St. Stefanos ?- 26 december 35 e.Kr-ish

 

St. Stefanos målad av Carlo Crivelli 1476

Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. 

Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos. 

Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade. 

Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. 

De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. 

Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. 

Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.« 

Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

                              [...] 

Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. 

Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, 

ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. 

Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, 

och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« 

Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång 

och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. 

Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« 

Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Apg. 6:8-15, 7:1-15, 51-60

St . Staffan målning i Dädesjö gamla kyrka målad under ledning av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet

Sankt Staffan är förstås den stora helgondagen för oss svenska hästvänner. Det finns även andra helgon med hästar under sitt beskydd , främst St. Eligius  med helgondag 1 december. Eligius var fransk hovslagare som enligt legenden plockade lös svårskodda hästars ben medan han skodde dem, därefter satte han tillbaka benet. Det låter mindre troligt men han var uppenbarligen en människa med stor kärlek till djur och människor. Han blev känd för sitt arbete med fattiga och för att han blev kung Dagobert I:s chefsrådgivare och senare biskop. Missionsverksamheten bland hedningarna i Flandern är också bekräftad. Från början var han enligt traditionen guldsmed men verkar alltså även ha sysslat med grövre smide som hovslageri. Han är därför inte bara skyddshelgon för hästar, hovslagare och andra hästyrken utan också för metallarbetare av olika slag.

Här i Sverige är det dock sankt Staffan som förknippas med hästar fast Stefanos, den förste martyren, inte har någon hästkoppling i Bibeln. Desto fler hästkopplingar har han dock i de nordgermanska områdena där Stefanos firades med kappritter och studentupptåg som numera märks i luciatågen. Stjärngossarna var alltså de första att gå runt i sjungande tåg innan Lucia anslöt när skolavslutningen firades 13 december. På den tiden gick endast gossar i skola så vill SD fira supertraditionell Lucia bör tåget BARA bestå av pojkar. Från 1700-talet finns nedteckningar av luciafirande med kvinnliga lucior.

Så har traditionerna berikat livet för oss här i midvintermörkret och blandats upp med inslag från hela den kristna världen under århundraden. Jag är mycket väl medveten om Stefanos verkliga historia men ändå gör en staffansritt julen komplett. Därför har jag självklart tagit mig en ridtur på förmiddagen. Det är verkligen ett underligt sätt att fira den första martyren men martyrernas unga kyrka förtjänar att bli ihågkommen. Var skulle vi vara utan den? 

Om de fegade ur och gick hem till sina jordbruk, fiskenät och tiggarstavar när romarriket förbjöd dem att predika evangelium hade det sannerligen varit vinter jämt men aldrig jul. Slaveri och spädbarnsmord, våldtäkter och offer av unga flickor hade ansetts som helt normalt. Ingen tröst hade funnits med att islam har haft en effekt på fasansfulla traditioner eftersom islam är på alla sätt beroende av den 600 år gamla kristna historien som omgav Muhammed när han grundade islam. 

Hästar var och är viktiga inom islam också. Jag vet inte om de har någon motsvarighet till staffansritten och staffansvisorna men jag vet att martyrium betyder något annat än inom kristenheten så för att klargöra detta: en martyr dödar inte- en martyr dör. Att vissa grenar av islam har för sig något annat är ingen anledning att sluta fira martyrernas unga kyrka i midvintertid. Om det är med sjungande ljuståg eller vilda galopper i djupsnö vi firar spelar ingen roll. Tacksamheten, minnet och traditionen är desamma.

"Vittskövlevisan" är en favorit bland staffansvisor. Melodin är vacker och texten berättar legenden om Staffan som var stalledräng hos Herodes när Jesus föddes, alltså en väldigt fri berättelse om Stefanos långt från bibeltexten eller så handlar den om en helt annan person som kanske aldrig funnits. Vackert berättat hur om helst och evangelium predikas genom skönlitteraturen, som så ofta förr.