Ikon

Monroe på ikonisk bild från 1953*

Under fastan bör man läsa om helgon. I den koptiska kyrkan har man gjort synaxarier sedan 300-talet
med ett helgon för varje dag under kyrkoåret. Egypten var ju en av flodkulturerna som var tidiga med kalendrar för att kunna planera bondeåret utifrån Nilens skiftningar. Kopterna är också de som gett oss tidegärden och Maria-dyrkan. De gav oss klosteridén som, trots alla konstigheter genom århundradena, till största delen var och är en välsignelse men de var också djupt influerade av gnosticismen som i sin tur var och är en typisk hellenistisk, förkristen rörelse där kroppen föraktades. 

Allra mest föraktades den kvinnliga kroppen och man kan lugnt säga att ju kvinnligare , desto sämre. När jag stötte på ett ortodoxt synaxarium i bloggform där Maria av Egypten var huvudperson fick jag ta riklig del av detta extrema kvinnohat och förakt eftersom den bloggposten (som jag länkat till tidigare) förnedrade bland andra Marilyn Monroe. 

Det sägs ju att det som begränsade hennes skådespelarkarriär var det misogyna förakt hon fick utstå på grund av att hon var så kvinnlig. Kvinnliga skådespelare i Hollywood hade aldrig samma respekt (så klart, varför skulle Hollywood vara ett undantag?) som männen men om man jämför Bette Davis och Greta Garbo med Marilyn Monroe och Jean Harlow så ser man att respekten minskade i samma grad som kvinnligheten ökade. Garbos androgyna kropp och altröst ingav respekt medan Harlows blonda kurvighet möttes av förakt.

Vi kvinnor kan alla relatera till detta. Stram kostym och lagom höga klackar skänker respekt medan klänning med markerad midja  och ballerinaskor gör motsatsen för oss. Maggie Thatcher fick gå till talpedagog för att sänka sitt röstläge och vi lärare påminner om detta för att få unga kvinnor att bli retoriskt slagkraftiga. Ju äldre jag blir, desto mer kritisk blir jag till att jag spelar med i detta förakt mot det kvinnliga genom detta retoriktips.

Vad skiljer mitt råd till flickor om att sänka röstläget i argumentationer från de välmenta råd jag fått tusen gånger om att inte "inge förhoppningar" till män genom min person och kurviga (alltså inte feta) kropp? Alla råd om klädsel i heltäckande säckstil och bitchig attityd för att inte bli utsatt för sexuella övergrepp och annat förakt, är ju bara kvinnohat. "Bli mer man så fixar du det. Om du vägrar dölja att du är kvinna-skyll dig själv för din låga lön och den mobbing du utsätts för." 

Och vad skiljer dessa råd från välmenande munkars instruktioner till unga kvinnor om hur de ska bli anakoreter, inlåsta hela livet, levande begravda  för att göra något vettigt med sin kvinnlighet, dvs dö, som Maria av Egypten i sin öken (med ett självmordsbrev vid sin sida)? Hela vår patriarkala kultur tycker ju att en kvinna ska dö som anakoreter eller Marilyn Monroe i sitt låsta sovrum, utan självmordsbrev men omgiven av sina tomma medicinburkar. Inte konstigt att också hon blivit en ikon, snarare än en människa.

1956 gifte sig Monroe med författaren Arthur Miller**

* I februari samma år fick Monroe en utmärkelse från den organisation som delar ut The Golden Globe.

** detta bröllop gjorde hennes filmer förbjudna i Egypten eftersom Miller var jude och hon konverterade till judendomen i samband med giftermålet.