Jane Austen 16 december 1775- 18 juli 1817

 

Jane Austens skrivbord

Ett liv utan Jane Austen är svårt att föreställa sig för mig. Citat och episoder i hennes romaner är så fastetsade , välrepeterade som de är genom många omläsningar, i mitt minne att jag ofta känner mig som den iakttagare jag föreställer mig att Austen var. Och det är hon som gjort detta med mig. Austen lyssnade in konversationer omkring sig och omvandlade dessa till stor litteratur vid sitt pyttelilla skrivbord som fortfarande finns kvar i hennes sista hem, nu förvaltat av Jane Austen-sällskapet i Chawton. Där trivdes Austen och skrev. Det är ett fint minnesmärke över Austen.

 I Bath finns också ett Austen-museum som känns mycket större, mer påkostat och mer spekulativt än den lilla hembygdsgårdsliknande stugan i Chawton. Austen trivdes aldrig i Bath, där hon bodde en kort och olycklig tid i livet, däremot gör hon vass satir av det sociala livet därstädes men visst förstår jag att även Bath vill ha en del av Austen-kakan. Hon är ju oemotståndlig som alla hennes läsare vet. Nu för tiden har väl de flesta stött på henne genom filmerna, som sannerligen är legio, både de rena överförandena av romanerna och alla de adaptioner som gjorts av romanerna till modern indisk film,  TV-serier med fantasy-inspirerade tidsresor som Lost in Austen (I love it!) och ännu mer långsökta idéer som zombie-Austen . Det finns också filmer om att älska Austen som The Jane Austen Book Club. Filmer om Jane Austens liv finns förstås också till exempel Becoming Jane Austen. En faktabok om Austen som ger värdefulla inblickar i hennes liv som jag äger är Jane Austens liv i brev och bilder, urval och kommentar av Penelope Hughes-Hallett, 1994 (My Dear Cassandra). Romaner skrivs också om att älska Austen, snart blir väl de flesta film eftersom vi som går på bio, vi som bär kulturen, är medelålders damer och fortfarande fullt litterata plus att vi även går på bio. Men också eftersom Jane Austen dog så tidigt att hon inte hann med att skriva så mycket som vi Austen-älskare skulle önska.

Senaste filmen en vän och jag såg tillsammans var Emma. Underbart välgjord och Austenvärdig tappning av en av de romaner jag älskar mest. Men å andra sidan är min favoritroman av Austen alltid den jag för tillfället läser eller senast har läst. Varje Austen-roman är ett mästerverk, troligen just på grund av att de skrevs för hand vid ett pyttelitet bord. Ska jag ändå drista mig till att lyfta en speciell roman av Austen blir Mansfield Park mitt val. Ridning spelar en viss roll i romanen och klassanalysen är tydligare utmejslad än i någon annan av Austens romaner, till och med mer än i Emma. Fanny Price är också en gestalt som är mycket fruktbar i litteraturen, det ensamma fosterbarnet. I många fall är fosterfamiljen underbart bra för barnet som hos Anne på Grönkulla, Kajsa Kavat och Stina Aronsons Sanningslandet (och på riktigt i hennes eget liv) men lika ofta är det mindre bra som hos Kulla-Gulla. 

Fanny Price är definitivt mer lik Kulla -Gulla vad gäller hur hon behandlas i familjen men båda två är de lika Anne Shirley och Kajsa Kavat till personligheten. På grund av att Mansfield Park är en vuxenroman är den prekära situationen hos fosterbarnet tydligare beskriven; Fanny Price kan ju inte vara lika tydligt egensinnig och självständig som Anne Shirley eller Kulla-Gulla. Fanny tillåts aldrig glömma bort sitt enkla ursprung och sin tacksamhetsskuld och hon får aldrig känna sig så kroppsligt stark och duglig som Kulla-Gulla eller lika älskad som Anne Shirley. Genom romanen förtydligas hennes roll som lite bättre sorts tjänstefolk. Hon blir sällskapsdam utan  uppvärmt rum och ridningen får ske i smyg. Hon reser också hem till sin fattiga familj.  Austen visar i Mansfield Park sitt mästerskap i samhällsskildring med hjälp av sin karaktäristiska lågmälda satiriska ton.

Austen själv var väldigt lik Fanny Price i det att hon var fattig men av samhällets konventioner förhindrad att arbeta som  annat än sällskapsdam eller guvernant vilket var ett fasansfullt socialt isolerat balanserande mellan den "riktiga" arbetarklassens tjänstefolk, som varken ville eller kunde umgås med henne, och herrskapets föraktfulla maktfullkomlighet. Vi brukar tala om lärares prekära rättslöshet i dagens skola men en guvernant hade naturligtvis inget alls att sätta emot en otrevlig, lat eller våldsam elev. Om hon ställde krav på gjorda läxor rök hennes anställning med ett nedsättande rekommendationsbrev som enda lön. 

Turligt nog hade Austen denna fantastiska talent, talangen att skriva böcker och den talenten gav henne en viss inkomst  även medan hon levde men gav sedan hennes familj och efterlevande mångdubbelt mer. Framförallt har Jane Austen berikat den mänskliga kulturen med de livsöden hon skrev fram under sitt korta liv vid sitt minimala skrivbord och för detta är hon en given adventskalenderlucka.