Fjärdedag påsk

 När den kristna allmogen fick bestämma var denna vecka en vecka med åtta söndagar , precis som i Frankrike. Men som vi vet tillät inte kung Gustav Vasa en massa katolsk lättja så påskdagarna blev 1571 fyra till antalet och 1772 avskaffade en kunglig förordning tredje och fjärdedag påsk, pingst och jul. Nu har också annandag pingst avskaffats och bytts ut mot nationaldagen den 6 juni. Jag mår lika illa varje gång jag påminns om detta vedervärdiga beslut: kyrkans INTERnationaldag byts mot Sveriges nationaldag vilket är en hädelse. Kristendomen är en global rörelse och vi får väl bara anpassa oss efter att Sverige är en nationalstat som mer och mer börjar bli en nationalistisk nationalstat. Men jag firar ju , som trogna bloggläsare vet, alltid Annandag pingst och med nationaldagen gör jag som de flesta svenskar, firar inte alls men blir glad om dagen infaller utanför en helg så det blir en ledig dag den stressade vårterminen.

För visst kan en kristen göra som de allra fösta kristna, fira alla högtider utan att det sanktionerats av statsmakten, men den gemensamma ledigheten får inte underskattas i vår stressade tid. Vi behöver gemensam vila för att verkligen kunna återhämta oss. Hur vilsamt är det att känna sig lat? Inte alls, det bara stressar. Men om de flesta har ledigt blir det en vila som man kan njuta av.

Fjärdedag påsk håller jag förstås också i ära.  Jag tänker att detta bör vara en dag att särskilt uppmärksamma vad uppståndelsen betyder för hela skapelsen: "Nu han sänder oss ut enligt Faderns beslut: evangelium åt alla." Annandag pingst handlar specifikt om missionen då tycker jag att frjärdedag påsk ska hanlda om hela skaåelsen, vad uppståndelsen innebär för hela planeten jorden.

" För de grekiska kykrofäderna var uppståndelsen en logisk konsekvens av inkarnationen. Redan genom Guds männsikoblvande blir skapelsen "kristnad"; i Kristus förenar sig Gud själv med själva materien. Och Gud kan inte dö! Den plågade värld vi lever i är skapad för uppståndelsen." skriver Peter Halldorf i min fastebok som nu är min påskbok: Därför sörjer jorden.

Han fortsätter: " Ljuset från påsken sprider sig långsamt nedåt, uppåt, åt sidorna. Vid tidens slut, vid Kristi ankomst skriver Clément, «ska det flamma upp i allting». Allt ska till sist dras med i uppståndelsens dynamik." Vi kristna ska precis som Jesus lida med skapelsen tills den uppstår i härlighet. En alltför välmående kyrka har en tendens att glömma det eskatologiska perspektivet och överlåta talet om tidens slut och skapelsens nyfödelse åt tokiga konspirationsteoretiker som just nu gör sig breda i alla sociala medier med sina huvudlösa idéer om vaccinationer som vilddjurets märke och om att klimatförändringarna är ett kinesiskt påhitt för att få kontroll över världshandeln. Men vi får inte släppa talet om uppståndelsen som en förebild för hur allt och alla ska uppstå i härlighet vid tidens slut. Skapelsen längtar efter den dagen och det bör även vi göra. Halldorf avslutar kapitel 77: " Ett levande hopp ger resurser att skapa det som är gott i väntan på «det som är bättre».

Det vill jag meditera över fjärdedag påsk.