Barbro- främlingar och vänner

 

Hör, dotter, se och lyssna!
    Glöm ditt folk och din faders hus!  Psaltaren 45:11

"En främling är bara en vän du ännu inte lärt känna", ungefär så skriver människor uppmuntrande på sociala medier och vackert textade kylskåpsmagneter. Idag har Barbro eller Barbara namnsdag, ett namn som betyder en barbar, en främling, en som inte är som "vi", en som pratar obegripligt (det lät som barbarbar, tyckte grekerna)och i de första Barbaras fall betyder det någon som inte kom från Romarriket.  

 Sankta Barbara var enligt legenden dotter till en hednisk pappa som låste in henne i huset när hennes kristna tro gav henne mod att stå emot pappans vilja att gifta bort henne. Psaltarorden ovan stämmer så perfekt in på henne. Men också på oss alla som valt att bejaka vårt barnaskap hos Gud, vår tillhörighet till Guds husfolk.

 En av sönerna ordnar filmkväll en gång i veckan och det har blivit lite av ett ökentema i filmerna. "Den onde, den gode, den fule", "Casablanca", "Lawrence of Arabia" och "Bagdad café" har alla öknen som en begränsande och bejakande miljö. I "Bagdad café" är öknen förutsättningen för den mångkulturella harmoni som till slut får tatueringsartisten Debbie att flytta därifrån. I öknen måste man ty sig till varandra, trots olikheter, eller dö. 

Det blir tydligt också i den vackra filmen om Lawrence of Arabia byggd på hans egen självbiografi "Vishetens sju pelare". Lawrence har svårt att riktigt finna sig tillrätta i sin europeiska persona men mår bra när han får trotsa öknens obarmhärtighet tillsammans med arabiska vänner och allierade. Jag tänker att det är en ganska vanlig företeelse; att européer vill bli del av en annan kultur, vill byta etnicitet, vill välkomnas till folk som européer i gemen koloniserat, förnedrat och föraktat. 

Den romantiska idén om den gode vilden lever ännu och ännu mer drömmen att få bli blodsbroder med dessa "goda vildar". I somras lyssnade jag på en podd-dokumentär om en sekt som kalade sig Micmac-indianer och bosatte sig i norra Sverige och Finland för att starta ett utopia i ekologisk balans med naturen. Mannen som ledde dem sa sig vara indian från Kanada men var av europeiskt ursprung utan minsta släktskap med Micmac-folket. Detta blev en hemsk sekt där människoliv krävdes innan de flydde det kalla Finland. Men de flesta av medlemmarna verkar ha varit snälla människor som längtade efter att vara någon annan eller kanske tillhöra en sannare gemenskap.

Nyligen avslöjades en kanadensisk professor som påstått sig tillhöra kanadensisk ursprungsbefolkning och några år tidigare hände en liknande sak i USA. Kvinnan i USA sa sig vara svart medborgarrättskämpe. Och båda kvinnorna har också gjort mycket för de folkgrupper de så gärna ville tillhöra och helt identifierade sig med. Det var inte som med micmac-bedragaren i norra Sverige och Finland, de gjorde, vad jag kan förstå, enbart gott. I filmen om Lawrence of Arabia blir Lawrence mycket deprimerad när han blir torterad, och antagligen våldtagen, av en turkisk officer som tycker han är så ljushyllt och blåögd. Han får en dyster insikt om att han är den britt han föddes till och det kan han aldrig ändra. Då tappar han livslusten för en stund.

Jag tänker på dem som byter kön eftersom de känner sig tillhöra det motsatta könet. Vad det nu innebär att känna sig som ett kön. Vad innebär det att känna sig som han-kines?  Som svensk? Det är nog ingen som vet. Men vad det är att vilja höra till, att få finnas i en gemenskap eller ett landskap "utan att behöva en ursäkt för att vara där" som Joseph Conrad skriver i Mörkrets hjärta om afrikanerna till skillnad från de europeiska kolonisatörerna, det vet vi alla hur det känns. 

De europeiska kolonisatörättlingarna i USA och Kanada som gav sig själv andra etniciteter borde naturligtvis inte hånas för detta såvida de inte förstört för de etniska grupper de sagt sig tillhöra. Tvärtom. Liksom Lawrence of Arabia gjorde sitt yttersta för att ge araberna självständighet i Mellanöstern har de kämpat för "sina" folkgruppers rättigheter, liv och hälsa. Jag ser inte att det ska förhånas. Jag tycker det är fasansfullt att man lägger barn under kniven och proppar dem fulla av hormoner för att de ska "bekräfta sitt riktiga kön". Jag anser att förkastliga könsstereotyper ligger bakom denna epidemi av flickor som känner sig som pojkar men att bemöta dessa som vill anta en annan identitet med hån är ju helt oacceptabelt. 

Lawrence of Arabia i Akaba 1917

På samma sätt är det förstås den avskyvärda rasismen som ligger bakom att människor vill byta etnicitet. Om vi verkligen fick vara oss själva och tillhöra de grupper man känner sig trygg med och känner sig hemma i behövs ju inga korrigeringar. Man behöver inte ljuga som sitt ursprung eller gå igenom livsfarliga och handikappande behandlingar om samhället accepterar variation och skyr rasism och sexism. Den opererade tonåringen och den som korrigerat sin etnicitet för att få tillhöra den grupp de längtar efter att få tillhöra lyckas ju sällan ändå att bli en helt accepterad del av den grupp de vill identifiera sig med.

Jag vet inget annat sätt att helt byta identitet och tillhörighet än att bli Guds barn. Man anses som fullvärdig kristen när man tar emot Kristus. Alla som döpts in i församlingen och bejakar sitt dop är med i församlingen till hundra procent. Det är ingen identitet som ger hög status eller coolhetspoäng någonstans. Det hjälper inte heller mot utvisning fast konvertiter från islam hotas med döden, men man får en fullständig tillhörighet till Guds folk.

Det är därför fint att det finns ett helgon som heter Barbara, en barbar, en som inte räknades av greker och romare, men i kyrkan blev helgonförklarad och fullt tillhörig det nya folket som kallas "De stilla i landet".