Sara Lidman 30 december 1923- 17 juni 2004

 Jag läste en sons runa över sin mor,  en Eugenia Kero, 96 år, i NSD. Där stod: "Till mina tidiga minnen hör hur mor färdades med spark vintertid till tvätten vid det gamla badhuset och sommartid tvättade i (sic!) en stor vedeldad bunke ute på gården. Matlagning, inläggning, bärplockning, syltning, sömnad, stickning m.m. upptog naturligtvis också mycket tid. Ändå fann Eugenia alltid tid att läsa en god bok; det var Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sara Lidman och andra storheter som lästes och det på ett språk som inte var hennes modersmål. Eugenia hade sex års folkskola och några ekonomiska möjligheter till vidare studier hade inte funnits i småbrukarhemmet."

Sara Lidman. bild Albert Bonniers förlag

Dessa läsande kvinnor som inte alls tillhörde den medelklass som fördomarna, hos samma medelklass, säger är den enda grupp i samhället som läser böcker. Så fel de har. Numera är det nog mer en klassfråga än förut men Eugenia Kero är ett av otaliga exempel på hur det inte stämde förut i Sverige. Jag läste denna intressanta krönika av Erik Schüldt häromdagen där han gav exempel på lyssnarbrev till sitt program i P2: 

Genom åren har jag fått ett och annat lyssnarmejl till mina radioprogram i P2, och de låter i regel som något av följande: Brev nr 1. " Hej, jag är en lastbilschaufför från Överkalix i 70-årsåldern som alltid älskat Beethoven, kul att du spelade hans sjunde symfoni senast!" Brev nr 2: " Hej, jag är 20 år och bor i Lärkstan i Stockholm. Jag har precis funnit ditt program. Min pappa är professor i musikhistoria och min mamma spelar i hovkapellet. Tack för fin musik!"

Schüldt visar med dessa exempel att detta att alla människor i Sverige kan tycka om klassisk musik och all slags kultur, är något som försvinner . Klassamhället börjar bi tydligt igen efter att det varit på tillbakagång. Och jag håller med. Mina elever kunde för bara några år sedan se en 1 t 40 min. lång film i två delar. Nu klarar de knappast av det fast jag delar in den i tre delar. De kunde lyssna på Christmas Carols utan protester och för tre år sedan sjöng de glatt med i Joy to the world, men nu vill de lyssna på EPA-dunk * i stället om de inte råkar ha välutbildade föräldrar, fast det är inte heller någon garanti för att de ska uppskatta annat än EPA-dunk. Nå. jag tvingar dem att vidga vyerna så klart, men inte tycker alla att det är som det var för ett antal år sedan då elever kunde skriva i sin loggbok "Var kan jag hitta den där musiken, den var så bra!". Visst protesterade en del också men då lät det så här: " Den där filmen var jättebra, men varför måste vi alltid tänka?"

För tre år sedan kunde elever lugnt läsa tjocka böcker i pocketformat under Arnes kvart** och ta hem den för att få veta hur det går. Nu är det svårt att ta sig igenom en tunn bok med korta kapitel. Det går fort nu. Sara Lidman, som var en av de författare som Eugenia Kero tog sig tid till att läsa, skulle inte funka. Hennes debut Tjärdalen och uppföljaren Hjortonlandet rensades sorgligt nog ut när vi var tvungna att göra en sådan på språkinstitutionen häromsistens. 

Lidmans vackra språk fungerar helt enkelt inte längre när barns och ungas viktigaste språkliga influens är Tiktok-reels. Samtidigt finns enormt allmänbildade elever som kan mycket mer om böcker, film och musik än jag. De är i minoritet och deras föräldrar är också högutbildade. Jag är dock glad att tillhöra den breda  bildade arbetarklass som Eugenia Kero också tillhörde. Mina föräldrar var inte högutbildade utan typiska arbetare. Min pappa kunde ha skrivit till Erik Schüldt om klassisk musik fast han var just lastbilschaufför och började jobba direkt efter sjuårig folkskola. Mina farföräldrar hade huset fullt av böcker, farmor spelade piano och orgel och de satsade stora pengar, trots en mycket skral kassa, på att köpa böcker till oss barn. 

Sara Lidman kom in i mitt liv som en bokklubbsbok, mamma och pappa var med i Bra Böckers bokklubb så länge den fanns, Lifsens rot (om Rönnog och Love, hennes lillebror- den vackraste kärlekshistoria jag läst, någonsin) hette boken. Sedan lyssnade jag på hennes uppläsning av Jernbaneeposet via Sveriges radio P1, tyvärr går de inte längre att lyssna till men jag antar att det kommer repriser därför att Sara Lidman läser så fantastiskt bra. Det är dock också en ljuvlighet att läsa hennes prosa man hör hennes röst ändå när man läser. Jag har endast läst de nämnda romanerna av henne. Inte ens hennes reportagebok från Kiruna, Gruva,  har jag läst. Jag antar att den är lite pinsam med hennes politiska naivitet och jag har väldigt lätt för att skämmas åt folk.

Men ingen sekundärskammens rodnad smyger upp på kinderna när jag läser hennes romaner om folket i hennes Västerbotten.  Missenträsk, där hon föddes,  är en slags stabil huvudperson i hennes romaner där "släkten följer släktens gång"  i sitt anletes svett på väg mot moderna tider. Jag tror knappast Sara Lidman hade föreställt sig en ny generation av frivilliga analfabeter men där är vi nu. Dock finns hennes romaner kvar och vi som ännu inte släppt läsandet har en skatt på närmsta bibliotek. Jag hoppas förstås att släkten som följer mig ska kunna läsa om Isak-Mårten, Anna-Stava, Didrik, Rönnog och de andra missenträskarna i framtiden. 

Vi behöver minnas och förstå. Vi behöver det fullödiga språket. Vi behöver Sara Lidman. 

* elektronisk dagispop med icke så dagisvänliga texter och enahanda dunkande syntetbas.

** Läskvart varje morgon på Naturbruksprogrammet. Läraren som tjatat om att få till en sådan stund heter Arne och när eleverna började kalla kvarten Arnes kvart kom jag på att det också stämmer med den gamle frisksportaren Arne Tammer fast med Arnes kvart på NB får man en ny hjärna, inete en ny kropp.