Hösthäst finner den rätta vägen

Alla som pysslat med hästar känner igen höstmetamorfosen, när sommarpälsen är ett minne blott och den första riktiga kylan kommer blir en seg flegmatisk ponny plötsligt en eldig springare med stilig hållning och nästan onaturlig framåtbjudning.

Det är en härlig tid speciellt om det , som nu, är stjärnklara kvällar med intensiva norrsken medan man rider på sin närmast självgående fyrbenta kompis. Då kan vi njuta av stjärnhimlen medan hästen går på den rätta vägen åt oss. Det där är också en bra påminnelse om hur viktiga hästarna varit för mig livet igenom. Har jag följt dem har jag gått rätt.

Jag tillhör inte dem som tror att hästar kan förutsäga framtiden och att hästar är någon slags gudomliga väsen mer än andra av Gud skapade varelser. Däremot tror jag hästar, genom att ha varit en så stort del av mitt liv och en så djupt känd kärlek och längtan för mig, har gett mig tillträde till min innersta vilja och Ande mer än mycket annat. I kärleken till hästarna har min vilja varit relativt ren från annat inflytande och därför har Anden kunnat tala tydligt genom dem. 

Sådana tankar får jag när jag rider med blicken fäst på stjärnhimlen, fullständigt trygg med att min älskade häst känner vägen.

Här står alla tre och väntar på att bli fixade för en ridtur, inte under stjärnhimlen men i full höstsol. Bättre tidig söndagmorgon kan man inte få.

Det går fort med hösthästar, det vet numera också Aviel som fick en mycket pigg ponny som bjöd på Aviels första galopp igår.

Efter ridturen smakar det gott med lite lusernhö som sägs vara bra för både unghästar och överviktiga, samt för hästar som, likt Gyllir, haft fång.

Det är också tryggt med hästar, vi har aldrig fullständig kontroll, men deras vänskap är av det trofasta slaget: en gång flockmedlem alltid flockmedlem. Lilla Aviel, för dem ett litet föl att vara försiktig med, kan också umgås med dessa stora godhjärtade djur.