Gladaste påsksången; "Tom är graven i klippan" med barnkör och 70-talsarr, som det ska vara! Text: Margareta Melin Musik: Lars-Åke Lundberg
På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot Helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden." Johannes 20:19-23
Jag har ju utmanat mig till att läsa den drömlikt strukturerade (alltså ostrukturerad som en dröm) Sakarjas bok under fastan. Det visade sig att det inte bara var en hästbok utan också en bok som från början till slut går igenom hela frälsningshistorien med en mängd olika mycket specifika och exakta referenser till evangelierna om än inte i helt kronologisk ordning, man kan lugnt säga att fabel och intrig inte är desamma i Sakarjas bok. Nu firar vi kristna påsk och samtidigt har judarna precis avslutat sitt Pesach-firande. Då kom jag att tänka på att även Moses är en förebild till Jesus. När Emmausvandrarna fick veta varför Messias måste lida och dö var det ju "med början hos Mose och profeterna" som den främling, som de senare förstod var Jesus, avslöjade detta.
Moses är alltså en förebild till Jesus. Och när jag lyssnade på andakten på Pesach sista dag kom jag att se flera tydliga likheter som dessutom ger tröst när kristendomens existens tycks prekär. Det första jag kom att tänka på var att båda två formerade den första församlingen för respektive religion. Jesus ägnade inte mycket tid åt, vad det verkar, organisationen av den första kristna församlingen men det gjorde sannerligen Mose, det tycks ha varit hans huvudsakliga syssla att få ihop det följe av slavar, trashankar och torpare av olika etniciteter som drog upp ur Egypten den första påsknatten i världshistorien.
Jesus överlämnar just den biten till oss, sina lärjungar. Det kunde han ju också göra relativt lugnt eftersom det var judar som sedan tusentals år hade en beundransvärd uthållighet i att bevara Guds ord på sitt CV. Det hade dock inte den blandade skara av slavar som knotande och motvilligt leddes runt i öknen av Mose i fyrtio år. Ändå är det just den rollen jag insåg passar så bra in på oss kristna och Jesus. Men Jesus går åt motsatt håll TILLBAKA i Mose fotspår. Och Jesus hade också ett trumfkort på hand som Mose saknade, vilket jag återkommer till senare.
Jesus går tillbaka i Mose spår. Han börjar i öknen i fyrtio dagar, leder en skara lärjungar och gör många mirakel i tre års tid. Sedan går han mot Jerusalem. Mose börjar i faraos hov som lillprins adopterad av faraos dotter. Mose kan sedan leda ut folket ur Egypten och det måste ha varit en triumfmarsch på många sätt. Jesus går rakt in i maktens centrum och börjar med att rida in in i ett triumftåg på en åsna som Sakarja hade förutsagt. Sedan blir han själv påskalammet som slaktas i Egypten för att dödsängeln ska avväpnas. Han tar striden med alla tiders "farao" , ondskans makt bryts på korset och dödens makt visar sig vara lika besegrad som ondskan på påskdagens morgon.
Jesus går alltså tillbaka i Mose fotspår och besegrar, inte bara en mäktig kung som gör gudomliga anspråk: Herodes/ farao Ramses II, utan all ondskas ursprung och samlar ett folk kring sig av mestadels slavar, trashankar och marginaliserade från hela världen som blir Guds husfolk. Och vi, Guds husfolk, kan lära oss mycket av den förste Mose och hans tappra arbete med att organisera Guds folk. Men vi har trumfkortet som Mose saknade: den Heliga Ande. Mose och folket han ledde hade eldpelaren på natten och molnstoden om dagen. Nu har vi både elden och vattnet inom oss, var och en i det knotande, bångstyriga folket.
Visst bygger vi också guldkalvar och längtar till Egyptens goda lök ibland. Vi svamlar till det på otaliga sätt. Vi har till och med varit rasister och anstiftat folkmord på vår färde genom öknen. Men aldrig förstummas sången från Himlen helt och bönen. "Befria oss! Fräls oss ifrån ondo!" besvaras oupphörligen.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar