Befrielse

 Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 2 Mos. 12:17

På jobbet läser jag just nu Beloved av Toni Morrison med en grupp elever (ja, jag vet, jag har världens bästa jobb) därför har det varit naturligt att ta fram den tröst och det uppror som Bibeln ingav de slavar som knappt fick vara människor annat än i gudstjänsten i USA och på andra ställen i den "Nya världen". Slavägarna ville ju visa sig som goda kristna trots allt. De tog ju i sin tur vissa obskyra bibelord till intäkt för sin rätt att förslava fångade afrikaner. 

Jag måste säga att sovjeterna fattade mer än dessa slavägare. Om man nu ska sätta en enda bok i händerna på en förtryckt folkgrupp är det Bibeln som borde vara det absolut sista valet. När det dessutom så övertydligt är en bok skriven för att minnas slaveri och befrielsen från det, landsförvisning och längtan till hemlandets frihet, ja då är en USAnsk slavägare mer än lovligt korkad som låter just Bibeln bli den enda litteratur som erbjuds.

Bibeln är helt och hållet skriven i ett underifrånperspektiv. Den heliga treenigheten på människans sida (hon som skapades till Guds avbild, eller kanske spegelbild) är fattiga, främlingar och faderlösa och änkor. Va? Jag skriver om fyra grupper? Nej faderlösa och änkor får representera gruppen ensamstående utan stöd av en familj eller förmögenhet i tillvaron, en ytterst utsatt grupp i de flesta samhällen än idag.

Att de USAnska slavägarna inte misstänkte Bibeln en enda gång kan ju bero på många saker, men en av de viktigaste var troligen att de var vad 1917 års översättning kallade förstockade. Filosofen Jonna Bornemark kallar en liknande process "förpappring":

I grunden handlar förpappringen i stället om kontroll och tillit, förklarar hon. Praktiskt tar den sig nämligen uttryck i allt mer och detaljerad dokumentation och kontroll – pappersarbetet blir viktigare än själva verksamheten.

– Det finns en tro på att all kun­skap ska finnas i dokument, att det bli(sic!) rättssäkert om man tar ifrån människor handlingsfriheten. Personal ska kunna följa en manual och göra rätt, säger Jonna Bornemark.

– Problemet är att vi helt bortser från omdömeskunskapen, en del av det jag kallar intellectus. Jusektidingen- Karriär 2019/3

På samma sätt var slavägarna fast i en tolkningsmodell av en text som inte fått upplysas av Anden. De var som timmerstockar fast förankrade i sekelgamla stolphål och därmed oförmögna att se sin egen synd eller förstå sprängstoffet i Bibeln. De ville kontrollera och de gjorde inte bruk av sitt omdöme, inte heller av sitt intellekt om de läste sin Bibel. Stalin var gammal präststudent, förhärdad och förfallen, men han fattade ändå Bibelns berättelse. Han visste att Bibelns  bärande intrig, från början till slut skulle vara ett hot mot hans eget slavsamhälle av undertryckt, åter livegen, arbetskraft och kanonmat. Bibelkunskap hade, enligt hans sätt att se på saken, störtat både det egyptiska och det romerska imperiet genom att de "feminiserats". Han hatade förstås judar. Men inte heller  kristna skulle få läsa Bibeln fritt eller ens samlas fritt. De skulle inte  ens få ha sin tro ifred. Stalin förstod och förbjöd allt annat än ateism och några små pacificerande eftergifter i form av enstaka kyrkor: rysk-ortododoxa vars ledare var i regimens sold*.

Det ligger inget psykologiskt i detta. Stalin hade inte blivit sårad under präststudierna. Det var däremot något djupt logiskt i att förhindra införsel av biblar till Sovjetunionen. Stalin fattade att Bibeln inte är en enda förtryckares vän och aldrig kommer att bli något annat än krut till upprorstunnorna, eld till stubintråden och argument för att använda dem. 

Det gjorde inte de förstockade slavägarna. Jag misstänker att de helt enkelt inte kunde sin Bibel så bra. Jag misstänker att de leddes av lika förstockade predikanter som dagens "postevangelikala" USAnska kristna. Jag misstänker att de trodde att Bibeln skulle göra slavarna lugna och fogliga. Jag misstänker att de minst onda av dessa slavägare trodde att de verkligen upprätthöll en gudomlig ordning och att de lät sina slavar läsa Bibeln därför att de trodde att det var deras plikt att tillåta dem att vara kristna. De inbillade ju sig säkert att afrikaner inte hade koll på Jesus. De fattade ju inte vad de läste om tex den etiopiske hovmannen eftersom de trodde att alla gamla kyrkor var förfallna och att alla afrikaner var hedningar. De bar ju med sig ett pietistiskt högmodsarv från "den gamla världen".

De bar också med sig det dödliga arvet av att inbilla sig att de, och bara de, var "det utvalda folket" som i USA hittat sitt Kanaans land vilket de skulle erövra från spanjorer och urfolk som de borde utrota, vilket de också gjorde. Även om de kom i strid med andra invandrare från Europa som också var kristna fortsatte de sina krig. Massakrer på kväkare och urfolk i Pennsylvania förklarades med denna myt. Trumps angrepp på den USAnska demokratin hämtar näring ur densamma. Myten ledde till ett blodigt inbördeskrig men också till dagens vapenvåld och klyftor mellan olika folkgrupper som i USA fortfarande benämns som "raser".

De bibelkunniga har alltid protesterat mot detta. Som kväkarna i Pennsylvania som hellre dog tillsammans med sina kväkarbröder av ursprungsfolken än att ansluta sig till den onda myten om "det förlovade landet". Medborgarrättsrörelsen kunde verkligen sin Bibel, liksom, så klart, de judar som också förföljdes och hatades lika mycket som de svarta slavättlingarna, och kämpade vid sidan av baptistpastorer som Martin Luther King Jr. Innan dess var det just kristna som kunde sin Bibel som gjorde att slaveriet förbjöds i USA 1865. Bibelläsare i Sverige var de som banade vägen för vår demokrati och vårt välfärdssamhälle. Bibeln är alltid en sakta verkande surdeg som sprider Guds rikes jämlika kärleksprincip var den än läses i Andens ljus. Sprängkraften är oemotståndlig.

Stalin hade rätt och slavägarna hade fel. Jag är glad att slavägarna inte fattade vad skärtorsdagens texter egentligen handlar om. Jag önskar att Stalins efterföljare, som nu har tillgång till biblar, skulle bli läsare de med. Det skulle sannerligen transformera hela världen.

 

* En av dem var den patriark Kirill (som innan Sovjetunionens fall var KGB-agent för att hålla kyrkans folk i schack) jag så ofta vänt mig till i denna fastekalender. Jag tvivlar, på goda grunder, på att han läser detta. Men samtidigt är det min egen förbön för  honom jag skriver. Han behöver omvända sig men just nu går han bara längre in på sin syndiga hålväg som leder till fördärv och slutligen till evig död. Jag vet också att hans omvändelse skulle skaka om Rysslands befolkning , kanske ännu mer än Putins. Han skulle förstås dö som martyr om han plötsligt predikade sanningen i stället för Satans lögnaktiga budskap, men han hade dött som en fri Kristi efterföljare och inte som en Satans slav. Älskar jag nu Kirill så mycket? Jag tycker faktiskt inte alls om honom, föraktar honom, känner hat mot honom när jag läser hans senaste vansinnespredikan, den ena värre än den andra, om det "heliga Ryssland".  Men ja, jag älskar honom. Han är en fallen broder  i Kristus och hans fall drar med sig många som har en långt mindre skuld än han; en del helt oskyldiga, bara förledda av hans lögnpredikan. Därför ber jag för hans omvändelse.