torsdag 25 maj 2023

Sjunde dagen av novenan




 Morgonen den sjunde dagen av pingstnovenan är lite gråmulen. Endast några få snöfläckar finns kvar och vårblommorna börjar slå ut i den sydlänta rabatten; scilla var först ut, sedan kungsängsliljornas fascinerande rutighet och nu påskliljorna. Tulpanerna väntar på någon solig dag till med att slå ut men de flesta står i knopp. Häggen likaså. Just här i nordligaste norr stämmer i allmänhet kyrkoåret som allra bäst med årstidernas gång-tycker jag som levt här hela mitt liv. Det är som om kristendomen tog hela sin inspiration från oss längst i norr.

Ett tydligt exempel på detta är Sakarjas profetia i kapitel 14: 6-7: 

" Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag- Herren vet när den kommer- och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust."

 Precis så är det just nu, just här,  när vi inväntar kyrkans födelsedagsfirande. Ljust på natten, fågelsång dygnet runt. *Jag tänker också på hur det berättades om myten om Demeter och Persefone: Demeter sörjde när Persefone var i dödsriket så hon orkade inte låta något växa och snö täckte marken tills Persefone kom upp från sin hemska make Hades och våren kom tills hon sex månader senare måste ner till dödsriket igen och lämna mamma Demeter sörjande.

Kring Medelhavet berättas denna version: två tredjedelar av året är Persefone med sin mamma på jorden men under den torra hemska sommaren måste Persefone ner i dödsriket och det är då Demeters depression gör att hon överger jorden så allt vissnar i den obarmhärtiga solen. För uttorkade marker verkar vintern med sina regn vara livets tid. För oss är det tvärtom. Att Jesus lämnar lärjungarna och släpper lös Anden just när den stora vårskörden infaller runt Medelhavet och folk lagrar resurser inför den torra sensommaren "Hundstjärnans onda tid"/" Mala ora caniculae"', tolkas förstås helt annorlunda än pingsten hos oss där en mager tid när förråden börjar tryta, vårvintern och våren, nu övergår i den korta överflödande sommaren.





* En minnesvärd konsert med Per-Erik Hallin i Vittangi dyker upp ur minnets brunn: det var i början av april, jag var synnerligen höggravid med barnet som beräknats till den 27 mars (men av mig till den 3 april) och föddes 20 april någon vecka efter konserten. Per -Erik Hallin sjöng en egen sång om en koltrast som sjunger när det är som mörkast just innan gryningen, jag tror den hette "Blackbird". Lite generat sa han att det var ju en dum sång här hos oss, för redan då i april var det ju ingen gryning att tala om hos oss." Och han har rätt, koltrasten sjunger även mitt i natten här för det är verkligen ingen gryning på det sättet som längre söderut. Vilken lycka att ha haft förfäder som trotsade alla jobbigheter här uppe och stannade kvar så jag fick födas in i denna årsrytm där det är självklart att koltrastar sjunger många, många timmar under dygnet eftersom det är ljust, eftersom de orkar, eftersom det finns ett överflöd av mat just nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar