Midsommardagen firar vi Johannes Döparen- Tom Bombadill i öknen

Johannes Döparens dag. Då passar det med målningar av Barock-Olgas älskling Caravaggio eftersom hans älskling verkar ha varit Johannes Döparen som han målade om och om igen.

Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju målat Johannes i mer dramatiska situationer som halshuggningsmålningarna, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.

Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.

Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad pique-nique, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.

Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och svårbegripliga sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.

Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning ett och tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abraham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.

Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda färgen på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!

I barockmålningar är döden ständigt synlig i symbolik om inte annat. Konsten skulle stämma till eftertanke; memento mori. Det spelade ingen roll hur blomstrande naturen var, hur vackra människorna var på bilderna-alla skulle de förr eller senare bli torrt hö och dö och man såg konstens uppgift som att påminna om detta, speciellt när kyrkan var uppdragsgivare, som det var i Caravaggios fall.

Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det! Schopenhauer, Siddharta Gautama och Predikaren var alla rika och övermätta människor. Inte Johannes-han hade allt han behövde men inte mer. Någon snobb som predikade för fattiga skaror att man skulle sluta längta efter mat, rättvisa och fritid; att bli lyckligt andligt upplyst genom att sluta leva, var han inte. Därför passar Caravaggios målning just nu, just här i den korta midsommartiden, när solen aldrig går ner. Så ska vi leva och glädja oss åt nuet just nu, inte upphöra att vilja leva.

Som Tom Bombadill, fast på riktigt, som Hjortrongull, fast i öknen, ropar Johannes till oss genom millenierna: Rik nog som nöjd är! Men rättvisa först.