Misströstan

Fick ett trevligt telefonsamtal idag från en kär vän. Hon hade för några år sedan en unghäst som vid Smillas ålder, snart fyra år, blev tjurig och trotsig. Hon kunde stå som fastvuxen i marken hur länge som helst och i hagen möttes vi av sura utfall med bakåtstrukna öron. En gång tog vi ut hästarna på tur i skogen och unghästen, som en annan vän red, bara ställde sig på ett ställe tills jag och hennes mor hade tagit oss hela vägen hem, det tog väl en halvtimme innan hon rörde sig ur fläcken.

Smilla anfaller inte i hagen däremot växer hon fast i marken så en tur som borde ta en halvtimme tar mer än en timme i värsta fall. Då sätter jag mig på bron och misströstar och tänker mörka tankar. 

I ledövningar är Smilla ibland småtjurig så där så jag sätter mig och misströstar, men en dag när jag kände mig helt misslyckad eftersom jag tyckte kommunikationen mellan oss var helt bruten och att Smilla bara gick med sänkt rygg och högt huvud hela tiden stod Hr. Bråddjup och smygfotade helt utan min vetskap. 

På bilderna ser jag att det inte alls var som jag tyckte. Inte på en enda bild har hon höjt och spänt huvud. Hon lyssnar och följer uppmärksamt men någon riktigt usel situation uppstod inte. Då kom jag ihåg att precis så var det ju. Två gångar drog hon upp huvudet och stod i buffalo stance men resten av tiden lyssnade hon på mina signaler. Jag insåg att jag fokuserar för mycket på "misslyckanden" och glömmer allt som fungerar bra i min fåfänga jakt på perfektion.

Ibland misströstar jag om att Smilla någonsin ska bli häst. Men så ringde min vän och påminde mig: "en liten tid är hon så där, men sedan blir det bättre." De oväntade bilderna gav en annan slags tröst; "det mesta går rätt okej, fokusera inte bara på det som blir fel." Jag bloggar om det nu som en påminnelse till nästa gång jag sätter mig på bron och misströstar.