söndag 20 mars 2022

Tredje söndagen i fastan: Oculi-ögon att se med

 

Anonym bild*

När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: "Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet. Och Jesus gick med honom.
Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år.
Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre.
Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel,
för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt.
Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda.
När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?”
Lärjungarna sade: ”Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!”
Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det.
Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var.
Han sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Markus evangelium 5:21-34

Målning från 200/300-talet i en katakomb i Rom


Idag är det också den globala lyckodagen vilket känns märkligt att uppmärksamma under årets fasta. Sällan har nog så många känt sig så olyckliga på samma gång: nya varianter av covid 19 uppkommer hela tiden, Ryssland har gått till oprovocerat angrepp på Ukraina och hela Europa är i chock. Samtidigt är Jemen lika plågat som innan Putin (Putler kallas han  nu med rätta, sällan har skådats en lika exakt kopia av Hitler) släppte loss från alla rester av försiktig list och blommade ut i sin våldsbejakande fascistiska ondska. Tyrannerna i världen blir samtidigt fler och styrks av sin tyrannbroders övergrepp på en demokratisk stat mitt i Europa. Bolsonaro, Xi Jinping och Al Assad et.al. stödjer Ryssland och drar åt tumskruvarna några varv till kring yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Svält och naturkatastrofer har inte heller pausat just idag , den 20 mars.

Idag minns kyrkan ändå vad ögonvittnen såg av Guds kärleks makt för snart 2000 år sedan i Galliléen**. Konkreta kärleksbevis mot en kvinna som var oberörbar utstött pga sjukdom. När man läser evangelierna är det påfallande hur Jesus tar sig an de utstötta: en kvinna som var en hamartolos och därmed oren avlöses denna söndag av en kvinna med blödningar som aldrig upphör och därför alltid ansågs som oren, inte bara en vecka vid menstrautionen. Utstött och skamfylld, som den här sortens utstötthet gör. Hon vågar inte göra som synagogföreståndaren, en man med respekt i samhället, lägga sig vid Jesu fötter och bönfalla om hjälp.

Men i sin desperation gömmer hon sig ändå i folkmassan som inte märker henne eftersom de har sitt fokus på Jesus och synagogföreståndaren med den sjuka dottern. I vanliga fall skulle hon förstås av hänsyn till de andra hållit sig långt från folksamlingar för att inte besudla andra med sin äckliga orenhet. Men här tränger hon sig fram till Jesus och rör vid honom. Utan att något sägs upplever hon ändå att blödningen genast upphör. Jesus upplevde ändå hur kraft utgick från honom. Jag tänker på Jesajas profetia "Genom hans sår blir vi helade." Kände Jesus hur ett sår tillfogades honom? Var det ett förebud om spjutet som skulle skära upp hans sida så blod och vatten flödade fram efter att han dött på korset?

Lärjungarna (hos Lukas är det Petrus som säger detta och mycket tyder på att både Markus och Lukas hade Petrus som källa för denna händelse) ifrågasätter Jesus, ännu har de inte fattat det kvinnan anar: Jesus är mer än den man ser med sina yttre ögon. Snart ska Petrus tillsammans med ett fåtal lärjungar också få se honom uppväcka en död flicka. Mitt i allt finns en stilla punkt där människan berör Gud och kärleksfull helande energi utgår från honom till både en kvinna och en flicka i Bat Mitzva åldern, tolv år. 

Det är gott att minnas vem som är herre över död och liv i denna onda tid. Det kan absolut ligga mycket lycka i detta att det finns en god Gud som bryr sig om kärlek, liv och helande i denna onda tid då den metafysiska Ondskan verkar ha övertaget. Slutet gott allting gott brukar det heta och som kristna vet vi åtminstone detta. Tyranners tid är ytterst begränsad. Det är fruktansvärt just nu för så många ryssar och ukrainare i en ond mans totalitära våld men det finns en gräns även för Putins liv och tyranni. Visserligen skämtas det i Ryssland om Putin: -

- Tror du att Putin någonsin lämnar presidentposten i Ryssland. 

- Så klart han gör, när han kröns till världens kejsare.

Men han kan inte ens som världens kejsare leva för evigt. Precis som vintern nu börjar ta slut och dagarna från och med idag blir längre än nätterna, är det en naturlag att ingen tyrann lever för evigt. Låt oss hoppas att Putin ändå omvänder sig och befrias från de demoner som driver honom till dessa övergrepp mot sitt eget och andra folk. Men gör han det aldrig dör också han en dag. Det kan tyckas vara tröst för tigerhjärtan att vår kung över jorden är god och kärleksfull. 

Men eftersom det är sant är det en verklig tröst. Jesus låter sina sår hela, han låter sin död besegra den eviga döden. Han ser med kärlek på en ensam utstött kvinna i en stor folkhop. Han skyndar sedan vidare till en döende flicka. Den sanne kejsaren över hela världen vill hela och upprätta, inte dominera och döda. Och vi får göra hans goda gärningar oavsett vad ondskefulla tyranner tycker om det.

Se där en god anledning att fira lyckodagen denna tredje söndag i fastan.


 * Anonym bild av typ JV-snitt eller en söndagskoleillustration. Jag gillar den eftersom det är kvinnan som är i centrum och att hon liksom kryper fram i folkmassan för att nå Jesus. Inte ens Jesus syns helt och hållet. Perpektivet är helt enkelt underbart. Hur ofta visar oss konsten den verkligt förtrycktas grodperspektiv?

** jag fattar inte varför man envisas med att säga att Galliléen, Samarien och Judéen hette "Palestina" på Jesu tid. Detta namn är kolonialnamnet romarna gav området för att förnedra judarna efter Bar Kochba-upprorets kväsande år 70 e.Kr: Syria Palestinae.  Innan dess kallade romarna området för Syria Judeae. Alltså hette Jesu land Syria Judeae om vi envisas med den romerska benämningen.

 Det finns däremot absolut ingen anledning att använda Syria Palestinae på landet före år 70 e.Kr. Man hör till och med folk pjämra "Palestina" om tiden FÖRE den romerska ockupationen. Om man nu av praktiska skäl vill tala om Palestina bör det naturligtvis reserveras för tiden efter år 70 e. Kr och inte om tiden innan dess. 

Vi kallar inte  Zimbabwe för Rhodesia idag, tack och lov, och när vi talar om nuvarande Zimbabwe på 400-1400-talet kallar vi inte heller området för Rhodesia.  Inte heller när vi talar om tiden i området före 400-talet. Vi säger inte att den Nordiska unionen bildades 1387 i Ultima Thule och vi pratar glatt om Tyskland inte Germania. Vi har fortfarande en så Eurocentrisk världsbild på icke-europeiska områden, eller snarare har vi en romersk världsbild. Men vem tvingar oss? Den siste romerske kejsaren är död sedan länge.  

JAG UPPREPAR:Släpp detta att Jesus bodde i "Palestina" han bodde i Galliléen och korsfästes i Judéen, han vandrade genom Samarien och ibland till de grekiska områdena kring Dekapolis. Syrien var administrativt centrum över det område där Jesus verkade och romarna kallade det under Jesu liv för Syria Judeae.  

Palestina kommer av filistéerna, ett indo-europeiskt handelsfolk kring östra Medelhavet som var judarnas huvudfiender under domartiden (ca 1270 f.Kr). Simson dödas av filistéer, Goliat var filisté. Egypten både krigade och handlade med filistéerna. För att förnedra judarna valde romarna detta namn med avsikt att utplåna judarnas namn och minne i det område där de hade sitt hemland.

Märk väl, jag har inget emot att de arabiska folkgrupper som bebodde den romerska, och senare engelska, kolonin Palestina behåller detta namn på landet de bor i. Vill de behålla ett kolonialnamn, så gärna för mig. Jag tycker ju att det är märkligt och ett slags erkännande av kolonialmakternas benämningsrätt i sig. Jag har svårt att tro att Zimbabwe kommer att återta namnet Rhodesia.  

Det blir därför som att erkänna att de inte hör hemma där utan själva är kolonisatörer, vilket jag absolut inte håller med om. Arabiska och hebreiska, liksom arameiska och kurdiska är alla semitiska språk som uppkom just där i den bördiga halvmånen för ca 10 000 år sedan. De som kallar sig palestinier är så klart lika hemma som judarna i detta område som nu heter Israel och Palestina /Västbanken, Gaza(där filistéerna hade sitt centrum och vad de kallade sitt land) och Jordanien. Israel och Gaza är faktiskt de enda "gamla" namnen i sammanhanget.

Det borde spela noll roll vad man kallar ett land och en folkgrupp. För hundra år sedan kallades judar i nuvarande Israel för palestinier. Men om man nu hela tiden strider om historiska rättigheter ska man åtminstone använda RÄTT historiska benämningar.

Benämner vi rätt blir vi inte heller lika mycket parter i en sårig konflikt vilket vi nu är varje gång vi helt felaktigt påstår att Jesus vandrade omkring i filistéernas land.  Med att säga att Jesus bodde i Palestina reproducerar vi romarnas försök att utplåna minnet av det judiska folket i deras hemland. Vill vi det?


 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar