Tredjedag påsk

 Igår var det annandag påsk och dessutom födelsedag för Elis. Annandagar är dagar jag verkligen gillar. Fördjupning är något vår tid saknar och annandagen ger oss just det. I gårdagens morgonandakt fick jag också en upplysning som jag inte vetat om, nämligen att Emmausvandrarna var det gifta paret Maria och Klopas och så Jesus förstås. Det var de två som bjöd Jesus in att äta med dem efter det att han hade förklarat vad som hänt honom och varför i Jerusalem. Egentligen är det ju ganska självklart att det var ett gift par som bodde i samma hus och denna Maria , gift med Klopas (Kleopas ibland, i vissa traditioner två olika personer i ortodox och katolsk en person) nämns ju i Johannes evangelium 19:25 som en av de tre mariorna vid korset.

Jag har alltid tyckt om denna berättelse och den stilla sorg som vilar över den. Sorgen byts sedan ut i en sprittande energi: när det redan blivit mörkt raskar sig paret tillbaka till Jerusalem för att berätta om mötet med Jesus och "att han hade "gett sig till känna" för dem när de skulle äta. 

Hur gav han sig till känna? Såg de spikärren när han delade brödet? Gjorde han något speciellt som han alltid hade gjort vid deras måltider? Drog han av sig en huva? Som vanligt i Bibeln får vi bara de viktigaste upplysningarna och resten får vara vi får själv fylla i konturerna, så berättelsen har för mig fått olika färger genom livet.  Ibland har jag sett framför mig hur de upptäcker hans trasiga händer när han räcker dem brödet. Andra gånger har jag sett framför mig hur de tänder en oljelampa vars ljus lyser upp hans ansikte, de gick ju hem i skymningen och när de var framme var det mörkt. Just nu tänker jag mest att han gör något välbekant som var hans specialitet när han delade brödet, kanske sjöng han en egen variant på bordsbönen.

Men vad som speciellt förvånar nu är att de först har gått en ganska lång väg FRÅN Jerusalem och det hade blivit mörkt, då springer de tillbaka för att dela nyheten. Från att ha gått med, som jag föreställer mig, tunga steg i dagsljus, joggar de fram i mörkret, så ser jag det framför mig iaf. Denna energi som en oväntad glädjechock ger känner jag i alla fall igen hos mig själv. Och nu i pandemitider är det speciellt tydligt hur mycket energi jag får av att på olika sätt möta människor jag saknat.

Egentligen är det dock en sak som händer mig varje vår, just i påsktider när vädret är som ombytligast: först kommer ett blött snöglopp som plötsligt byts i fullt solsken och den deprimerande energislukande avgrunden man såg framför sig blir plötsligt utbytt mot en lättsprungen skogsstig. Och vi blir väl alla lika glada när vi öppnar dörren i gryningen och hör koltrastens sång. Ett kärt återseende som skapar energi i denna mellanperiod då vi fortfarande kan få besök av en domherre vid fågelbordet om vädret slagit om till snöstorm. Precis så var det idag denna tredjedag påsk och både koltrast och domherre fastnade på bild.