Mamma lyssnade alltid på radio när vi var hemma. Hon berördes starkt varje gång Èdith Piaf sjöng och det gjorde också jag fast jag inte förstod orden bara den starka rösten som visst går att härma men inte efterlikna. Jean Cocteau sa efter hennes död att ingen kommer att bli lik henne och det är sant. Ingen annan fransk sångare har nått ut så långt i världen som hon. För en fransktalande person att bli känd i USA krävs det Piaf hade : röstkontroll och en spännande livshistoria. Och det är väl just detta: att ett liv som hennes kombinerat med en sådan röst är extremt ovanligt. Tack och lov, ska vi väl säga. Gärna röster men helst aldrig levnadsöden som hennes.
Visst är det spännande att ta del av hennes tragiska livshistoria men att något barn ska behöva växa upp som hon , övergiven av sina föräldrar först omhändertagen av mormor, som verkar ha varit en bra tid, och sedan på en bordell med farmor som med hårda nypor styrde över den. När hennes pappa tyckte att hon var mer självgående och kunde bidra till hans inkomster som underhållare på gatorna fick hon lämna bordellen och börja uppträda med honom på gatorna, Jag minns särskilt en scen ur en av filmerna om hennes liv La Vie en Rose där hon sjunger marseljäsen så folk stannar upp och lyssnar hänförda av hennes röst och närvaro.
Hon hade ju en mycket speciell röst som turligt nog finns bevarad i många skivinspelningar av god kvalitet. Hur hon trots ohälsa och missbruksproblem kunde bevara dess styrka bokstavligen fram till sin död är ett mirakel i sig. Den sista sången "L'homme de Berlin" spelades in i hennes sjukrum tre dagar innan hon dog av levercancer 47 år gammal. Men jag är rädd att den blandning av ren och fin omsorg om den utsatta här blandas med vår grundskada, arvsynden, så vi också fascineras av hennes levnadsöde mer än av hennes formidabla röst.
När man ser filminspelningar av henne är det lätt hänt att gripas av hur svårt hon hade det. Hon var ju så liten! 147 cm sägs det, men hennes tunna sparvliknande kropp gör intrycket ännu mindre. Så betyder hennes artistnamn "la môme piaf" senare bara Piaf, sparvunge på parisslang. Det är lätt att se metaforen där hon sjunger på gatan för att få del av förbipasserandes smulor. När hon blev känd var hon dock välbärgad men lika sparvliknande och ännu magrare på grund av missbruket och levercancern som tog hennes liv. Fast när man hör henne sjunga är det svårt att inte beröras bara av rösten, som jag gjorde som barn. Jag visste inget om hennes tragiska livsöde, delat av alltför många barn också idag, jag bara hörde hennes kraftfulla stämma.
Den räcker då för att få mig att gråta. Få kan ännu idag beröra som Édith Piaf. Hon fick visserligen inte någon begravningsmässa på grund av sin livsstil men hennes begravningsceremoni på Pére Lachaise-kyrkogården i Paris samlade runt 100 000 människor. Man hade fuskat med hennes dödsdatum, hon dog egentligen den 10 oktober på Rivieran men fraktades till Paris och annonserades som död 11 oktober. Parisborna tålde hennes många äktenskap och drogmissbruket men klass- och Parisförräderi var man rädd att de inte skulle tåla. Trots att detta trick med dödsdagarna nu är känt är hennes grav en av de mest välbesökta på Père Lachaise än idag.
Voici "Les neiges de Finlande" avec la formidable: Édith Piaf!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar