nytta" bara bad och omfamnade Kristus? Dessutom är man som vanlig medelkristen i Sverige så udda bara genom sin bekännelse att man knappast behöver vara extrem för att visa att man tar tron på allvar. Ville någon bli anakoret hade de nog låsts in på någon institution för mentalsjuka, och vem vet, det kanske finns en och annan anakoret bland dem? Under medeltiden sågs de dock inte som sjuka utan utvalda.

Inlåst i  ett enda litet rum skulle jag dö ögonblickligen, men på min lilla gård är det annorlunda: lugnt men inte inlåst. Medan det på jobbet är motsatsen: inlåst men inte lugnt. Nu på halvdistans är skolan åter full av unga människor och på skärmen finns alla elever som är hemma varje dag. Arbetskamrater och annan personal går runt varandra i de smala icke-coronaanpassade korridorerna och vi hälsar  och vädrar och torkar bänkar och umgås på armslängds avstånd så jag är helt slut på eftermiddagen. Då återstår timmar framför datorn för att ge feedback på alla uppgifter eleverna gjort och med detta arbete ligger jag ständigt efter. DET HELIGA DOKUMENTERANDET är jag alltså ständigt efter med!

 Jo, ibland önskar jag nog att jag var en anakoret. Men det går över när jag tänker på nyckeln utanför dörren som vrids om för sista gången. Och tänk om de som lovat fixa maten glömmer bort mig  eller dör av alla farsoterna utanför? Dessutom är det ju mysigt att baka och pyssla i köket själv. Och hästarna, hundpromenaderna, skidturerna? 

Nej, det låter fridfullt en sekund, men sedan inser jag att detta inte är min kallelse och jag är så tacksam för det.